Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkter för socialtjänstens arbete.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av den s.k. riksnormen för socialbidrag.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnad av statliga transfereringssystem.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i socialtjänstlagen vad beträffar tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförs i motionen om villkorat bistånd.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lånemöjlighet som ersättning för socialbidrag.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag i enlighet med vad som anförs i motionen om möjlighet för kommunerna att ersätta korttida socialbidrag med lån.
Utgångspunkter för socialtjänstens arbete
Moderat socialpolitik utgår från en syn på människan som medborgare, individ och social varelse. Den bygger på att alla människor har ett specifikt människovärde, och måste mötas med integritet, respekt och värdighet.
Moderat socialpolitik är subsidiär. Vi vill stärka de skyddsnät som utgörs av de naturliga gemenskaper varje människa lever i, "den lilla världen" - familjen, släkt och vänner, grannar, medarbetare, arbetskamrater och föreningsliv m.m.
Det är i den lilla världen människors personlighet formas. Där kan människor utvecklas i frihet till självständiga, ansvarskännande personer. Det är också där den första försvarslinjen mot social isolering, segregation och utanförskap går.
Att vara bidragsberoende innebär att inte ha kontroll över den egna ekonomiska situationen. Vi ser det som ett egenvärde att en familj kan leva på den egna lönen, och har möjlighet att själva kunna göra viktiga prioriteringar. När politiska beslut om skattesatser och bidragsnivåer har större betydelse för en familjs ekonomiska situation än den egna ansträngningen och arbetsinsatsen växer misstroende, frustration och alienation. Skattepolitik och socialpolitik måste gå hand i hand.
Att planera för en trygg framtid är i högsta grad ett privat projekt, som inte kan ersättas, utan endast kompletteras med offentliga insatser. Vi vill uppmuntra och stödja människornas egen framtidsplanering och göra det möjligt att påverka sin situation och ta ansvar för sitt liv. Det skall vara värt att göra en extra ansträngning. Skötsamhet skall belönas. Att spara är inte bara en dygd, utan också ett sätt att skapa trygghet och oberoende.
Solidaritet innebär för oss moderater att ställa upp för medmänniskor i nöd. Den viktigaste solidariteten kan vi visa i vår nära omgivning. Ibland behöver vi stöd för att kunna, eller orka, räcka en hjälpande hand. Ibland räcker inte detta, utan det krävs större insatser - professionella vårdinsatser eller ekonomiskt stöd till försörjningen.
Vår politik syftar till att skapa incitament för det civila samhället att öka insatserna inom den sociala sektorn. "Konkurrens" mellan offentliga, ideella och privata insatser ökar förutsättningarna för olika former av t.ex. professionella intressen, ideella och religiösa organisationer eller inriktningar - med olika etnisk eller kulturell bakgrund -att engagera sig i socialt arbete. Ett varierat utbud av olika vård- och behandlingsformer och olika huvudmän skapar en flexibilitet, som ökar förutsättningarna för att finna adekvata insatser för människor med olika sociala problem.
Den svenska välfärdsdebatten handlar i hög grad om utjämning av ekonomiska, sociala, kulturella och andra skillnader. Med "välfärd" menas ofta "jämlikhet". När välfärd mäts i termer av skillnader mellan olika befolkningsgrupper, mellan fattig och rik, frisk och sjuk, kvinnor och män, svenskar och invandrare etc. ställer det andra krav på den sociala politikens inriktning än om fokus riktas mot specifika missförhållanden, enskilda individers sociala och andra problem, och mot social, kulturell eller ekonomisk fattigdom.
Moderat socialpolitik tar sikte på de individer som särskilt behöver stöd, den är träffsäker och utgår inte från fördelningspolitiska mål utan från mål som främjar den enskildes utveckling och oberoende. Människor som av olika orsaker inte kan försörja sig eller av annan anledning behöver stöd och hjälp skall ovillkorligen garanteras detta. Men statens ansvar är också att försäkra sig om att de som behöver offentligt stöd blir så få som möjligt. Gränsen mellan det enskilda, personliga ansvaret och det genuint gemensamma måste vara tydlig.
