Motion till riksdagen
2000/01:So25
av Heinemann, Kerstin (fp)

med anledning av prop. 2000/01:20 Nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador


Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om alkoholpolitikens mål.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av kommunernas alkoholförebyggande arbete.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om finansieringen av ett utökat åtgärdsprogram genom försäljning
av statliga V & S Vin  &  Sprit AB.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bättre vård för unga alkoholmissbrukare.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att motverka langning.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sanktioner mot överträdelser mot bestämmelserna om
folkölförsäljning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om utredning av frågor kring sekundärprevention i vården.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om utredning om länsstyrelsernas roll i medelstilldelning till
kommunerna.
Inledning
Propositionen ger uttryck för en hög ambitionsnivå. Målsättningarna
åtföljs här också av resurser. Det är bra. Folkpartiet vill emellertid tillföra
ytterligare resurser och har, även om vi stödjer propositionen, vissa
synpunkter på historieskrivningen, alkoholpolitikens målsättningar,
kommunernas roll m.m.
Alkoholpolitikens mål
Det är bra att tydligt klargöra att målen för alkoholpolitiken ligger fast,
nämligen att begränsa skadorna och sänka konsumtionen. Regeringen
glider på formuleringarna. I propositionen står att "målet bör nås genom
åtgärder mot skadligt dryckesbeteende". Tidigare har de alkoholpolitiska
målen handlat om att minska inte endast totalkonsumtionen och inte
endast skadligt dryckesbeteende utan att minska dryckesbeteendet även
när det inte är skadligt. Enligt den alkoholpolitiska utredning som
resulterade i 1977 års lagstiftning slås fast att målen är att generellt
åstadkomma återhållsamma alkoholvanor. Alkoholpolitiken borde därför
inriktas på att försöka motverka konsumtion som leder till berusning eller
vanemässigt bruk. Det vore lämpligt om regeringen återgår till de
målsättningarna.
Man ska dock vara medveten om de betydande svårigheter som vi står
inför när det gäller att upprätthålla de alkoholpolitiska målen. All
hittillsvarande forskning om effekter av alkoholpolicy talar för att
konsumtionen kommer att öka i Sverige. Det beror på att de insatser som
propositionen - på ett mycket lovvärt sätt - förespråkar har en betydligt lägre
potential än de alkoholpolitiska instrument som nu avvecklats eller
försvagats. Det är alltså arbete i uppförsbacke.
Den obesvarade frågan är om åtgärder med mindre kraft kan kompensera
bortfallet av åtgärder med större kraft om de ges betydligt större resurser, och
i så fall hur stor resurssatsningen behöver vara. Nu föreslås alltså 300
miljoner kronor till kommunerna; dvs ca en miljon per kommun under en
treårsperiod. Detta räcker till att anställa en person. Det är inte illa. Men
ändå
en utmaning för att få igång alla de insatser som på kommunal nivå ska kunna
ersätta bortfallet av statlig alkoholpolitik. Utmaningen blir större om man
beaktar den bristande beredskap man många gånger finner bland
förtroendevalda och ledande tjänstemän i kommunerna. Man saknar framför
allt känsla för policy. Folkpartiet vill därutöver tillföra ytterligare 150
miljoner kronor till information om alkoholens skadeverkningar.
Folkpartiet vill understryka vikten av den hittills förda alkoholpolitiken.
Den har syftat till att minska alkoholmissbruket och präglats dels av
beskattning, detaljhandelsmonopol samt regler för utskänkning och
prissättning, dels av insatser inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst av
såväl förebyggande som rehabiliterande karaktär. Stora insatser har också
gjorts av ideella organisationer.
Det finns gott om forskning om alkoholdryckernas priskänslighet. Det är
helt uppenbart att den isolerade effekten av en prissänkning leder till en
ökning av konsumtionen, även om den vid något tillfälle dolts av andra
faktorer. På samma sätt vet vi att försäljning av alkoholdrycker i butiker med
vinstintresse driver upp konsumtionen. Det har visats både i Sverige och
utomlands.
Den svenska alkoholpolitiken har vunnit anklang också utomlands. Det är
fel att framställa utvecklingen i vår omvärld som en entydig process som
obönhörligt leder till ökad frihet för marknadskrafterna inom alkoholområdet.
