1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utgångspunkter för socialtjänstens arbete.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avveckling av den s.k. riksnormen för socialbidrag.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbyggnad av statliga transfereringssystem.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i
socialtjänstlagen vad beträffar tolkningen av begreppet skälig
levnadsnivå i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförs i motionen om villkorat
bistånd.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en lånemöjlighet som ersättning för socialbidrag.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag i enlighet med vad
som anförs i motionen om möjlighet för kommunerna att ersätta korttida
socialbidrag med lån.
Utgångspunkter för
socialtjänstens arbete
Moderat socialpolitik utgår från en syn på människan som
medborgare, individ och social varelse. Den bygger på att
alla människor har ett specifikt människovärde, och måste
mötas med integritet, respekt och värdighet.
Moderat socialpolitik är subsidiär. Vi vill stärka de skyddsnät som utgörs
av de naturliga gemenskaper varje människa lever i, "den lilla världen" -
familjen, släkt och vänner, grannar, medarbetare, arbetskamrater och
föreningsliv m.m.
Det är i den lilla världen människors personlighet formas. Där kan
människor utvecklas i frihet till självständiga, ansvarskännande personer. Det
är också där den första försvarslinjen mot social isolering, segregation och
utanförskap går.
Att vara bidragsberoende innebär att inte ha kontroll över den egna
ekonomiska situationen. Vi ser det som ett egenvärde att en familj kan leva på
den egna lönen, och har möjlighet att själva kunna göra viktiga prioriteringar.
När politiska beslut om skattesatser och bidragsnivåer har större betydelse för
en familjs ekonomiska situation än den egna ansträngningen och
arbetsinsatsen växer misstroende, frustration och alienation. Skattepolitik och
socialpolitik måste gå hand i hand.
Att planera för en trygg framtid är i högsta grad ett privat projekt, som inte
kan ersättas, utan endast kompletteras med offentliga insatser. Vi vill
uppmuntra och stödja människornas egen framtidsplanering och göra det
möjligt att påverka sin situation och ta ansvar för sitt liv. Det skall vara
värt
att göra en extra ansträngning. Skötsamhet skall belönas. Att spara är inte
bara en dygd, utan också ett sätt att skapa trygghet och oberoende.
Solidaritet innebär för oss moderater att ställa upp för medmänniskor i
nöd. Den viktigaste solidariteten kan vi visa i vår nära omgivning. Ibland
behöver vi stöd för att kunna, eller orka, räcka en hjälpande hand. Ibland
räcker inte detta, utan det krävs större insatser - professionella vårdinsatser
eller ekonomiskt stöd till försörjningen.
Vår politik syftar till att skapa incitament för det civila samhället att öka
insatserna inom den sociala sektorn. "Konkurrens" mellan offentliga, ideella
och privata insatser ökar förutsättningarna för olika former av t.ex.
professionella intressen, ideella och religiösa organisationer eller
inriktningar
- med olika etnisk eller kulturell bakgrund -att engagera sig i socialt arbete.
Ett varierat utbud av olika vård- och behandlingsformer och olika huvudmän
skapar en flexibilitet, som ökar förutsättningarna för att finna adekvata
insatser för människor med olika sociala problem.
Den svenska välfärdsdebatten handlar i hög grad om utjämning av
ekonomiska, sociala, kulturella och andra skillnader. Med "välfärd" menas
ofta "jämlikhet". När välfärd mäts i termer av skillnader mellan olika
befolkningsgrupper, mellan fattig och rik, frisk och sjuk, kvinnor och män,
svenskar och invandrare etc. ställer det andra krav på den sociala politikens
inriktning än om fokus riktas mot specifika missförhållanden, enskilda
individers sociala och andra problem, och mot social, kulturell eller
ekonomisk fattigdom.
Moderat socialpolitik tar sikte på de individer som särskilt behöver stöd,
den är träffsäker och utgår inte från fördelningspolitiska mål utan från mål
som främjar den enskildes utveckling och oberoende. Människor som av olika
orsaker inte kan försörja sig eller av annan anledning behöver stöd och hjälp
skall ovillkorligen garanteras detta. Men statens ansvar är också att försäkra
sig om att de som behöver offentligt stöd blir så få som möjligt. Gränsen
mellan det enskilda, personliga ansvaret och det genuint gemensamma måste
vara tydlig.