Utgångspunkten för socialtjänsten är att kommunerna har det övergripande ansvaret för de personer som är bosatta i kommunen. Enligt vår uppfattning är det väsentligt att betona att detta övergripande ansvar bygger på att sociala problem löses bäst i de gemenskaper som varje människa lever i - familj, släkt och vänner, grannar och föreningsliv m.m. - med stöd av en lokalt förankrad socialtjänst.
All sociallagstiftning innefattar myndighetsutövning, och har därför också en överordnad och kontrollerande funktion. Desto viktigare att social verksamhet präglas av rättssäkerhet, förutsägbarhet, saklighet och allas likhet inför lagen.
Skatterna skapar bidragsberoende
Inkomstskatten är redan vid relativt låg inkomst den största utgiftsposten för ett vanligt svenskt hushåll. Samtidigt är transfereringar och bidrag en väsentlig del av framför allt en barnfamiljs inkomst. Det höga skattetrycket har begränsat normala familjers möjlighet att själva klara sin ekonomi och sin livssituation och skapat ett beroende av offentliga bidrag. Vårt skattesystem har länge påståtts vara rättvist genom att det omfördelar pengar från dem som har mycket till dem som har mindre. Men bilden håller inte vid en internationell jämförelse. Svenska låginkomsttagare är jämförelsevis hårt beskattade och köpkraften är låg både hos medelinkomsttagarna och de allra sämst ställda. Detta framgick senast i en utredning av nationalekonomen Anita Lignell du Rietz som presenterats hos Centrum för välfärd efter välfärdsstaten (CVV).
Inte minst är det ensamstående med barn som saknar buffert för oväntade utgifter. Dessa riskerar allt som oftast att tvingas söka socialbidrag om något oförutsett inträffar som slår sönder hushållsekonomin. De kraftiga skattehöjningarna för främst låg- och medelinkomsttagare under de senaste åren har lett till att en nyfattigdom har vuxit fram. Hushållens marginaler blir mindre och för många räcker inte lönen efter skatt till. En stor andel av de som får socialbidrag får det som komplettering till arbetsinkomster eller beskattade sociala förmåner.
Det svenska systemet utmärks av en rundgång mellan skatter och bidrag. Hushållen betalar skatter med ena handen och tar emot bidrag med den andra vilket får till följd att skattehöjningarna skapar behov av ytterligare bidrag. En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall behöva bidrag och att den som får bidrag inte skall behöva betala skatt.
Våra skatteförslag om höjt grundavdrag och ett nytt förvärvsavdrag medför att även personer med mycket låga inkomster får en möjlighet att försörja sig själva. I dag betalar en person som bara tjänar 6 000 kronor per månad nästan 30 procent av lönen i skatt. Med våra förslag blir hans eller hennes skatt mindre än tio procent.
En aspekt på de höga skatterna är förstås risken att även de som har möjlighet att leva på sina inkomster inte finner att det lönar sig att arbeta då skattetrycket gör skillnaden mellan att arbeta och leva på bidrag så liten.
Högskattesamhället drabbar alla medborgare, men mest drabbas låginkomsttagarna. De får behålla så litet av sina inkomster att de görs beroende av bidrag. Många av de människor som i dag tvingas till socialkontoren hade sluppit detta med lägre skatter.
De höga marginaleffekter som finns i skatte- och transfereringssystemen är ett stort hot mot integration och social rättvisa. Marginaleffekterna gör att människor inte kan påverka sina ekonomiska förhållanden genom att arbeta mer eller öka sina inkomster och drabbar särskilt hårt utsatta grupper i samhället. Att ta kortvariga arbeten, att börja arbeta efter arbetslöshet och att gå från deltid till heltid lönar sig ibland inte alls.
De höga trösklar till arbetsmarknaden som bl.a. skapas av marginaleffekterna i skatte- och transfereringssystemen är en direkt orsak till att många människor utestängs från den sociala gemenskap, det inflytande och den känsla av att vara behövd som ett arbete medför. Om marginaliseringen på arbetsmarknaden fortsätter att öka får detta allvarliga långsiktiga sociala följder.
Alltfler av de som tvingas söka socialbidrag är unga människor. Det är förödande i sig när alltfler i ett samhälle blir beroende av det som skall vara det yttersta skyddsnätet, men ännu mer nedbrytande för samhället är när många av de som utvecklar detta beroende är så unga att de faktiskt börjar sitt vuxna liv som socialbidragstagare när de i stället borde ha fått ta steget ut i självständighet.
