1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en statlig utredning om omfattningen av lobotomioperationer i
Sverige.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statlig ersättning till lobotomerade från 1940-, 1950- och
1960-talen vilka fortfarande är i livet.
Motivering
Antalet personer som i Sverige blev utsatta för
lobotomering mellan åren 1944 och 1966 har visat sig vara
betydligt fler än vad man tidigare trott, närmare bestämt
nästan tre gånger så många. Tidigare trodde man att det
rörde sig om ca 1 500 fall, men nu tyder allt på att det kan
vara så många som
4 500. För att få reda på det exakta antalet krävs dock att
man, på motsvarande sätt som i Norge, genomför en
offentlig utredning.
Detta krav har vi från kristdemokraternas sida upprepat under ett antal år.
Dessvärre har socialutskottets och riksdagens majoritet hittills avslagit detta
krav. Och man fortsätter att motivera sitt avslag med att ingreppet skedde i
enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet trots att ny
information visar att det aldrig varit en vetenskapligt belagd tes att lobotomi
botar något.
Lobotomi innebär en operation som användes vid mentalsjukdomar,
genom att kirurgen skar av nervbanor i hjärnan. En övervägande del av
patienterna var kvinnor, men även barn fanns med i arkiven. Lobotomier
gjordes framför allt på patienter som enligt diagnoserna var manodepressiva
eller led av schizofreni. Lobotomin innebar ofta att patientens personlighet
blev helt förändrad.
Även i Norge använde man sig av denna behandlingsmetod. Där blev ca
3 000 patienter lobotomerade från 1941 till 1974. Men där beslutade
riksdagen 1996 att de som efter andra världskriget blev utsatta för detta
ingrepp och som fortfarande är i livet skulle få en engångsersättning på 100
000 norska kronor vilket 400-500 personer nu också fått.
Det vore rimligt och inte mer än rätt att Sverige agerade på motsvarande
sätt genom att besluta om ersättning till dem som lobotomerades under 1940-,
1950- och 1960-talen och som fortfarande är i livet. Detta vore ett sätt för
staten att åtminstone i någon mån gottgöra dem som utsattes för lobotomi och
på så sätt också erkänna att detta inte var en riktig behandling i ett samhälle
som slår vakt om människovärdet.