1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om huvuduppgifterna i arbetet med hiv/aids.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om informations- och upplysningsinsatser.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till storstadsregionerna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fortsatta satsningar på arbetet mot hiv/aids.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som i
avgiftshänseende likställer offentlig och privat vård i enlighet med vad
som anförs i motionen.
Inledande kommentarer
Hiv/aids är en av vår tids mest fruktade sjukdomar. Under
första halvåret 2000 anmäldes enligt Smittskyddsinstitutet
105 nya fall av hivinfektion i Sverige. Samtidigt utvecklar
allt färre av de infekterade aids. I Sverige har hittills totalt
1.725 personer fått diagnosen aids varav 254 kvinnor och
1.471 män.
De sista årens forskning har medfört stora framgångar vad gäller ökad
kunskap om hivvirus och man har därigenom kunnat producera åtskilliga
läkemedel som påverkat sjukdomen. De nya s.k. bromsmedicinerna har visat
sig mycket effektiva, men de kan tyvärr inte komma åt virus överallt i
kroppen. Man får en snabb återväxt av virus när behandlingen avbryts.
Behandlingen är också mycket besvärlig för patienten. Medicinerna måste
tas med noggrant fastställda intervall och det fordrar stor disciplin av den
enskilde. De har också en hel del obehagliga biverkningar. Hivviruset har
också en förmåga att förändra sig och att under eller efter behandling komma
tillbaka med än större kraft än tidigare. Risken för utveckling av resistens
måste därför också bedömas som stor.
Allt tyder på att vi kommer att få leva med hivvirus och dess effekter
under mycket lång tid. Samtidigt ser vi nu i undersökningar att människors
riskbeteende återigen ökar, från att inledningsvis ha påverkats kraftigt av
risken för hiv/aids. Oskyddat sex blir t.ex. allt vanligare.
En vanlig missuppfattning är att heterosexuell spridning av hiv/aids är
ovanlig. I själva verket omfattande denna nära hälften av de smittade under
1999. Samma år ansåg bara 40 procent att aids innebar en allvarlig risk för det
svenska folkets hälsa, enligt en undersökning från Göteborgs universitet
(SOM-institutet). Motsvarande siffra var 45 procent år 1998 och 61 procent år
1993. Som alltid i sådana här undersökningar tror människor att risken är
större för andra än för dem själva. År 1999 var det t.ex. bara åtta procent som
ansåg att aids var en allvarlig risk för deras egen hälsa.
Framför allt yngre, mindre välutbildade män har enligt nättidningen HIV-
aktuellt föreställningen att det numera går att leva utmärkt med hiv och att det
därför inte krävs några särskilda skyddsåtgärder vid sexuella kontakter. De
uppfattar hiv som en vanlig kronisk sjukdom och inser varken att sjukdomen
är dödlig eller medicineringens biverkningar och att många blir immuna mot
densamma.
Utvecklingen av människors vanföreställningar öppnar i förlängningen
dörren för en epidemisk spridning av hiv/aids, påskyndad av virusets egen
utveckling och människors ökade riskbeteende. I början sprids epidemier
långsamt för att dock snabbt ta kraftig fart.
Behovet av åtgärder
kvarstår
Arbetet med att minska smittspridningen av hiv måste
fortfarande inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerade
med stöd och hjälp till dem som redan smittats.
Det är mot den bakgrunden som vi ser regeringens förslag i
budgetpropositionen att inte öka anslaget anslagen till det hiv/aids-preventiva
arbetet som olyckligt. Från och med år 2002 minskar t.o.m. anslaget genom
en överföring till Smittskyddsinstitutet vars effekter är svåra att bedöma.
Detta riskerar att i förlängningen ge helt fel signaler till människor. Man kan
lätt få uppfattningen hiv nu inte längre är farligt.
Liksom i tidigare års motioner om hiv och aids anser vi att stora resurser
måste sättas in i arbetet mot hiv/aids. Redan i motion 1987/88:So4 av Carl
Bildt m.fl. redogjorde vi utförligt för vår syn på arbetet med hiv/aids och för
de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:
- Att stoppa smittspridningen
- Att ge hjälp och stöd åt de hivsmittade och deras anhöriga
- Att förbättra vården av de hivinfekterade och aids sjuka
- Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor
Vi har fortfarande samma grundläggande syn på arbetet mot
hiv/aids som då redovisades. Samma fyra huvuduppgifter
som för tolv år sedan gäller än idag. Vi har dessutom under
åren föreslagit en lång rad åtgärder för att bekämpa
hivepidemin, bland annat när det gäller provtagning,
information framför allt till barn och ungdom genom
information i skolan, alkohol- och narkomanvård, forskning,
stöd till de smittade, sjuka och anhöriga samt stöd till och
skydd för dem som utsätts för särskild smittorisk i sina
arbeten.