I många länder börjar man ta alkoholproblemen på större allvar.
Världshälsoorganisationen (WHO) har antagit en alkoholpolitisk aktionsplan
som ger ett mycket starkt stöd för de principer som den svenska
alkoholpolitiken vilar på. Inte minst i Sydeuropa förs idag en debatt om hur
alkoholens skadeverkningar ska minskas. Även i Danmark diskuteras ökade
restriktioner som t.ex. höjd åldersgräns, under intryck av mångas oro för en
stagnerande medellivslängd.
I Storbritannien har spritreklamen och den cyniska marknadsföringen av
alkoläsk debatterats. Den som köper öl, vin och sprit i Storbritannien kan läsa
på etiketten hur många enheter alkohol som finns i förpackningen. Det är de
sex största producenterna av alkoholhaltiga drycker i landet som beslutat att
förse flaskor och ölburkar med hälsoinformation i likhet med varningstexten
på cigarettpaket. Avsikten är att hjälpa människor att kontrollera sitt
drickande.
Vi måste fortsätta att föra en restriktiv alkoholpolitik syfte i att sänka den
totala alkoholkonsumtionen och därmed alkoholskadorna. Vi anser att den
alkoholpolitiska inriktningen bör vara dels att få storkonsumenter att minska
sitt drickande, dels att hindra nyrekrytering av alkoholmissbrukare. Det är
också angeläget att begränsa ungdomars umgänge med alkohol eftersom all
erfarenhet visar att ju längre alkoholdebuten skjuts upp, desto större är
möjligheten att undvika missbruk. För att uppnå detta mål är det angeläget att
arbeta med olika typer av förebyggande insatser. Vi anser att den svenska
alkoholpolitiken även fortsättningsvis bör vila på vissa grunder såsom
attitydförändringar, begränsad tillgänglighet, försäljningsmonopol och aktiv
prispolitik.
Införselreglerna
Regeringens föreliggande proposition är till stor del nödvändig på grund
av regeringens eget misslyckande i förhandlingarna med EU om det
svenska undantaget för privatpersoners införsel av alkohol. Hade
regeringen tillämpat en annan strategi i förhandlingarna hade vi
förmodligen kunnat ha kvar det svenska undantaget. Folkpartiet vill göra
medborgarna uppmärksamma på den svenska regeringens
förhandlingsmisslyckande som har lett oss in i dagens situation med en
delvis försvagad alkoholpolitik och framtida hot om försämrad folkhälsa
på grund av detta misslyckande.
Sverige, liksom Finland, fick vid anslutningen till EU möjlighet att
tillämpa vissa begränsningar i fråga om privatpersoners införsel av alkohol
och tobak från ett annat EU-land. Sveriges inställning var, fram till det att
regeringen svängde i början av året, att undantaget förlängs automatiskt om
rådet inte enhälligt beslutar annat. Denna uppfattning framgår redan av ett
protokollsuttalande vid det tillfälle då undantaget beslutades.
I förhandlingarna om de nordiska undantagsreglerna inför 1997 fortsatte
Sverige att hävda tolkningen att undantaget inte kunde ändras utan ett enigt
rådsbeslut. Regeringen misslyckades då med att övertyga Danmark och
Finland om att också driva denna linje gentemot kommissionen. De två
länderna accepterade till skillnad från Sverige att undantagen skulle
tidsbegränsas och upphöra fr o m 2004. Sverige uppnådde trots detta att de
svenska undantagen inte begränsades i tiden, men att de skulle omförhandlas
tidigare än 2004. Detta beskrevs av regeringen och uppfattades allmänt i
Sverige som en klar framgång för den svenska positionen.
Ytterligare ett belägg för att den svenska lösningen var bättre än den som
Danmark och Finland accepterat är att dessa båda länder begärde och erhöll
en garanti för att framtida svenska lösningar som var bättre än de egna
lösningarna också skulle gälla dessa länder.
Under 1999 och i början av 2000 hävdade märkligt nog kommissionen
genom den ansvarige kommissionären uppfattningen att den svenska
lösningen tvärtemot var sämre för landets självbestämmande än den danska
och finska lösningen. Det tragiska var att den svenska regeringen då valde att
böja sig för denna tolkning   till skillnad från vad den själv hävdade 1996 och
flera gånger därefter. Och detta trots att den hela tiden haft stöd av 3/4 av
riksdagen, omfattande alla partier utom Moderaterna.