Utgångspunkten för socialtjänsten är att kommunerna har det övergripande
ansvaret för de personer som är bosatta i kommunen. Enligt vår uppfattning är
det väsentligt att betona att detta övergripande ansvar bygger på att sociala
problem löses bäst i de gemenskaper som varje människa lever i - familj,
släkt och vänner, grannar och föreningsliv m.m. - med stöd av en lokalt
förankrad socialtjänst.
All sociallagstiftning innefattar myndighetsutövning, och har därför också
en överordnad och kontrollerande funktion. Desto viktigare att social
verksamhet präglas av rättssäkerhet, förutsägbarhet, saklighet och allas likhet
inför lagen.
Skatterna skapar
bidragsberoende
Inkomstskatten är redan vid relativt låg inkomst den största
utgiftsposten för ett vanligt svenskt hushåll. Samtidigt är
transfereringar och bidrag en väsentlig del av framför allt en
barnfamiljs inkomst. Det höga skattetrycket har begränsat
normala familjers möjlighet att själva klara sin ekonomi och
sin livssituation och skapat ett beroende av offentliga bidrag.
Vårt skattesystem har länge påståtts vara rättvist genom att
det omfördelar pengar från dem som har mycket till dem
som har mindre. Men bilden håller inte vid en internationell
jämförelse. Svenska låginkomsttagare är jämförelsevis hårt
beskattade och köpkraften är låg både hos
medelinkomsttagarna och de allra sämst ställda. Detta
framgick senast i en utredning av nationalekonomen Anita
Lignell du Rietz som presenterats hos Centrum för välfärd
efter välfärdsstaten (CVV).
Inte minst är det ensamstående med barn som saknar buffert för oväntade
utgifter. Dessa riskerar allt som oftast att tvingas söka socialbidrag om något
oförutsett inträffar som slår sönder hushållsekonomin. De kraftiga
skattehöjningarna för främst låg- och medelinkomsttagare under de senaste
åren har lett till att en nyfattigdom har vuxit fram. Hushållens marginaler blir
mindre och för många räcker inte lönen efter skatt till. En stor andel av de
som får socialbidrag får det som komplettering till arbetsinkomster eller
beskattade sociala förmåner.
Det svenska systemet utmärks av en rundgång mellan skatter och bidrag.
Hushållen betalar skatter med ena handen och tar emot bidrag med den andra
vilket får till följd att skattehöjningarna skapar behov av ytterligare bidrag.
En
naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall
behöva bidrag och att den som får bidrag inte skall behöva betala skatt.
Våra skatteförslag om höjt grundavdrag och ett nytt förvärvsavdrag medför
att även personer med mycket låga inkomster får en möjlighet att försörja sig
själva. I dag betalar en person som bara tjänar 6 000 kronor per månad nästan
30 procent av lönen i skatt. Med våra förslag blir hans eller hennes skatt
mindre än tio procent.
En aspekt på de höga skatterna är förstås risken att även de som har
möjlighet att leva på sina inkomster inte finner att det lönar sig att arbeta då
skattetrycket gör skillnaden mellan att arbeta och leva på bidrag så liten.
Högskattesamhället drabbar alla medborgare, men mest drabbas
låginkomsttagarna. De får behålla så litet av sina inkomster att de görs
beroende av bidrag. Många av de människor som i dag tvingas till
socialkontoren hade sluppit detta med lägre skatter.
De höga marginaleffekter som finns i skatte- och transfereringssystemen är
ett stort hot mot integration och social rättvisa. Marginaleffekterna gör att
människor inte kan påverka sina ekonomiska förhållanden genom att arbeta
mer eller öka sina inkomster och drabbar särskilt hårt utsatta grupper i
samhället. Att ta kortvariga arbeten, att börja arbeta efter arbetslöshet och
att
gå från deltid till heltid lönar sig ibland inte alls.
De höga trösklar till arbetsmarknaden som bl.a. skapas av
marginaleffekterna i skatte- och transfereringssystemen är en direkt orsak till
att många människor utestängs från den sociala gemenskap, det inflytande
och den känsla av att vara behövd som ett arbete medför. Om
marginaliseringen på arbetsmarknaden fortsätter att öka får detta allvarliga
långsiktiga sociala följder.
