1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om problemen i den psykiatriska vården.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökad valfrihet och rätt till vård i tid.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av resursförstärkningar till psykiatrin.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en samlad genomgång av hinder för privat
verksamhet inom psykiatrin m.m.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
lagstiftningen i syfte att så långt möjligt undvika särbehandling av
allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska vårdintyg.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rättssäkerheten i tvångsvården.
2000-talets psykiatri
Psykiatrin var länge en undangömd och bortglömd del av
sjukvården. Dess historia rymmer såväl beprövade och väl
fungerande metoder som tveksamma och i vissa fall
kränkande behandlingar. I Sverige har det - åtminstone på
senare tid - varit de bra behandlingarna som helt dominerat,
även om delar av psykiatrins arbetsmetoder fortfarande
ifrågasätts i vissa kretsar. Spänningar mellan olika
vetenskapliga förhållningssätt och mellan förespråkare för
olika behandlingsmetoder kvarstår också delvis.
Starkt bidragande till att psykiatrin utvecklats positivt är den ökade
öppenheten och den insyn som psykiatrin numera arbetar under. I takt med att
psykiatrin börjat tillmätas samma värde som den övriga sjukvården har också
det politiska intresset för psykiatrin tilltagit. Ett bevis för detta var inte
minst
den stora psykiatrireform som genomfördes under 1990-talet.
Psykiatrireformen tillkom med goda intentioner och för att förbättra
livsvillkoren för många människor. Det krav på samverkan som reformen
ställde, framför allt mellan socialtjänst och psykiatri, har dock inte kunnat
förverkligas fullt ut. Här, liksom vid genomförandet av ädelreformen har det
visat sig att det föreligger två kulturer, som på flera plan har stora
svårigheter
att samarbeta. Fortfarande faller därför många människor mellan stolarna.
Stora samordningsproblem finns även mellan olika landstingsverksamheter
och t.o.m. mellan olika psykiatriska verksamheter. Tyvärr har också saknats
en fungerande strategi för psykiatrin i primärvården vilket har varit ett
allvarligt hinder för genomförande av psykiatrireformen.
Det är sammanfattningsvis ingen tvekan om att många psykiskt sjuka far
illa i dagens samhälle. Det gäller inom den lätta psykiatriska vården, men det
gäller också inom den tyngre. Tidigare i år skrev psykiatriprofessorn Lars
Jacobsson en DN-debattartikel där ingressen löd som följer:
Samhället har svikit de psykiskt sjuka genom att minska möjligheterna
till tvångsvård. Den nuvarande lagstiftningen försvårar för oss som
faktiskt vill hjälpa dessa människor.
Några problem i dagens
psykiatriska vård
Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen ger vid
handen att utvecklingen för vissa grupper psykiskt
funktionshindrade går åt rätt håll men att stora brister ändå
finns, inte minst i öppna stöd- och vårdformer som
kommuner och landsting ansvarar för. Det gäller såväl inom
den psykiatriska som inom den somatiska vården, och även
inom omsorgsverksamheter.
Särskilt när det gäller psykiska störningar hos äldre är psykiatrin eftersatt.
Studier visar att mer än varannan 85-åring lider av någon form av psykisk
störning. Ändå är det bara knappt hälften av landstingen som kan erbjuda
specialistvård till äldre som lider av andra psykiska sjukdomar än demens.
Många äldre har följaktligen ett dolt vårdbehov, t.ex. i form av vanliga
depressioner. Svenska studier anger att 13 procent av 85-åringarna har en
depression. Dessa visar sig ofta annorlunda hos äldre än hos yngre. Ofta finns
väl fungerande behandlingar som dock - p.g.a. den bristande diagnostiken -
långt ifrån alltid utnyttjas.
Det är naturligtvis mycket olyckligt att dessa tillstånd ofta förblir
odiagnosticerade och obehandlade samt dessutom ofta förväxlas med en
begränsat behandlingsbar demensutveckling. Flera undersökningar visar att
primärvården helt enkelt inte hittar patienter med depressioner; cirka 12
procent av de äldre med depression upptäcks.
Det är här viktigt med ett bättre samarbete och informationsutbyte mellan
specialister och allmänläkare. Man kan konstatera att det är få områden inom
hälso- och sjukvården som är så dåligt utbyggda och så fattiga på
behandlingsalternativ som vården av äldre med psykiska sjukdomar.
