1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om upprättande av handlingsplan för bemötande och behandling
av familjer som drabbas av spädbarnsdöd.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändring av den s.k. två och ett halvt årsregeln.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändring av regelverket för stöd till handikapp- och
anhörigföreningar.
4.
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
Motivering
Att förlora ett barn i samband med förlossning (perinatal
död) eller som spädbarn är en stor sorg och en mycket svår
situation att råka ut för. Få föräldrar är förberedda på att
detta faktiskt kan hända. Få i omgivningen förstår och kan
hantera den ofattbara sorgen. Det stöd och den hjälp
föräldrar och eventuella syskon behöver kan vara av
avgörande betydelse för familjens möjlighet att gå vidare
och hantera vardag och framtid. Vissa dödsorsaker kan
förebyggas, bättre kunskap kan komma fram via forskning
och utveckling av metoder. Mödra- och barnhälsovården,
förlossningsvård och övrig sjukvård är viktiga parter. Den
ideella sektorn, med föräldragrupper och föräldraföreningar
är för många av avgörande betydelse.
Ungefär en av hundra graviditeter slutar med att barnet avlider perinatalt
eller under spädbarnstiden. I många fall är det helt oförklarligt, i andra fall
sker det till följd av sjukdom och skador. Det som idag är oförklarligt kanske
med forskningens hjälp kan förklaras och till och med förebyggas, det som är
klarlagt kan kanske få behandlingsmetoder. Mycket har utvecklats på senare
år men det är lång väg kvar att gå. Rutiner och metoder kring
omhändertagande av föräldrar och syskon kan utvecklas så att det går att lära
sig leva med att en älskad och väntad familjemedlem inte finns med.
Försäkringskassa, socialtjänst med flera myndigheter har regler och
attityder som behandlar familjen som om det bortgångna barnet aldrig funnits.
Sjukvården behandlar inte alltid föräldrar med den respekt och den hänsyn
som krävs, inte illa menat utan på grund av bristande kunskap. Vårdkedjan är
heller inte byggd för att ta omhand den situation som uppstår då vården är
medicinskt avslutad. En handledning bör därför utarbetas för att bygga upp en
vårdkedja runt familjen hos primärvård och socialtjänst, samt för att kunna
förbättra bemötandet hos övriga myndigheter.
Dessutom är föräldraförsäkringens regler utformade så att barn som har
avlidit inte anses ha funnits då familjen ska få ett nytt barn. Förutom att det
i
vissa fall kan ge ekonomiska konsekvenser är det naturligtvis oerhört
kränkande för de föräldrar som drabbats. Den s.k. två och ett halvt årsregeln
bör därför förändras så att den är giltig även i det fall barnet avlidit före
nästa
graviditet.
Kommuner, landsting, forskningsrådsnämnd och myndigheter såsom
Folkhälsoinstitutet har naturligtvis en viktig uppgift. Men detta är inte
tillräckligt. Den ideella sektorn måste också ha en viktig roll. Förståelsen för
den tragedi det innebär att förlora ett litet barn och det stöd och den hjälp
familjen och de anhöriga kan behöva är fortfarande begränsad i vårt samhälle
i stort, vilket tyvärr också får till följd att människor som drabbats drabbas
en
gång till av att deras sorg och deras behov inte erkänns eller anses passa in.
Regelverket för stöd till handikapp- och anhörigföreningar bör därför ändras
så att anhörigföreningar för spädbarnsdöd kan erhålla stöd till sin centrala
verksamhet, något som dessutom oftast är ett villkor för att lokalt stöd ska
utgå.