Alltfler av de som tvingas söka socialbidrag är unga människor. Det är
förödande i sig när alltfler i ett samhälle blir beroende av det som skall vara
det yttersta skyddsnätet, men ännu mer nedbrytande för samhället är när
många av de som utvecklar detta beroende är så unga att de faktiskt börjar sitt
vuxna liv som socialbidragstagare när de i stället borde ha fått ta steget ut i
självständighet.
Här behövs extraordinära insatser från kommunernas sida, så att inte stora
delar av en generation för lång tid framöver låses fast i ett bidragsberoende.
Olika former av villkorat bistånd kan här - som vi pekar på längre fram i
motionen - göra stor nytta.
Arbete har ett egenvärde och ger självkänsla. Systemen måste därför
utformas så att utbildning och arbete lönar sig bättre.
Bidragsberoendet har
bitit sig fast på en högre
nivå
År 1975 uppgick socialbidragen i 1998 års priser till 2,5
miljarder kronor. År 1980 var de fortfarande bara 2,4
miljarder. Sedan dess har bidragen vuxit kraftigt. 1990
uppgick socialbidragen till 5,8 miljarder och slutligen år
1999 till hela 10,4 miljarder i fasta priser. I och för sig finns
vissa skillnader mellan åren i statistiken vad beträffar
redovisning av bidrag åt flyktingar m.m., men även
Socialtjänstkommittén redovisar att socialbidragen har
fördubblats på kort tid.
De allra senaste åren innebär dock ett visst trendbrott i
socialbidragsutvecklingen. Sedan 1998 minskar socialbidragen i omfattning,
även om de ligger på en nivå långt över den som var normal bara tio år
tillbaka i tiden. Under första halvåret år 2000 har knappt 4,3 miljarder kronor
utbetalats i socialbidrag när kostnaderna för flyktingar är borträknade. Det är
en minskning med sju procent i löpande priser jämfört med första halvåret
1999.
Socialbidragskostnaderna har minskat i tre kommuner av fyra. Orsakerna
till nedgången - som de tidigare har angivits av kommunerna själva i en
enkätundersökning - är framför allt förbättrat arbetsmarknadsläge.
Trots att socialbidragskostnaderna minskar på en total nivå, fastnar de som
får bidrag allt tydligare i bidragsberoendet. Såväl det genomsnittliga
socialbidraget som det genomsnittliga antalet bidragsmånader fortsätter öka.
Den genomsnittliga socialbidragstagaren får nu ut över 33 000 kr per år
under i genomsnitt 5,8 månader. Det är en ökning från förra året med drygt 2
000 kr respektive 0,2 månader.
Socialbidragen inte
särskilt träffsäkra
Socialbidragen framställs ofta som träffsäkra i meningen att
de når de grupper som bäst behöver dem. För att kunna
bedöma träffsäkerheten i socialbidragen har vi bett
riksdagens utredningstjänst belysa hur pass stor andel av
befolkningen som lever med inkomster under
socialbidragsnivån, och hur stor andel av dessa som erhåller
socialbidrag.
I ett betänkande av Socialtjänstutredningen, Ökade socialbidrag (SOU
1999:46), har beräkningar gjorts av hushållens inkomststandard. Även om
siffrorna är något inaktuella, finns inga tecken på en avgörande förändring. I
en tabell redovisas antal hushåll med standard under vad som i rapporten
betecknas officiell norm med tillägg för schabloniserad hyra. Beräkningarna
visar att det år 1996 var hela 16,7 procent av befolkningen eller 780 000
hushåll som enligt inkomststatistiken låg under den officiella normen. Antalet
hushåll under normen hade växt från 452 000 år 1990 till 695 000 år 1993.
Det bör noteras att den norm som använts inte är den nu gällande s.k.
riksnormen för socialbidrag. Överensstämmelsen med den gamla
socialbidragsnormen är heller inte helt klar. Den första huvudpoängen i detta
sammanhang är alltså inte antalet hushåll i sig, utan det faktum att antalet
hushåll under normen - alldeles oavsett normens tekniska konstruktion och
exakta nivå - har växt lavinartat.
Den andra huvudpoängen är att träffsäkerheten i socialbidraget förefaller
anmärkningsvärt låg. I betänkandet redovisas andelen hushåll med låg
ekonomisk standard - enligt den använda normen - som någon gång under
året fått socialbidrag. Denna s.k. utnyttjandegrad kan sägas visa benägenheten
att söka och möjligheterna att erhålla socialbidrag.