Här behövs extraordinära insatser från kommunernas sida, så att inte stora delar av en generation för lång tid framöver låses fast i ett bidragsberoende. Olika former av villkorat bistånd kan här - som vi pekar på längre fram i motionen - göra stor nytta.
Arbete har ett egenvärde och ger självkänsla. Systemen måste därför utformas så att utbildning och arbete lönar sig bättre.
Bidragsberoendet har bitit sig fast på en högre nivå
År 1975 uppgick socialbidragen i 1998 års priser till 2,5 miljarder kronor. År 1980 var de fortfarande bara 2,4 miljarder. Sedan dess har bidragen vuxit kraftigt. 1990 uppgick socialbidragen till 5,8 miljarder och slutligen år 1999 till hela 10,4 miljarder i fasta priser. I och för sig finns vissa skillnader mellan åren i statistiken vad beträffar redovisning av bidrag åt flyktingar m.m., men även Socialtjänstkommittén redovisar att socialbidragen har fördubblats på kort tid.
De allra senaste åren innebär dock ett visst trendbrott i socialbidragsutvecklingen. Sedan 1998 minskar socialbidragen i omfattning, även om de ligger på en nivå långt över den som var normal bara tio år tillbaka i tiden. Under första halvåret år 2000 har knappt 4,3 miljarder kronor utbetalats i socialbidrag när kostnaderna för flyktingar är borträknade. Det är en minskning med sju procent i löpande priser jämfört med första halvåret 1999.
Socialbidragskostnaderna har minskat i tre kommuner av fyra. Orsakerna till nedgången - som de tidigare har angivits av kommunerna själva i en enkätundersökning - är framför allt förbättrat arbetsmarknadsläge.
Trots att socialbidragskostnaderna minskar på en total nivå, fastnar de som får bidrag allt tydligare i bidragsberoendet. Såväl det genomsnittliga socialbidraget som det genomsnittliga antalet bidragsmånader fortsätter öka. Den genomsnittliga socialbidragstagaren får nu ut över 33 000 kr per år under i genomsnitt 5,8 månader. Det är en ökning från förra året med drygt 2 000 kr respektive 0,2 månader.
Socialbidragen inte särskilt träffsäkra
Socialbidragen framställs ofta som träffsäkra i meningen att de når de grupper som bäst behöver dem. För att kunna bedöma träffsäkerheten i socialbidragen har vi bett riksdagens utredningstjänst belysa hur pass stor andel av befolkningen som lever med inkomster under socialbidragsnivån, och hur stor andel av dessa som erhåller socialbidrag.
I ett betänkande av Socialtjänstutredningen, Ökade socialbidrag (SOU 1999:46), har beräkningar gjorts av hushållens inkomststandard. Även om siffrorna är något inaktuella, finns inga tecken på en avgörande förändring. I en tabell redovisas antal hushåll med standard under vad som i rapporten betecknas officiell norm med tillägg för schabloniserad hyra. Beräkningarna visar att det år 1996 var hela 16,7 procent av befolkningen eller 780 000 hushåll som enligt inkomststatistiken låg under den officiella normen. Antalet hushåll under normen hade växt från 452 000 år 1990 till 695 000 år 1993.
Det bör noteras att den norm som använts inte är den nu gällande s.k. riksnormen för socialbidrag. Överensstämmelsen med den gamla socialbidragsnormen är heller inte helt klar. Den första huvudpoängen i detta sammanhang är alltså inte antalet hushåll i sig, utan det faktum att antalet hushåll under normen - alldeles oavsett normens tekniska konstruktion och exakta nivå - har växt lavinartat.
Den andra huvudpoängen är att träffsäkerheten i socialbidraget förefaller anmärkningsvärt låg. I betänkandet redovisas andelen hushåll med låg ekonomisk standard - enligt den använda normen - som någon gång under året fått socialbidrag. Denna s.k. utnyttjandegrad kan sägas visa benägenheten att söka och möjligheterna att erhålla socialbidrag.
