Motion till riksdagen
2000/01:So238
av Viklund, Margareta (kd)

Läkemedelskommitté


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om förskrivning av läkemedel.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att höja läkarnas kunskapsnivå beträffande
förskrivning av läkemedel.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att verka för att arbetet mellan läkare och
farmaceuter utvidgas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om tillsättande av en läkemedelskommitté med den
inriktning som anges i motionen.
Motivering
De snabbt ökande läkemedelskostnaderna beskrivs ofta som
en gökunge i sjukvårdsboet. Problemet orsakas givetvis i
grunden av att läkemedelsutvecklingen innebär stora nya
möjligheter till bot/lindring av tidigare kanske obotbara
sjukdomar, samtidigt som utvecklingen gör att läkemedlen
upptar en ständigt ökande del av sjukvårdskostnaderna.
I debatten om hur kostnadsutvecklingen skall kunna begränsas, diskuteras
förslag som exempelvis att stryka vissa läkemedel ur förmånssystemet, att
begränsa läkarnas förskrivningsrätt och/eller att höja patientens egen andel av
kostnaden.
En utväg att avsevärt minska kostnaderna kan vara att i stället öka läkarnas
ansvarstagande och respektera deras bedömningsförmåga genom att ge dem
någon form av stöd för att hantera läkemedelsförskrivningar. Sedan decennier
har de hanterat beslut om vem som skall få en viss sjukvårdsinsats betald av
offentliga medel och borde därför på ett förnuftigt sätt kunna hantera
behandlingar med mediciner.
Men idag finns det uppgifter om att endast mellan 30 och 50 procent av de
förskrivna läkemedlen används så som läkaren har förutsatt beroende bl a på
att patienterna inte vet varför de skall ta ett läkemedel och vad läkemedlet
skall hjälpa dem med. De är bland annat rädda för biverkningar och för att bli
beroende. De har med andra ord inte blivit tillräckligt informerade. När de
inte vet varför de skall ta ett läkemedel är det lätt att inse varför förskrivna
läkemedel för cirka 2 miljarder kronor varje år inte kommer till användning.
För att öka läkarnas ansvarstagande när det gäller förskrivning av
läkemedel behöver de en kunskapsuppbyggnad och ett utvidgat samarbete
med farmaceuter. Som exempel kan nämnas att cirka 40 procent av Losec
förskrivs på icke godkända indikationer och endast 24 procent av
Xenicalförskrivningen sker enligt de riktlinjer som finns.
Beslut om en patient skall få en sjukvårdande behandling på landstingets
bekostnad baseras så gott som alltid på sjukdomens svårighetsgrad i just det
aktuella fallet, inte på vilken sjukdom patienten lider av.
Läkemedelsförskrivning skulle kunna hanteras på motsvarande sätt. I dagens
system är däremot ett läkemedel antingen inne i systemet som exempelvis
Viagra och Xenical eller ute som exempelvis antabus och hostmedicin. För
relativt riskfria läkemedel kan en dellösning vara att göra ett läkemedel
receptfritt. Det aktuella unika fallet med Losec är ett sådant exempel.
I andra fall, t ex Viagra, kan det vara så, att det finns patienter med
exempelvis hjärtproblem, där receptfrihet för Viagra, enligt läkare, vore direkt
olämpligt. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att en patient som inte har
andra problem än det som drabbar oss alla - dvs att bli gammal - mycket väl
skulle kunna få Viagra förskrivet utanför förmånen. Likaväl som beslut har
fattats om att medel mot håravfall, rökavvänjning, hostmediciner och
vitaminer inte skall subventioneras av staten bör också Viagra och andra
potensläkemedel lyftas ur subventioneringen.
Eftersom beslut som inte ingår i läkemedelsförmån vanligen måste fattas
öga mot öga med patienten, är det sannolikt att läkarkåren skulle vara betjänt
av beslutsstöd i läkemedelsfrågor. Beslutsstödet skulle exempelvis kunna
formuleras av en nationell läkemedelskommitté, huvudsakligen bestående av
vård- och läkemedelsprofessionella ledamöter, som utarbetar och följer upp
medicinska riktlinjer för läkemedelsförmånen.
För bantningsmedlet Xenical skulle man kunna tänka sig att patienten
behöver ha ett så kallat Body Mass Index, dvs mått på övervikt nära en
konstaterad hälsofarlig nivå, för att Xenical skulle subventioneras - däremot
borde patienten kunna få Xenical på egen bekostnad så länge inte läkaren
hittar medicinska skäl till varför det vore olämpligt.

Stockholm den 27 september 2000
Margareta Viklund (kd)