Utnyttjandegraden har i huvudsak stigit systematiskt under 1990-talet,
d.v.s. alltfler av dem som - att döma enbart av inkomststatistiken - borde
kunna få socialbidrag, får faktiskt socialbidrag. På en totalnivå har
utnyttjandegraden stigit från 18 procent år 1990 till 25 procent år 1993 och
hela 30 procent år 1996.
Andra sidan av myntet är att många hushåll som - fortfarande att döma
enbart av inkomststatistiken - inte borde kunna få socialbidrag, ändå får
socialbidrag. Uppemot 133 000 hushåll - som låg över den använda normen -
erhöll socialbidrag.
Det anmärkningsvärda ligger här inte i antalet personer över normen med
socialbidrag i sig, utan i att cirka 133 000 socialbidragshushåll hade
förhållandevis goda inkomster sett i förhållande till de 70 procent av
hushållen under normen (över 500 000 hushåll) som inte alls fick
socialbidrag.
Självklart kan det finnas skäl som gör att även den med förhållandevis
goda inkomster på helårsbasis kan behöva stöd, men på många håll verkar
detta närmast ha gjorts till en allmän regel. Statistiken visar sammantaget på
en låg träffsäkerhet i socialbidragen men också på grundläggande orättvisor
och rättsosäkerhet. Statistiken antyder att många som kanske skulle behöva
socialbidrag helt enkelt inte får detsamma, och vice versa.
Det finns förvisso flera problem med att jämföra inkomststatistik med
socialbidragsreglerna. Socialbidragsprövningen utgår t.ex. från individens
inkomster och tillgångar vid en viss given tidpunkt, alldeles oavsett vilka
inkomster som kan ha erhållits tidigare under året eller som kan förväntas
under resten av året. Det finns också regler innebärande att socialbidrag inte
utbetalas till personer med viss förmögenhet, även om dessa har låga
inkomster. Men statistiken visar likväl på en dålig träffsäkerhet i
socialbidragssystemet.
Risk för
kostnadsexplosion när
alltfler söker bidrag
Som redan påpekats har utnyttjandegraden - d.v.s.
benägenheten att söka och möjligheten att erhålla
socialbidrag - stigit systematiskt under 1990-talet. Alltfler
av dem som - att döma enbart av inkomststatistiken - borde
kunna få socialbidrag, får faktiskt socialbidrag. På en
totalnivå har utnyttjandegraden stigit från 18 procent år 1990
till 25 procent år 1993 och hela 30 procent år 1996.
Utvecklingen kan ses som ett steg mot mera rättvisa i
socialbidragshanteringen, men den kan också sägas illustrera en social och
värdemässig utveckling i samhället där det uppfattas som alltmer normalt
eller kanske ofrånkomligt att leva på socialbidrag. En sådan utveckling bådar
inte gott. Socialtjänstutredningens kartläggning visar också på stora skillnader
mellan olika grupper vad beträffar benägenheten att söka och få socialbidrag.
Den ökande benägenheten att söka och erhålla socialbidrag riskerar att
utsätta socialbidragssystemet för stora påfrestningar i framtiden. För att fullt
ut förstå konsekvenserna av de förändringar som är på gång, frågade vi
riksdagens utredningstjänst hur mycket utgifterna för socialbidrag skulle öka
om samtliga som ligger under den nya riksnormen fick sina inkomster
utfyllda med bidrag upp till normen?
Normen för socialbidrag fastställdes år 1998 till en riksnorm. Ändringen
innebär i korthet att antalet konsumtionsenheter dels beror på skattningar av
individuella personliga kostnader (som i sin tur beror på individens ålder),
dels på gemensamma hushållskostnader (som är beroende av antalet
familjemedlemmar), jfr tabellerna nedan.
Socialbidragsnormen (riksnormen)
Tabell 1: (Personliga kostnader Barn och ungdom Vuxna )
Lunchkostnad ingår men barn i skolåldern, 7-18 år,
förutsätts få kostnadsfri skollunch
Tabell 2: ()
Socialbidragsnormen för ett hushåll utgör summan av de
personliga kostnaderna för samtliga medlemmar inom
hushållen plus summan av de gemensamma
hushållskostnaderna. Riksnormen är framtagen för att kunna
jämföra olika hushålls ekonomiska välfärd med hänsyn till
deras försörjningsbörda. Socialbidrag lämnas därutöver för
skäliga kostnader för hushållens bostadskostnad,
barnomsorgsavgift, resor till och från arbetet och
fackföreningsavgift samt bl.a. läkarvård, akut tandvård och
glasögon.