Utnyttjandegraden har i huvudsak stigit systematiskt under 1990-talet, d.v.s. alltfler av dem som - att döma enbart av inkomststatistiken - borde kunna få socialbidrag, får faktiskt socialbidrag. På en totalnivå har utnyttjandegraden stigit från 18 procent år 1990 till 25 procent år 1993 och hela 30 procent år 1996.
Andra sidan av myntet är att många hushåll som - fortfarande att döma enbart av inkomststatistiken - inte borde kunna få socialbidrag, ändå får socialbidrag. Uppemot 133 000 hushåll - som låg över den använda normen - erhöll socialbidrag.
Det anmärkningsvärda ligger här inte i antalet personer över normen med socialbidrag i sig, utan i att cirka 133 000 socialbidragshushåll hade förhållandevis goda inkomster sett i förhållande till de 70 procent av hushållen under normen (över 500 000 hushåll) som inte alls fick socialbidrag.
Självklart kan det finnas skäl som gör att även den med förhållandevis goda inkomster på helårsbasis kan behöva stöd, men på många håll verkar detta närmast ha gjorts till en allmän regel. Statistiken visar sammantaget på en låg träffsäkerhet i socialbidragen men också på grundläggande orättvisor och rättsosäkerhet. Statistiken antyder att många som kanske skulle behöva socialbidrag helt enkelt inte får detsamma, och vice versa.
Det finns förvisso flera problem med att jämföra inkomststatistik med socialbidragsreglerna. Socialbidragsprövningen utgår t.ex. från individens inkomster och tillgångar vid en viss given tidpunkt, alldeles oavsett vilka inkomster som kan ha erhållits tidigare under året eller som kan förväntas under resten av året. Det finns också regler innebärande att socialbidrag inte utbetalas till personer med viss förmögenhet, även om dessa har låga inkomster. Men statistiken visar likväl på en dålig träffsäkerhet i socialbidragssystemet.
Risk för kostnadsexplosion när alltfler söker bidrag
Som redan påpekats har utnyttjandegraden - d.v.s. benägenheten att söka och möjligheten att erhålla socialbidrag - stigit systematiskt under 1990-talet. Alltfler av dem som - att döma enbart av inkomststatistiken - borde kunna få socialbidrag, får faktiskt socialbidrag. På en totalnivå har utnyttjandegraden stigit från 18 procent år 1990 till 25 procent år 1993 och hela 30 procent år 1996.
Utvecklingen kan ses som ett steg mot mera rättvisa i socialbidragshanteringen, men den kan också sägas illustrera en social och värdemässig utveckling i samhället där det uppfattas som alltmer normalt eller kanske ofrånkomligt att leva på socialbidrag. En sådan utveckling bådar inte gott. Socialtjänstutredningens kartläggning visar också på stora skillnader mellan olika grupper vad beträffar benägenheten att söka och få socialbidrag.
Den ökande benägenheten att söka och erhålla socialbidrag riskerar att utsätta socialbidragssystemet för stora påfrestningar i framtiden. För att fullt ut förstå konsekvenserna av de förändringar som är på gång, frågade vi riksdagens utredningstjänst hur mycket utgifterna för socialbidrag skulle öka om samtliga som ligger under den nya riksnormen fick sina inkomster utfyllda med bidrag upp till normen?
Normen för socialbidrag fastställdes år 1998 till en riksnorm. Ändringen innebär i korthet att antalet konsumtionsenheter dels beror på skattningar av individuella personliga kostnader (som i sin tur beror på individens ålder), dels på gemensamma hushållskostnader (som är beroende av antalet familjemedlemmar), jfr tabellerna nedan.
Socialbidragsnormen (riksnormen)
Tabell 1: (Personliga kostnader Barn och ungdom Vuxna )
Lunchkostnad ingår men barn i skolåldern, 7-18 år, förutsätts få kostnadsfri skollunch
Tabell 2: ()
Socialbidragsnormen för ett hushåll utgör summan av de personliga kostnaderna för samtliga medlemmar inom hushållen plus summan av de gemensamma hushållskostnaderna. Riksnormen är framtagen för att kunna jämföra olika hushålls ekonomiska välfärd med hänsyn till deras försörjningsbörda. Socialbidrag lämnas därutöver för skäliga kostnader för hushållens bostadskostnad, barnomsorgsavgift, resor till och från arbetet och fackföreningsavgift samt bl.a. läkarvård, akut tandvård och glasögon.
