Motion till riksdagen
2000/01:So239
av Viklund, Margareta (kd)

Vårdkostnader


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om basen/utgångspunkten för planering av hälso- och sjukvården.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättandet av en parlamentariskt sammansatt utredning för att
undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan tillvaratas, hur de
grundläggande värderingarna om solidariskt finansierad vård kan
behållas samtidigt som sektorn kan växa som tjänstebransch och hur nya
möjligheter att tillgodose efterfrågan och egenfinansiering kan tillvaratas.
Motivering
Det är inte enbart inom IT-branschen som det skett en
enastående utveckling. Inom medicinen har utvecklingen
också skett mycket snabbt. Så snabbt och revolutionerande
att det kan finnas anledning att inför den framtida hälso- och
sjukvårdsplaneringen ha en annan utgångspunkt än den
demografiska utvecklingen. Det har dessutom genom olika
utredningar framkommit att det inte längre är demografin
som driver vårdkostnaderna. Det är den medicinska
utvecklingen som är den främsta förklaringen till att
sjukvården kommer att kräva en stadigt ökande del av
västvärldens ekonomi. Det gäller därför att ha
handlingsberedskap.
En nyligen publicerad studie från Socialdepartementet visar att man
tidigare överskattat framför allt de äldres vårdbehov. Det gav den slutsatsen
att de traditionella skattefinansieringsformerna kanske ändå skulle räcka.
När det gäller äldreomsorgen kan utredningens slutsatser vara ganska
korrekta, dvs att omsorgsbehoven flyttas högre upp i åldrarna, men att
totalbehoven inte ökar lika starkt, som man tidigare antagit. Som exempel kan
nämnas, att 506 personer över 90 år 1998 bodde på Kungsholmen i
Stockholm. 375 av dem klarade sig utan samhällshjälp.
När det gäller sjukvården är bilden en helt annan. Medicinens egen
utveckling står för en mycket större del av förklaringen till
efterfrågeökningen, dvs "vårdens ekonomiska problem" än en åldrande
befolkning.
Starroperationerna har exempelvis ökat från 10 000 till 50 000 på 20 år.
Samtidigt har köerna ökat. Köerna beror inte på att sjukvården arbetar mindre
utan på att ambitionerna/förväntningarna ökar hos patienter och remitterande
läkare.
Några jämförande exempel på normal svensk vårdstandard 1985:
Antalet hjärtoperationer var en tiondel av dagens - svenskarna är inte mer
hjärtsjuka i dag.
Starrpatienter fick vara nöjda med syn på ett öga.
Patienter över 70 års ålder med pulsåderbråck räknades som
terminalvårdsfall.
Vissa subspecialiteter, exempelvis hematologi, låg i sin linda. Man ansåg
att patienterna lika gärna kunde dö på det lilla sjukhuset i hemkommunen.
Regionsjukhuset kunde ändå inte göra mycket.
Stora smärtor för patienterna då ryggmärgsröntgen praktiserades. Idag är
den ersatt av helt smärt- och eftervårdsfri magnetröntgen.
Huvudskälet till besparingstrycket inom sjukvården är inte en mer eller
mindre tillfälligt dålig landstingsekonomi. Det grundläggande
besparingstrycket uppstår för att vi ska ha råd med allt som sjukvården kan
göra i dag men inte kunde så sent som på 80-talet. Några exempel:
Narkosläkarna kan i dag söva bräckliga äldre patienter med god säkerhet -
en explosion i efterfrågan på avancerad vård för äldre!
Avancerad kirurgi på äldre-äldre: 1987 gjordes 20 kranskärlsoperationer
på personer över 74 år. 1997 gjordes 1 500. Höftledsoperationer på personer
över 85 års ålder ökade under samma tid från 506 till 1 204!
Nytillkomna cancerterapier
Räddande av barn med svåra medfödda hjärtfel och/eller mycket tidigt
födda
Magnetkameror och annan kvalificerad diagnostik
Neonatalvården räddar mycket små, för tidigt födda, till ett normalt liv.
Benmärgstransplantationer, kombinerade med effektiva men dyra
mediciner, räddar leukemibarn.
Tidigare hjärt- och ledopererade behöver eftervård och re-operationer
Vårdkrisen beror enligt många forskare på att vi har en snabbt vidgande
tillgång/efterfrågeklyfta samtidigt som medicinens egen utveckling gör att
vården i snabb takt blir allt billigare. Några exempel:
Dagkirurgi ersätter kostsamma intagningar
Prostatron och stenkross är oblodiga metoder. Patienten går hem samma
dag
Ballongdilatationer ersätter ofta kranskärlsoperationer
Losec i stället för magsårsoperationer
Snabba insatser vid stroke minskar eftervårdskostnaden avsevärt och ger
högre livskvalitet
Kvalificerad förebyggande diabetikervård minskar ögonskador,
amputationer m m, som annars medför svåra och kostsamma handikapp.
Om vi år 2000 skulle gå tillbaka till att bara ge samma bot och lindring,
som vården gav 1985, fast med 2000 års metoder, skulle 30-40 % av
vårdkostnaderna falla bort. Trots det råder det en mer eller mindre kronisk
resursbrist inom sjukvården, eftersom medborgarnas förväntningar ökar.
Detta är det grundläggande skälet till att det är angeläget att nyttja alla
möjliga landvinningar, som reducerar kostnaderna per insats.
Det finns ingen anledning att anta, att den medicinska utvecklingen
kommer att bli långsammare.  Nya läkemedel, transgena eller framodlade
organ som eliminerar behovet av  reservdelar som begränsning för
transplantationer samt andra landvinningar riskerar att ge ett efterfrågetryck,
som vida överstiger 2000 års situation.
Frågan är hur stor sjukvården kan tillåtas bli. Begränsning finns bara när
konsumtionen är "tvångsfinansierad" på ett sådant sätt att den automatiskt
fördyrar alla andra produkter eller tjänster. Det är den grundläggande
egenskap, som gör att skattefinansiering rent principiellt har en begränsning.
Sjukvården kan bokstavligen få bli hur stor som helst, så länge tillväxten
sker i en efterfrågebaserad situation, där de svenska konsumtionsbesluten
fattas av cirka 9 miljoner beslutsfattare. Det riktigt stora problemet
Västeuropa har framför sig är hur vi kan förena de grundläggande
värderingarna om solidariskt finansierad vård med en mångfald av nya
möjligheter att tilläggsfinansiera den framtida sjukvården.
Det är angeläget att regeringen tillsätter en parlamentariskt sammansatt
utredning för att undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan
tillvaratas, hur solidariskt finansierad vård kan behållas samt hur nya
möjligheter att tillgodose efterfrågan och egenfinansiering även kan
tillvaratas.

Stockholm den 26 september 2000
Margareta Viklund (kd)