Enligt riksnormen skall alltså en ensamstående mamma med ett barn på två
år som är hemma utan fri lunch ha en disponibel inkomst på [1 440 +
2 320 + 670] för att kunna anses leva på en skälig nivå efter det att hyran är
betald.
För att undersöka antalet hushåll under riksnormen för socialbidrag samt
hur mycket inkomsterna måste öka för dessa för att de ej längre skall vara
under normen, utnyttjades Statistiska centralbyråns årliga urvalsundersökning
om individernas och hushållens inkomster och transfereringar. Urvalet består
av cirka 12 000 hushåll med drygt 25 000 familjemedlemmar. I beräkningen
av ekonomisk standard har det antagits att ingen i hushållet har fått gratis
lunch. Boendekostnad har antagits överensstämma med de riktvärden som har
fastställts av Socialstyrelsen för högsta godtagbara boendekostnad. Den
högsta godtagbara boendekostnaden beror på var i landet man bor och antal
barn inom familjen.
Att fylla ut samtliga hushålls inkomster upp till normen skulle enligt
utredningstjänsten med dessa antaganden innebära att utgifterna för
socialbidrag ökade med cirka 25 miljarder kronor! Det är uppenbart att
utvecklingen - genom vilken alltfler söker och erhåller socialbidrag - riskerar
att utsätta kommunernas ekonomi och socialbidragssystemet för helt orimliga
påfrestningar. Systemet skulle falla ihop av sin egen tyngd om alla utnyttjade
det som det var tänkt.
I övrigt visar beräkningar utifrån utredningstjänstens PM att av de drygt
700 000 hushåll som beräknas ligga under riksnormen är det på sin höjd 38
procent (263 000 hushåll) som erhåller socialbidrag; sannolikt är siffran lägre
men det går inte att utläsa med använd redovisningsmetod. Däremot erhåller
minst 135 000 hushåll - som inte ligger under riksnormen - socialbidrag.
Denna nya genomgång med användning av nu gällande socialbidragsnorm
(riksnormen) bekräftar alltså den låga träffsäkerheten i socialbidraget.
Problemen med att jämföra inkomststatistik med socialbidragsnormer har
redan framhållits ovan, men bilden är ändå så pass tydlig att grundläggande
problem med träffsäkerheten måste anses föreligga.
Kommunernas
självständighet - nej till
riksnorm
Vi anser att riksnormen för socialbidrag bör avvecklas och
att kommunerna därmed själva bör få fastställa nivåerna i
socialbidraget med utgångspunkt från allmänna principer i
socialtjänstlagen.
Enligt de bedömningar som Kommunförbundet gör har riksnormen haft
mycket liten inverkan på socialbidragskostnaderna. Det är framförallt
arbetsmarknadsläget, antalet flyktingar, kunskapslyftet och förändringar av
ersättningsnivåer i socialförsäkringarna som har medfört att
socialbidragskostnaderna minskar. Införandet av riksnorm har dock medfört
att möjligheterna att hitta egna lösningar har minskat för kommunerna. Den
individuella anpassningen med exempelvis lägre norm för korta bidragstider
och för ungdomar har enligt Kommunförbundet i stort sett upphört.
Den kommunala socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen det yttersta
ansvaret när det gäller att hjälpa människor i svåra situationer. Det är enligt
vår uppfattning naturligt att denna uppgift ligger på kommunerna, eftersom de
står människorna närmast. Då kan man anpassa socialtjänstens sätt att arbeta
efter lokala förhållanden. Det är viktigt att värna denna princip, och bland
annat därför var det fel att införa en riksnorm såsom riksdagen beslutade
om 1997. Inte minst är det på den kommunala nivån som man har
förutsättningar att fastställa en rimlig bidragsnivå.
Socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det
ekonomiska biståndet endast utgör en del. Andra stöd- och hjälpåtgärder kan
vara nog så viktiga. Med en riksnorm finns det en uppenbar risk att det går
slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte prövas
mot andra åtgärder i den omfattning som är lämplig. Det är viktigt att lokala
bedömningar utifrån bland annat löneläge och kostnadsbild kan finnas med då
nivåerna fastställs och att denna del av socialtjänsten är förankrad i det
allmänna rättsmedvetandet på orten.