Enligt riksnormen skall alltså en ensamstående mamma med ett barn på två år som är hemma utan fri lunch ha en disponibel inkomst på [1 440 + 2 320 + 670] för att kunna anses leva på en skälig nivå efter det att hyran är betald.
För att undersöka antalet hushåll under riksnormen för socialbidrag samt hur mycket inkomsterna måste öka för dessa för att de ej längre skall vara under normen, utnyttjades Statistiska centralbyråns årliga urvalsundersökning om individernas och hushållens inkomster och transfereringar. Urvalet består av cirka 12 000 hushåll med drygt 25 000 familjemedlemmar. I beräkningen av ekonomisk standard har det antagits att ingen i hushållet har fått gratis lunch. Boendekostnad har antagits överensstämma med de riktvärden som har fastställts av Socialstyrelsen för högsta godtagbara boendekostnad. Den högsta godtagbara boendekostnaden beror på var i landet man bor och antal barn inom familjen.
Att fylla ut samtliga hushålls inkomster upp till normen skulle enligt utredningstjänsten med dessa antaganden innebära att utgifterna för socialbidrag ökade med cirka 25 miljarder kronor! Det är uppenbart att utvecklingen - genom vilken alltfler söker och erhåller socialbidrag - riskerar att utsätta kommunernas ekonomi och socialbidragssystemet för helt orimliga påfrestningar. Systemet skulle falla ihop av sin egen tyngd om alla utnyttjade det som det var tänkt.
I övrigt visar beräkningar utifrån utredningstjänstens PM att av de drygt 700 000 hushåll som beräknas ligga under riksnormen är det på sin höjd 38 procent (263 000 hushåll) som erhåller socialbidrag; sannolikt är siffran lägre men det går inte att utläsa med använd redovisningsmetod. Däremot erhåller minst 135 000 hushåll - som inte ligger under riksnormen - socialbidrag.
Denna nya genomgång med användning av nu gällande socialbidragsnorm (riksnormen) bekräftar alltså den låga träffsäkerheten i socialbidraget. Problemen med att jämföra inkomststatistik med socialbidragsnormer har redan framhållits ovan, men bilden är ändå så pass tydlig att grundläggande problem med träffsäkerheten måste anses föreligga.
Kommunernas självständighet - nej till riksnorm
Vi anser att riksnormen för socialbidrag bör avvecklas och att kommunerna därmed själva bör få fastställa nivåerna i socialbidraget med utgångspunkt från allmänna principer i socialtjänstlagen.
Enligt de bedömningar som Kommunförbundet gör har riksnormen haft mycket liten inverkan på socialbidragskostnaderna. Det är framförallt arbetsmarknadsläget, antalet flyktingar, kunskapslyftet och förändringar av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna som har medfört att socialbidragskostnaderna minskar. Införandet av riksnorm har dock medfört att möjligheterna att hitta egna lösningar har minskat för kommunerna. Den individuella anpassningen med exempelvis lägre norm för korta bidragstider och för ungdomar har enligt Kommunförbundet i stort sett upphört.
Den kommunala socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret när det gäller att hjälpa människor i svåra situationer. Det är enligt vår uppfattning naturligt att denna uppgift ligger på kommunerna, eftersom de står människorna närmast. Då kan man anpassa socialtjänstens sätt att arbeta efter lokala förhållanden. Det är viktigt att värna denna princip, och bland annat därför var det fel att införa en riksnorm såsom riksdagen beslutade om 1997. Inte minst är det på den kommunala nivån som man har förutsättningar att fastställa en rimlig bidragsnivå.
Socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det ekonomiska biståndet endast utgör en del. Andra stöd- och hjälpåtgärder kan vara nog så viktiga. Med en riksnorm finns det en uppenbar risk att det går slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte prövas mot andra åtgärder i den omfattning som är lämplig. Det är viktigt att lokala bedömningar utifrån bland annat löneläge och kostnadsbild kan finnas med då nivåerna fastställs och att denna del av socialtjänsten är förankrad i det allmänna rättsmedvetandet på orten.