Överenskommelsen mellan regeringen och EG-kommissionen, som
riksdagen godkänt, innebär att de svenska undantagsreglerna skall förlängas
till utgången av år 2003. Från och med den 1 juli i somras har införselkvoten
för vin, öl och cigaretter som köps från ett annat EU-land till Sverige höjts.
Höjning innebär bl.a. att varje person har rätt att ta in 20 liter vin, 24 liter
starköl och 400 cigaretter där tidigare kvot var 5 liter vin, 15 liter starköl
och
300 cigaretter. Samtidigt får varje person ta in 3 liter starkvin förutom 1
liter
spritdryck i motsats till tidigare regler som medgav en införsel av 3 liter
starkvin eller 1 liter spritdryck.
På sikt innebär detta att det blir allt svårare att upprätthålla
prisinstrumentet som ett effektivt alkoholpolitiskt instrument när en stor del
av den svenska befolkningen kan föra in delar av sin årskonsumtion av
alkohol till ett ofta betydligt lägre pris än vid köp av motsvarande varor i
Sverige. Detta är onekligen ett nederlag för svensk alkoholpolitik.
Enligt Folkpartiets uppfattning borde Sverige stått fast vid tolkningen att
de svenska undantagsreglerna automatiskt skulle förlängas så vida inte rådet
fattade ett enhälligt beslut om annat, dvs. att de svenska undantagsreglerna
inte hade någon bestämd sluttidpunkt. Folkpartiet utvecklade sin syn på
rättsläget i denna fråga i motion 1999/2000:Sk29.
Nu är risken stor att regeringens misslyckande har skapat en situation där
en stor del av befolkningen kan föra in en betydande del av sin årskonsumtion
av vissa sorter av alkoholdrycker. I en sådan situation blir det mycket svårt
att
fortsättningsvis hävda den hittills förda prispolitiken som ett effektivt
instrument för att begränsa alkoholkonsumtionen.
Kommunernas alkoholförebyggande arbete
Betydelsen av kommunala alkoholpolitiska program är stor. Det står
redan en hel del om detta i propositionen och många kommuner har redan
sådana program. Problemet är att de i allmänhet är arkivprodukter.
Det behöver tydliggöras att kommunal alkoholpolicy innebär:
1. Förankring, dvs. möten med allmänheten: i skolor, på bibliotek, vård-
centraler, torg, etc, där man klargör vad alkoholpolicy innebär konkret,
nämligen följande (exempel):
- alkoholfria zoner i stadsdelen, t ex parker, idrottsanläggningar
- policy för serveringstillstånd
- tillsyn av folkölsförsäljning i butiker
- tillsyn av alkoholservering på restauranger
- alkoholpolicy för skolan: ANT, alkoholförbud på skolor och
skolevenemang
- alkoholfria fritidsalternativ för ungdomar
- insatser för ungdomar i riskzon.
Man måste också tydliggöra hur en alkoholpolicy påverkar medborgarnas
vardag.
2. Resurser - det krävs i genomsnittskommunen minst en person som
arbetar med programmet. Här kan länsstyrelsemedlen bli en startmotor, men
sedan måste kommunerna vara beredda att ta över.
3. Uppföljning: Det ska finnas former för kvalitetssäkring - att
programmet genomförs som avsetts.
Från WHO-arbetet med "Safe Communities" har ett antal kriterier för
skadeförebyggande kommuner utarbetats. Dessa har vidareutvecklats och
anpassats till alkoholområdet.
1. Det alkoholskade- och drogförebyggande programmet ska vara antaget av
kommunfullmäktige och ansvaret för programmets genomförande ska
vara klargjort.
2. Det ska finnas en bred, tvärsektoriellt sammansatt ledningsgrupp med
representation från de viktigaste myndigheterna i kommunen. Hälso- och
sjukvården ska vara representerad.
3. De nätverk som finns i kommunen och deras möjlighet att delta i det
drogförebyggande arbetet ska analyseras. Dessa organisationer ska
involveras i ett lokalt samhällsnätverk.
4. Det alkoholskade- och drogförebyggande programmet ska omfatta alla
åldrar och de viktigaste miljöerna och situationerna.