I grunden handlar det mycket om tilltron till den kommunala
självstyrelsen. Det är rimligt att de som finansierar en utgift, i det här
fallet
kommunerna, också är de som bestämmer nivån på densamma. Tanken med
riksnorm andas en inställning som går ut på att de som är politiker på riksnivå
skulle ha större förmåga att ta ansvar och göra riktiga bedömningar än de som
på den lokala nivån är nära den sociala verksamheten. Så är det förstås inte.
Att uttala sig alltför detaljerat om hur kommunerna bör bedriva arbetet på
detta område skulle gå emot hela grundtanken i ett ökat kommunalt ansvar på
området. Vissa särskilda frågor som kräver lagstiftningsförändringar eller
aktualiserar förändringar i transfereringssystemen berörs emellertid nedan.
Socialbidraget en ny
socialförsäkring
En av de största utmaningar som kommunerna står inför på
socialbidragsområdet, är att socialbidraget allt mera tenderar
att utvecklas till en socialförsäkring. Flera undersökningar
har t.ex. visat att över 50 procent av
socialbidragskostnaderna beror på arbetslöshet.
Denna utmaning kan man möta på flera olika sätt. Man kan genom
utbyggnad av de statliga transfereringssystemen avlasta socialbidragskontot.
Alternativt kan man försöka möta utvecklingen inom ramen för
socialbidragssystemet. Det senare innebär i så fall att socialbidragssystemet
måste anpassas för att man där, i likhet med inom socialförsäkringarna, skall
kunna ställa krav på aktivt arbetssökande, deltagande i vissa
arbetsmarknadsåtgärder o.s.v.
Generellt sett tror vi inte att det är önskvärt med en sådan utbyggnad av
statliga transfereringssystem som uteslutande syftar till att avlasta
socialbidragskontot. Socialtjänstutredningen har också räknat på en
utbyggnad av olika statliga transfereringar och konstaterat att dessa generellt
sett medför att socialbidragen inte minskar i motsvarande mån som de statliga
bidragen ökar.
Utbyggda transfereringssystem medför alltså högre bidragsutbetalningar
för den offentliga sektorn som helhet. Anledningen är bl.a. att
transfereringssystemen styrs av generella regler till skillnad från
socialbidraget som prövas individuellt. Mot den bakgrunden är det vår
uppfattning att nya transfereringssystem på statlig nivå måste kunna
motiveras på sina egna meriter, inte som en avlastning av socialbidragskontot.
Vad är en skälig
levnadsnivå?
Framförallt från kommunalt håll och från professionella
grupper inom socialtjänsten sägs det ökade
socialbidragsberoendet i första hand illustrera att det övriga
socialförsäkringssystemet är otillräckligt och måste byggas
ut på ett eller annat sätt.
Vi menar i stället att en expansion av socialbidragsutbetalningarna - som
medför att en allt större andel av hushållen omfattas av bidrag - i sig
motiverar en förutsättningslös utvärdering av socialbidragsreglernas
konstruktion och överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Den
jämförelse av hushållens inkomster med riksnormen som redovisats ovan,
visar att flertalet hushåll med inkomst under riksnormen klarar sig utan
socialbidrag.
Skrivningarna i socialtjänstlagen utgår från termen skälig levnadsnivå.
Tolkningen av detta begrepp har skett med stort inflytande för beräkningar
från centrala statliga myndigheter. Vi menar att tolkningen i ökad
utsträckning bör ske lokalt med hänsyn till lokala förhållanden (prisnivå,
bostadskostnader, löneläge o.s.v.) och till individens behovsnivå.
Vi menar dessutom att tolkningen av vad som är en skälig levnadsnivå
måste utgå från och stå i samklang med hur levnadsvillkoren ser ut i
samhället allmänt sett. Som framgått av redovisningen ovan ligger den
nuvarande riksnormen på en nivå som i många enskilda fall kan tyckas
orimlig, sett i förhållande till de många yrkesarbetande som ligger under
normen men ändå inte söker bidrag.
Inte minst i Stockholms stad har på senare tid uppmärksammats att
bidragsnivåerna ibland kan bli helt orimliga t.ex. för mycket stora familjer.