I grunden handlar det mycket om tilltron till den kommunala självstyrelsen. Det är rimligt att de som finansierar en utgift, i det här fallet kommunerna, också är de som bestämmer nivån på densamma. Tanken med riksnorm andas en inställning som går ut på att de som är politiker på riksnivå skulle ha större förmåga att ta ansvar och göra riktiga bedömningar än de som på den lokala nivån är nära den sociala verksamheten. Så är det förstås inte.
Att uttala sig alltför detaljerat om hur kommunerna bör bedriva arbetet på detta område skulle gå emot hela grundtanken i ett ökat kommunalt ansvar på området. Vissa särskilda frågor som kräver lagstiftningsförändringar eller aktualiserar förändringar i transfereringssystemen berörs emellertid nedan.
Socialbidraget en ny socialförsäkring
En av de största utmaningar som kommunerna står inför på socialbidragsområdet, är att socialbidraget allt mera tenderar att utvecklas till en socialförsäkring. Flera undersökningar har t.ex. visat att över 50 procent av socialbidragskostnaderna beror på arbetslöshet.
Denna utmaning kan man möta på flera olika sätt. Man kan genom utbyggnad av de statliga transfereringssystemen avlasta socialbidragskontot. Alternativt kan man försöka möta utvecklingen inom ramen för socialbidragssystemet. Det senare innebär i så fall att socialbidragssystemet måste anpassas för att man där, i likhet med inom socialförsäkringarna, skall kunna ställa krav på aktivt arbetssökande, deltagande i vissa arbetsmarknadsåtgärder o.s.v.
Generellt sett tror vi inte att det är önskvärt med en sådan utbyggnad av statliga transfereringssystem som uteslutande syftar till att avlasta socialbidragskontot. Socialtjänstutredningen har också räknat på en utbyggnad av olika statliga transfereringar och konstaterat att dessa generellt sett medför att socialbidragen inte minskar i motsvarande mån som de statliga bidragen ökar.
Utbyggda transfereringssystem medför alltså högre bidragsutbetalningar för den offentliga sektorn som helhet. Anledningen är bl.a. att transfereringssystemen styrs av generella regler till skillnad från socialbidraget som prövas individuellt. Mot den bakgrunden är det vår uppfattning att nya transfereringssystem på statlig nivå måste kunna motiveras på sina egna meriter, inte som en avlastning av socialbidragskontot.
Vad är en skälig levnadsnivå?
Framförallt från kommunalt håll och från professionella grupper inom socialtjänsten sägs det ökade socialbidragsberoendet i första hand illustrera att det övriga socialförsäkringssystemet är otillräckligt och måste byggas ut på ett eller annat sätt.
Vi menar i stället att en expansion av socialbidragsutbetalningarna - som medför att en allt större andel av hushållen omfattas av bidrag - i sig motiverar en förutsättningslös utvärdering av socialbidragsreglernas konstruktion och överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Den jämförelse av hushållens inkomster med riksnormen som redovisats ovan, visar att flertalet hushåll med inkomst under riksnormen klarar sig utan socialbidrag.
Skrivningarna i socialtjänstlagen utgår från termen skälig levnadsnivå. Tolkningen av detta begrepp har skett med stort inflytande för beräkningar från centrala statliga myndigheter. Vi menar att tolkningen i ökad utsträckning bör ske lokalt med hänsyn till lokala förhållanden (prisnivå, bostadskostnader, löneläge o.s.v.) och till individens behovsnivå.
Vi menar dessutom att tolkningen av vad som är en skälig levnadsnivå måste utgå från och stå i samklang med hur levnadsvillkoren ser ut i samhället allmänt sett. Som framgått av redovisningen ovan ligger den nuvarande riksnormen på en nivå som i många enskilda fall kan tyckas orimlig, sett i förhållande till de många yrkesarbetande som ligger under normen men ändå inte söker bidrag.
Inte minst i Stockholms stad har på senare tid uppmärksammats att bidragsnivåerna ibland kan bli helt orimliga t.ex. för mycket stora familjer. Dessa familjer kommer upp i så höga bidragsnivåer att de skulle förlora ekonomiskt på att ta arbete. De låses in i ett bidragsberoende och marginaliseras i samhället och på arbetsmarknaden. Deras barn går miste om de erfarenheter och kontakter med det omgivande samhället som föräldrarnas yrkesarbete normalt ger.