5. Det alkoholskade- och drogförebyggande programmet ska i första hand
vara förebyggande, men också visa omsorg om högriskgrupper och
högriskmiljöer, kunna visa vård- och behandlingsmöjligheter, samt syfta
till rättvisa för utsatta, sårbara grupper.
6. De ansvariga ska kunna dokumentera alkohol- och droganvändningen och
omfattningen av alkohol- och drogskador.
7. Kommunen måste också sträva efter indikatorer, som visar effekter av
programmet och hur förändringarna fortskrider.
8. Det alkoholskade- och drogförebyggande programmet ska bygga på eller
vara i linje med vetenskaplig kunskap.
9. Programmet ska ha en långsiktig karaktär och ej vara något kort,
tidsbegränsat projekt.
10. Kommunen måste vara beredd att bidra med sina erfarenheter och
medverka till ett starkt nätverk av alkoholskade- och drogförebyggande
kommuner och sprida sina erfarenheter både nationellt och internationellt.
Sälj Vin  &  Sprit AB
Vin  &  Sprit AB har inte på många år tagit något socialpolitiskt ansvar.
Folkpartiet föreslår därför att staten säljer företaget, vilket beräknas
tillföra statskassan runt trettio miljarder kronor. En del av räntevinsterna
bör användas till en storsatsning på att minska alkoholmissbruk och
narkotikaanvändning bland unga.
Vi bedömer att ett samlat åtgärdsprogram mot det växande
ungdomsfylleriet och narkotikamissbruket under flera år framåt kan behöva
kosta 150 milj kr årligen, utöver de resurser som redan finns. En försäljning
av V & S Vin och Sprit AB kan ge de resurser som krävs.
Att sälja Vin  &  Sprit AB innebär ingen alkoholpolitisk nackdel. Snarare
tvärtom. Statsmakterna förlorar i trovärdighet när man å ena sidan
argumenterar för en restriktiv alkoholpolitik och å andra sidan samtidigt
tjänar grova pengar på spritförsäljning och därtill nu är spekulant på en stor
utländsk spritproducent.
Folkpartiet har ytterligare utvecklat detta i motion 2000/01:So547.
Tullens insatser
Tullen har ett stort ansvar för att lagar om införsel av alkohol följs. Det
förutsätter också att det finns resurser för en någorlunda rimlig
tullbemanning. Det handlar inte bara om kontroll och prevention för att
bekämpa smuggling och annan brottslighet utan det handlar även om
rimlig service. Det spelar mindre roll om tullen har tillgång till moderna
och ändamålsenliga arbetsmetoder i arbetet om det inte finns tillräckligt
med personal på plats att genomföra kontroller när så behövs.
När det gäller bekämpning av smuggling och ekonomisk brottslighet i
samband med utrikesleveranser vill vi peka på de möjligheter som kan
rymmas inom "Buisiness Anti-Smuggling Coalition" (BASC). Inom ramen
för denna verksamhet kan näringslivet samarbeta med tullmyndigheter och
genom olika grader av delegerat kontrollarbete själva övervaka och säkra sin
godshantering och sina godsflöden för att lättare upptäcka och kunna anmäla
förekommande misstankar.
För att öka möjligheterna till en effektiv gränskontroll anvisar Folkpartiet
25 miljoner kronor extra för budgetåret 2001. Detta är inte minst nödvändigt
om det skall vara möjligt att ytterligare intensifiera kampen mot narkotikan
och smugglingen av alkohol och tobak.
Vård av unga alkoholmissbrukare
Trycket på behandlingshemmen för barn och ungdomar med
missbruksproblem har ökat. Det är viktigt att tillräckligt med platser
skapas så att framförallt unga med drogproblem kan få hjälp.
Kommunerna måste köpa det antal platser som krävs. Det är en kortsiktig
och oklok politik att snåla på kostnaderna om de pengar som används kan
hindra att unga fastnar i en livslång drog- och brottskarriär.
Ett problem för kommunerna är dock att resultaten av missbrukarvården är
så dåligt utvärderade. Det finns få undersökningar som visar om individen blir
fri från missbruk och det är inte alltid så att ett projekts kostnader har ett
övertygande samband med den behandlingseffekt som uppnås.
