med anledning av prop. 2000/01:20 Nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en översyn av alkohollagen.
Motiv till mitt förslag
Enligt alkohollagen är kommunen ansvarig för hanteringen av
serveringstillstånd samt därtill hörande tillsyn (7 kap 13 § och 8 kap 1 §).
Kommunen skall också svara för administrativa ingripanden i form av
varning, särskilda föreskrifter eller återkallelse (7 kap 19 och 21 §§).
I propositionen framhålls bland annat att regeringen nu vill understryka
kommunernas ansvar för att upprätta eller komplettera sina alkoholpolitiska
program samt effektivisera sin tillsyn av restauranger med serveringstillstånd.
Av propositionen kan man i denna del få intrycket att kommunerna har
tillgång till flera olika vapen mot oseriös och olaglig verksamhet inom
restaurangnäringen, till exempel vid överservering, anlitande av svart
arbetskraft eller anmärkningsvärda brister i redovisning och bokföring. Så är
det inte. I praktiken är det i domstol samtliga dessa frågor avgörs.
Av lagstiftningen framgår att det för att utdela varning enligt alkohollagen
krävs att det föreligger grund för återkallelse av serveringstillstånd. Varning
skall i stället för återkallelse endast användas om särskilda skäl för att det
anses tillräckligt med en varning föreligger. Sedan dessa lagbestämmelser
tillkom har det i ökande utsträckning visat sig att kommunerna och
domstolarna gör olika bedömningar av när påföljden varning skall användas i
stället för återkallelse. Kommunerna synes använda sig av varning som
påföljd i betydligt mindre utsträckning än vad domstolarna gör. Uttryckt på
ett annat sätt verkar domstolarna i påfallande många avgöranden ändra ett
kommunalt återkallelsebeslut till att i stället utfärda en varning.
Det kan inte vara lagstiftarens avsikt att det skall råda betydande
osäkerhet om när de olika påföljderna bör och skall användas. Detta gynnar
vare sig kommunerna, domstolarna, alkoholpolitiken, rättsmedvetandet,
samhällsekonomin, restaurangbranschen eller de enskilda innehavarna av
serveringstillstånd. Det är angeläget att lagstiftningen förtydligas. Det är
kanske så att man behöver tydliggöra under vilka principiella förhållanden
påföljden varning kan anses tillräcklig. Det är kanske också så att man måste
ställa större och tydligare krav på vad som i fråga om missförhållanden skall
föreligga för att indraget serveringstillstånd skall vara det naturliga valet av
påföljd. Under alla förhållanden måste det bli större samstämmighet mellan
kommunernas och domstolarnas beslut än vad som är fallet i dag. Respekten
för lagstiftningen, tillsynen och rättsväsendet riskerar annars att undergrävas.