För att kommunerna skall få praktiska rättsliga möjligheter att lokalt göra en individuell prövning av socialbidragsnivåerna måste den nuvarande socialtjänstlagen modifieras. Socialtjänstlagen bör således kompletteras med skrivningar om tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå, innebärande att stor betydelse måste tillmätas de levnadsförhållanden som råder för yrkesarbetande utan socialbidrag, och att socialbidragsnivån normalt alltid bör ligga under vad som hade erhållits genom ett yrkesarbete i lägre löneläge.
Sådana ändringar i socialtjänstlagen möjliggör en utveckling där kommunerna i vissa fall kommer att vara mer generösa än de är i dagsläget. Utrymme för detta skapas genom att socialbidragssystemet som helhet blir mera träffsäkert. Bidragen kan koncentreras till dem som verkligen behöver bidrag, i stället för att styras av rigida statliga regler. Det blir i ökad utsträckning möjligt för kommunerna att själva göra olika avvägningar i socialbidragsfrågor.
Villkorat bistånd
Frågan om kommunen kan ställa villkor för att lämna socialbidrag har prövats av förvaltningsdomstolarna vid olika tillfällen. Som huvudregel är det enligt nuvarande praxis inte tillåtet att t.ex. ställa krav på socialbidragstagare gällande deltagande i olika former av arbetsmarknadsåtgärder anordnade i kommunal regi.
Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen under våren 1997 beslutade om en möjlighet för kommunerna att ställa krav på deltagande i kompetenshöjande aktiviteter för att ungdomar upp till 25 år skall kunna få socialbidrag. Ändringen var mycket angelägen, inte minst för att hindra att en hel generation fastnar i en bidragskultur. Det är av största betydelse att man bryter den passivitet som socialbidragstagare lätt faller in i.
Möjligheten att villkora bistånd borde kunna breddas till fler aktiviteter och dessutom kunna tillämpas på alla som söker socialbidrag, inte bara ungdomar. Erhållande av socialbidrag bör enligt vår uppfattning normalt kräva en form av motprestation från den enskilde. Exakt vilken beror på förhållandena och behoven i det aktuella fallet, men det är viktigt att slå fast principen.
Socialtjänstens uppgifter och skyldigheter är omfattande och därför ställs ofta såväl socialnämnder som socialsekreterare inför en rad svåra problem. Socialnämnderna förfogar i dag inte över tillräckliga alternativa lösningar i till exempel rehabiliteringsarbetet. Nuvarande lagstiftning innebär att man i vissa fall arbetar i en gråzon vid bedömningar mellan vad som är motiverat från rehabiliteringssynpunkt och vad som är lagligt möjligt. Det behövs ytterligare alternativa metoder att använda och i detta sammanhang skulle möjligheten till villkorat bistånd göra stor nytta.
Utifrån nuvarande erfarenheter har det också kommit mycket klara önskemål från kommunalt håll när det gäller möjligheten att kunna ställa krav i vissa situationer. Detta torde också ligga helt i linje med det allmänna rättsmedvetandet på detta område. Det senaste året har det t.ex. varit mycket positiv uppmärksamhet kring den danska kommunen Farum, belägen utanför Köpenhamn. Farum hade tidigare stora sociala problem och trots att man hade landets högsta skatt var finanserna i mycket dåligt skick. Nu är kommunalskatten en av de lägsta i Danmark och arbetslösheten närmast obefintlig.
En viktig del i de reformer som genomförts i Farum omfattar just socialbidragsberoendet. De bidragsberoende i Farum har erbjudits olika former av aktiviteter för att åter komma ut på eller för första gången få en fot in på arbetsmarknaden. Politiken i Farum har inneburit garantier och rättigheter åt den enskilde men också tydliga krav på motprestationer. Farums exempel börjar nu bli vida känt, och studiebesök kommer från hela världen för att se hur kommunen har löst sina ekonomiska problem och vänt bidragsberoendet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om villkorat bistånd.