Som nämnts har de senaste årens forskning på hivområdet kunnat redovisa
positiva resultat. Det är av stor betydelse att fortsatt forskning för att
hindra
smittspridning och förhindra att hivinfekterade utvecklar aids även i
framtiden är högt prioriterad. Målsättningen är, dels att ta fram mediciner som
verkligen läker ut hivinfektionen, dels, kanske som första mål, att ta fram ett
användbart vaccin.
Den globala epidemin
Den epidemi som nu går över världen har utvecklats till ett
av vår tids största medicinska problem. I många av Afrikas
länder är hiv/aids-situationen redan katastrofal. Enligt
uppgifter från den 13:e internationella aidskonferensen
beräknas söder om Sahara 24,5 miljoner människor vara
hivsmittade. Sedan epidemins start har över 13 miljoner barn
under 15 år blivit föräldralösa på grund av aids.
Även i Asien och Sydamerika pågår en dramatisk smittspridning. Även om
vi inom Sveriges gränser arbetar effektivt för att förebygga smittspridningen,
är vi i allt högre grad beroende av hur resten av världen hanterar problemen.
Den globala situationen påverkar spridningen av hiv även i vårt eget land.
När en mycket farlig och smittsam sjukdom, med ett snabbt
spridningsförlopp - som hiv/aids - uppträder har staten ett övergripande
ansvar för bekämpningen av denna sjukdom. Eftersom smittan inte känner
några gränser är kampen mot en sådan sjukdom en gemensam angelägenhet.
Situationen och behoven i
Sverige
För minskad smittspridning krävs bättre information och
upplysning riktad inte minst till skolungdomar,
utlandsresenärer, invandrare och homo- och bisexuella män.
I Sverige har de förebyggande insatserna mot hivinfektion
varit framgångsrika och Sverige har blivit ett land med låg
förekomst av hivinfektion.
Det betyder inte att hivfaran är över. Som en effekt av nya bromsmediciner
har visserligen dödligheten i aids sjunkit. Men det finns ingen anledning att
p.g.a. detta ifrågasätta angelägenheten i ett fortsatt hivförebyggande arbete.
I stället måste vi nu intensifiera arbetet för att motverka de effekter på
riskbeteendet som följer på människors avtagande intresse för hiv/aids-frågan.
Information som påverkar attityder och beteende är avgörande för att hindra
smittspridningen. Information om hiv/aids skall dessutom enligt vår mening
ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar.
Olika intresseorganisationer fyller en viktig roll i informationsarbetet. Vi
anser att en större del av informationsmedlen bör komma de frivilliga
organisationerna till del för att användas i deras upplysnings- och
informationsarbete. Det är mot den bakgrunden viktigt med ekonomiskt stöd
till frivilligorganisationer på området.
Det direkta, förebyggande vård- och stödarbetet måste skötas ute i
kommuner och landsting. Vi tvingas återigen konstatera att arbetet mot hiv är
hotat. Som noterats bl.a. av RFSU finns inte de öronmärkta storstadspengar
som hitintills har finansierat det hivpreventiva arbetet med i budgetförslaget
för 2001. Ett särskilt ekonomiskt stöd måste utgå till de kommuner och
landsting som har särskilt många smittade och sjuka, d.v.s. i praktiken till
storstadsregionerna. I storstadsområdena finns en överrepresentation av de
grupper som är särskilt utsatta för hiv/aids. Enligt tidigare uppgifter bor
ungefär åttio procent av de hivsmittade i de tre storstadsregionerna. Det är av
avgörande betydelse för hela landet att smittspridningen kan hållas nere där.
Vi moderater anser att satsningarna på arbetet mot hiv/aids måste öka i
stället för att stagnera eller urholkas. Vi vill därför - som framgår av vår
kommittémotion angående anslag till utgiftsområde nio - satsa ytterligare
medel för att bl.a. kunna säkerställa ett fortsatt kraftfullt hivpreventivt
arbete.
Likställ offentlig och
privat vård
Enligt smittskyddslagen är all undersökning, vård och
behandling som behövs ur smittskyddssynpunkt kostnadsfri
vid en samhällsfarlig sjukdom, om den utförs inom den
landstingskommunala sjukvården.
När det gäller undersökningar för att utreda om någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom är dessa kostnadsfria för patienten även hos en privat
verksam, försäkringsansluten läkare. Privat vård och behandling är dock ej
kostnadsfri.
Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild vård
och begär att regeringen snarast återkommer med förslag i denna fråga med
utgångspunkt från Smittskyddsutredningens förslag. Att patienten har frihet
att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller en sexuellt överförd
sjukdom. När det gäller hiv torde valfriheten vara av avgörande betydelse för
att människor med förtroende skall vilja vända sig till sjukvården.