Det krävs med andra ord kommunalt samarbete i syfte att bättre utvärdera
och mäta resultaten i ungdomsvården. Detta för att få kontroll över
kostnaderna samtidigt som vårdkvaliteten kan förbättras. Med ökad visshet
om vilka resultat som uppnås blir förutsättningarna också större att
kommunpolitikerna är villiga att satsa de resurser som krävs för att
missbrukare skall få den behandling de behöver. Då kan trenden att
kommunerna köper allt färre vårdplatser samtidigt som antalet missbrukare
ökar brytas.
Åtgärder mot langning
Regeringen nämner frågan om langning i propositionen men hänvisar
även här till Alkoholutredningens remissbehandling. Folkpartiets
bedömning är att det redan nu bör vidtas åtgärder mot langning till
minderåriga.
Brottslighet som langning måste förebyggas genom bättre social
samhällsomsorg, skola med hög kvalitet och att man tidigare uppmärksammar
ungdomar i riskzonen.
Men brottsligheten måste också bekämpas genom ett polisarbete som leder
till att långt fler brott klaras upp än i dag. Mot denna bakgrund är situationen
 i
rättsväsendet oroande. Antalet poliser har minskat. Det faktum att många
civilanställda inom polisen fått sluta har lett till att flera av de poliser som
finns kvar har tvingats till kontorsarbete. Det har ytterligare minskat antalet
"synliga" poliser.
Folkpartiet vill satsa på fler poliser "på gatorna". Detta bl a för att
förebygga langning och annan missbruksfrämjande brottslighet. Fler
"synliga" poliser får vi bl a genom en resursförstärkning, som inledningsvis
kan leda till fler civilanställda och en ny, tredje polishögskola, förlagd till
södra Sverige. På någon sikt innebär detta att antalet poliser kan öka högst
avsevärt.
Folköl
I propositionen tas frågan om försäljning av folköl upp. Regeringen delar
bedömning med bland andra Alkoholutredningen att det behövs en
uppstramning av reglerna för försäljningen av folköl. Regeringen hänvisar
till att Alkoholutredningens förslag nu är ute på remiss och vill avvakta
remissrundans resultat.
Folkpartiet ser dock inga skäl att avvakta Alkoholutredningens
remissrunda utan föreslår att regeringen redan nu kan ta initiativet till
hårdare
sanktionsmöjligheter mot de försäljare som bryter mot lagstiftningen. Det bör
finnas ekonomiska sanktioner att ta till mot de butiker som bryter mot
bestämmelserna om försäljning av folköl till minderåriga. Sanktionerna kan
vara utformade efter dagbotsmodell.
Övriga synpunkter
Ett område som inte är omnämnt i propositionen, men som borde vara
högprioriterat, är hindren för sekundärprevention i sjukvården. Patienter
som sökt till sjukvården för en alkoholrelaterad skada är i regel mer
mottagliga för prevention efter behandlingen än vad de var innan de kom
till sjukvården. Därför bör frågor kring sekundärprevention i sjukvården
redas ut. Vilka är hindren för genomförande av sekundärprevention inom
sjukvården? Det är angeläget att denna fråga besvaras snabbt.
Ett annat problem som väcks i sammanhanget är om flertalet människor
med alkoholproblem inte vill söka hjälp inom socialtjänsten eller på
alkoholkliniker, hur kan man då sprida enkla, men dokumenterat effektiva
behandlingsmetoder inom primärvården?
I fråga om länsstyrelsernas roll i medelstilldelningen till kommunerna
finns också en del problem. Länsstyrelserna ska svara för anvisning av medel
till kommunerna. Detta inger farhågor. Handläggarna inom länsstyrelserna
saknar oftast kompetens att bedöma ansökningar inom detta område. Risken
är därför uppenbar att resurser går till fel saker. Eftersom det rör sig om
betydande belopp, för varje länsstyrelse betydligt mer än vad
forskningsstiftelser på alkoholområdet delar ut, vore det lämpligt att man
bildar prioriteringskommittéer, med representanter från bl a de
samhällsmedicinska enheterna och andra organ.

Stockholm den 2 november 2000
Kerstin Heinemann (fp)
Bo Könberg (fp)
Harald Nordlund (fp)
Johan Pehrson (fp)