Bidrag kan ersättas med lån
Många söker fortfarande socialbidrag under kortare perioder. Ett förslag är att man skulle kunna minska dessa "korttidsmottagares" sökande av socialbidrag genom att ge kommunerna möjlighet att utforma bidragen som lån. Enligt 33 § SOL får dock försörjningsstöd lämnas som lån endast om det gäller:
- förskott på en förmån eller ersättning (t.ex. statligt bidrag)
- bidrag till den som är indragen i arbetskonflikt eller
- bidrag till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Enligt uppgift från Kommunförbundet är den enda av dessa grunder som har någon omfattning förskott på sociala förmåner. En undersökning som Kommunförbundet gjort i tre kommuner visar att cirka fem procent av utbetalningarna av socialbidrag har orsaken förskott på förmån.
Vi menar att socialbidrag borde kunna lämnas som lån i betydligt större utsträckning än vad som sker i dagsläget. Lånemöjligheten bör för det första kunna användas då en person mer tillfälligt hamnat i ekonomisk knipa, men däremellan har normala inkomstmöjligheter. Principen skulle vara den att man den första tiden när man är i behov av socialt stöd skulle kunna låna ett belopp i stället för att få socialbidrag. Om personen i fråga sedan passerar ett bestämt lånebelopp och fortfarande behöver stöd skall han eller hon i stället kunna få bidrag. Man skall alltså inte kunna bygga upp en så stor skuld att det blir svårt att betala tillbaka.
Den stora fördelen med en lånemöjlighet är att de som har det besvärligt en kortare tid tänker efter både en och två gånger och prövar andra alternativ innan de lånar. Dessutom lånar de inte mer än nödvändigt. Det blir en liten tröskel i systemet som gör att man inte alltför lätt fastnar i bidragsberoende. Om det går att låna alltför mycket är risken dock att det blir kontraproduktivt eftersom detta skulle motverka incitamenten att "komma på fötter" igen. Det måste finnas en praktisk möjlighet att kräva tillbaka lånet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för kommuner att ersätta korttida socialbidrag med lån. Även i övrigt bör möjligheterna att i ökad utsträckning ersätta socialbidrag med lån prövas. T.ex. kan detta vara en möjlighet för egenföretagare.
Avslutande kommentarer
Den s.k. socialtjänstutredningen har för en tid sedan lagt fram sitt betänkande. Utredningen skisserar ett flertal nya eller höjda transfereringar som helt eller delvis tycks syfta till att avlasta socialbidragskontot. Det handlar t.ex. om ett behovsprövat äldreförsörjningsstöd, utbyggt introduktionsstöd till flyktingar, högre ersättningsnivåer inom arbetsmarknadspolitiken, högre studiemedel och höjda bostadsbidrag.
Vissa av dessa förändringar kan kanske motiveras på sina egna meriter. Men i mångt och mycket innebär förslagen bara att man döljer problemen i socialbidragssystemet genom att lasta av dem på andra transfereringssystem. Vi finner det tveksamt att på detta sätt skissera nya transfereringar, utan att ha skapat sig en riktig bild av vad som är fel med de gamla. Allt talar dessutom för att den totala mängden statliga och kommunala bidrag kommer att öka med en sådan lösning.
Socialtjänstutredningen noterar också behovet av regelförändringar, mot bakgrund av att alltfler söker socialbidrag av rent ekonomiska skäl, utan någon social problematik i bakgrunden. Vi har i motionen pekat på flera angelägna åtgärder i denna riktning.
Kommunerna måste nu få större möjligheter att pröva nya och egna lösningar, t.ex. villkorade bidrag och lån i stället för bidrag. Träffsäkerheten i bidragsgivningen ökar och fattigdomsfällor kan motverkas. Administrationen blir också enklare; bara hanteringen av dagens krångliga socialbidragsregler kostar kommunerna 1,5 miljarder kronor, d.v.s. ett påslag på runt 15 procent utöver själva socialbidragsutbetalningen. Utslaget per bidragshushåll motsvarar det över 5 000 kr/år och då ingår ändå bara direkta personal-, drifts- och lokalkostnader.
Med våra förslag på socialbidragsområdet får kommunerna en ny och konstruktiv roll, i stället för att fångas i en situation där de varken kan kontrollera kostnaderna eller angripa de underliggande sociala problemen.
Stockholm den 26 september 2000
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Lars Elinderson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Göran Lindblad (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Henrik Westman (m)