Dessa familjer kommer upp i så höga bidragsnivåer att de skulle förlora
ekonomiskt på att ta arbete. De låses in i ett bidragsberoende och
marginaliseras i samhället och på arbetsmarknaden. Deras barn går miste om
de erfarenheter och kontakter med det omgivande samhället som föräldrarnas
yrkesarbete normalt ger.
För att kommunerna skall få praktiska rättsliga möjligheter att lokalt göra
en individuell prövning av socialbidragsnivåerna måste den nuvarande
socialtjänstlagen modifieras. Socialtjänstlagen bör således kompletteras med
skrivningar om tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå, innebärande att
stor betydelse måste tillmätas de levnadsförhållanden som råder för
yrkesarbetande utan socialbidrag, och att socialbidragsnivån normalt alltid
bör ligga under vad som hade erhållits genom ett yrkesarbete i lägre löneläge.
Sådana ändringar i socialtjänstlagen möjliggör en utveckling där
kommunerna i vissa fall kommer att vara mer generösa än de är i dagsläget.
Utrymme för detta skapas genom att socialbidragssystemet som helhet blir
mera träffsäkert. Bidragen kan koncentreras till dem som verkligen behöver
bidrag, i stället för att styras av rigida statliga regler. Det blir i ökad
utsträckning möjligt för kommunerna att själva göra olika avvägningar i
socialbidragsfrågor.
Villkorat bistånd
Frågan om kommunen kan ställa villkor för att lämna
socialbidrag har prövats av förvaltningsdomstolarna vid
olika tillfällen. Som huvudregel är det enligt nuvarande
praxis inte tillåtet att t.ex. ställa krav på socialbidragstagare
gällande deltagande i olika former av
arbetsmarknadsåtgärder anordnade i kommunal regi.
Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen under våren 1997 beslutade om
en möjlighet för kommunerna att ställa krav på deltagande i
kompetenshöjande aktiviteter för att ungdomar upp till 25 år skall kunna få
socialbidrag. Ändringen var mycket angelägen, inte minst för att hindra att en
hel generation fastnar i en bidragskultur. Det är av största betydelse att man
bryter den passivitet som socialbidragstagare lätt faller in i.
Möjligheten att villkora bistånd borde kunna breddas till fler aktiviteter
och dessutom kunna tillämpas på alla som söker socialbidrag, inte bara
ungdomar. Erhållande av socialbidrag bör enligt vår uppfattning normalt
kräva en form av motprestation från den enskilde. Exakt vilken beror på
förhållandena och behoven i det aktuella fallet, men det är viktigt att slå fast
principen.
Socialtjänstens uppgifter och skyldigheter är omfattande och därför ställs
ofta såväl socialnämnder som socialsekreterare inför en rad svåra problem.
Socialnämnderna förfogar i dag inte över tillräckliga alternativa lösningar i
till exempel rehabiliteringsarbetet. Nuvarande lagstiftning innebär att man i
vissa fall arbetar i en gråzon vid bedömningar mellan vad som är motiverat
från rehabiliteringssynpunkt och vad som är lagligt möjligt. Det behövs
ytterligare alternativa metoder att använda och i detta sammanhang skulle
möjligheten till villkorat bistånd göra stor nytta.
Utifrån nuvarande erfarenheter har det också kommit mycket klara
önskemål från kommunalt håll när det gäller möjligheten att kunna ställa krav
i vissa situationer. Detta torde också ligga helt i linje med det allmänna
rättsmedvetandet på detta område. Det senaste året har det t.ex. varit mycket
positiv uppmärksamhet kring den danska kommunen Farum, belägen utanför
Köpenhamn. Farum hade tidigare stora sociala problem och trots att man hade
landets högsta skatt var finanserna i mycket dåligt skick. Nu är
kommunalskatten en av de lägsta i Danmark och arbetslösheten närmast
obefintlig.
En viktig del i de reformer som genomförts i Farum omfattar just
socialbidragsberoendet. De bidragsberoende i Farum har erbjudits olika
former av aktiviteter för att åter komma ut på eller för första gången få en fot
in på arbetsmarknaden. Politiken i Farum har inneburit garantier och
rättigheter åt den enskilde men också tydliga krav på motprestationer. Farums
exempel börjar nu bli vida känt, och studiebesök kommer från hela världen
för att se hur kommunen har löst sina ekonomiska problem och vänt
bidragsberoendet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om villkorat bistånd.
Bidrag kan ersättas med
lån
Många söker fortfarande socialbidrag under kortare perioder.
Ett förslag är att man skulle kunna minska dessa
"korttidsmottagares" sökande av socialbidrag genom att ge
kommunerna möjlighet att utforma bidragen som lån. Enligt
33 § SOL får dock försörjningsstöd lämnas som lån endast
om det gäller:
- förskott på en förmån eller ersättning (t.ex. statligt bidrag)
- bidrag till den som är indragen i arbetskonflikt eller
- bidrag till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat
råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Enligt uppgift från Kommunförbundet är den enda av dessa grunder som
har någon omfattning förskott på sociala förmåner. En undersökning som
Kommunförbundet gjort i tre kommuner visar att cirka fem procent av
utbetalningarna av socialbidrag har orsaken förskott på förmån.
Vi menar att socialbidrag borde kunna lämnas som lån i betydligt större
utsträckning än vad som sker i dagsläget. Lånemöjligheten bör för det första
kunna användas då en person mer tillfälligt hamnat i ekonomisk knipa, men
däremellan har normala inkomstmöjligheter. Principen skulle vara den att
man den första tiden när man är i behov av socialt stöd skulle kunna låna ett
belopp i stället för att få socialbidrag. Om personen i fråga sedan passerar
ett
bestämt lånebelopp och fortfarande behöver stöd skall han eller hon i stället
kunna få bidrag. Man skall alltså inte kunna bygga upp en så stor skuld att det
blir svårt att betala tillbaka.
Den stora fördelen med en lånemöjlighet är att de som har det besvärligt en
kortare tid tänker efter både en och två gånger och prövar andra alternativ
innan de lånar. Dessutom lånar de inte mer än nödvändigt. Det blir en liten
tröskel i systemet som gör att man inte alltför lätt fastnar i bidragsberoende.
Om det går att låna alltför mycket är risken dock att det blir kontraproduktivt
eftersom detta skulle motverka incitamenten att "komma på fötter" igen. Det
måste finnas en praktisk möjlighet att kräva tillbaka lånet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för
kommuner att ersätta korttida socialbidrag med lån. Även i övrigt bör
möjligheterna att i ökad utsträckning ersätta socialbidrag med lån prövas.
T.ex. kan detta vara en möjlighet för egenföretagare.
Avslutande kommentarer
Den s.k. socialtjänstutredningen har för en tid sedan lagt
fram sitt betänkande. Utredningen skisserar ett flertal nya
eller höjda transfereringar som helt eller delvis tycks syfta
till att avlasta socialbidragskontot. Det handlar t.ex. om ett
behovsprövat äldreförsörjningsstöd, utbyggt
introduktionsstöd till flyktingar, högre ersättningsnivåer
inom arbetsmarknadspolitiken, högre studiemedel och höjda
bostadsbidrag.
Vissa av dessa förändringar kan kanske motiveras på sina egna meriter.
Men i mångt och mycket innebär förslagen bara att man döljer problemen i
socialbidragssystemet genom att lasta av dem på andra transfereringssystem.
Vi finner det tveksamt att på detta sätt skissera nya transfereringar, utan att
ha
skapat sig en riktig bild av vad som är fel med de gamla. Allt talar dessutom
för att den totala mängden statliga och kommunala bidrag kommer att öka
med en sådan lösning.
Socialtjänstutredningen noterar också behovet av regelförändringar, mot
bakgrund av att alltfler söker socialbidrag av rent ekonomiska skäl, utan
någon social problematik i bakgrunden. Vi har i motionen pekat på flera
angelägna åtgärder i denna riktning.
Kommunerna måste nu få större möjligheter att pröva nya och egna
lösningar, t.ex. villkorade bidrag och lån i stället för bidrag. Träffsäkerheten
i
bidragsgivningen ökar och fattigdomsfällor kan motverkas. Administrationen
blir också enklare; bara hanteringen av dagens krångliga socialbidragsregler
kostar kommunerna 1,5 miljarder kronor, d.v.s. ett påslag på runt 15 procent
utöver själva socialbidragsutbetalningen. Utslaget per bidragshushåll
motsvarar det över 5 000 kr/år och då ingår ändå bara direkta personal-,
drifts- och lokalkostnader.
Med våra förslag på socialbidragsområdet får kommunerna en ny och
konstruktiv roll, i stället för att fångas i en situation där de varken kan
kontrollera kostnaderna eller angripa de underliggande sociala problemen.