Även vården av de mest allvarligt psykiskt sjuka har i stor utsträckning
blivit lidande genom psykiatrireformen. Inte minst uppenbart är att de stora
problemen med hemlösa i storstäderna till mycket stor del beror på brister i
psykiatrireformens genomförande. Totalt inom allmänpsykiatrin finns nu bara
cirka 6 000 vårdplatser, varav endast 750 är speciellt avsedda för äldre. De
omfattande nedläggningarna av slutenvårdsplatser har inte på något sätt
kunnat kompenseras genom utbyggnad av öppenvården.
Självmordsförsök bland vuxna har glädjande nog minskat den senaste
tioårsperioden, alarmerande är dock att självmordsförsök hos tonåringar har
ökat. Omkring 45 tonåringar tar livet av sig varje år och självmord är alltjämt
den vanligaste dödsorsaken för människor i åldersgruppen 15-44 år. I många
fall fungerar dock vården inte tillfredsställande. Det gäller t.ex. för ungdomar
med anorexi/bulimi, psykoser, depressioner med självmordsrisk och svåra
tvångssyndrom.
Barn- och ungdomspsykiatrins problematik beskrivs målande inte minst i
en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter under augusti år 2000.
Människor mer eller mindre tvingas ut från vårdinrättningar utan att det finns
någon alternativ plan för hur de skall kunna tas om hand i hemmet. I vissa fall
skrivs patienter ut trots att det överhuvudtaget inte finns något som kan kallas
ett "hem" att skrivas ut till.
Sjukvården tar ofta lätt på självmordsförsök när väl den akuta fasen är
över, trots att statistiken visar att många försöker igen inom det närmaste
året.
Därtill kommer att sekretess- och anmälningsregler ibland kommer i konflikt
såväl med önskemål att involvera och informera föräldrar och anhöriga som
med nödvändigheten att bygga upp ett förtroende mellan vården och dess
patienter.
För att få ordentlig psykiatrisk vård måste man i många fall vara mycket
stark och ha god sjukdomsinsikt, något som de flesta i behov av hjälp av
naturliga skäl inte har. Den tidigare ibland olyckliga fokuseringen på
slutenvårdsinsatser har tyvärr förbytts i en övertro på öppenvårdsinsatser.
I den psykiatriska vården räcker det inte alltid med insatser som baseras på
frivillighet. Tvångsvård är förvisso ett stort ingrepp i den enskildes liv, men
ibland den enda lösningen. Psykiatrisk tvångsvård måste i grund och botten
vara en rättighet för den som behöver den. Tvångsvård kan i många fall vara
både humant och nödvändigt.
Våra moderata lösningar
och förslag
Allmänt sett har trycket på t.ex. barn- och
ungdomspsykiatrin ökat under 1990-talet samtidigt som
verksamhetsformerna i huvudsak har förblivit oförändrade.
På hela det psykiatriska och psykoterapeutiska fältet finns
dessutom en långt gången diskriminering av privata
verksamheter och privata initiativ. Hjälp från
privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter är
fortfarande i mycket hög grad förbehållen individer och
familjer som kan betala för vården.
De som inte har den möjligheten - t.ex. inom barn- och ungdomspsykiatrin
- vittnar ofta om att de känner sig utlämnade och rättslösa. Genom våra
förslag på sjukvårdsområdet - som naturligtvis även omfattar psykiatrin -
skulle denna situation förändras radikalt. Människor skulle få kraftigt ökad
valfrihet men också en uttrycklig rätt till vård i tid.
I propositionen om en nationell handlingsplan för sjukvården annonserade
regeringen under sommaren år 2000 att insatserna till framförallt barn,
ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade
skall stärkas. Detta framför allt genom en utvecklad samverkan mellan
primärvård, psykiatri och socialtjänst.
Det är i högsta grad på tiden att de broar mellan huvudmännen som vi
moderater länge krävt, nu äntligen byggs. Vi delar regeringens ambitioner på
detta område men beklagar samtidigt att det tagit så lång tid för regeringen att
erkänna de omfattande problem som följt i psykiatrireformens spår. Tyvärr
finns omfattande brister i konkretion vad beträffar de åtgärder som regeringen
har för avsikt att genomföra inom ramen för den nationella handlingsplanen.
Även om psykiatrins problem inte uteslutande handlar om resurser är vi
medvetna om att det finns ett behov av förstärkta resurser till psykiatrin. Det
är också därför som vi upprepade gånger har föreslagit ett stimulansbidrag för
att initiera åtgärder som kan komma till rätta med brister i psykiatrin.
Även Socialdemokraterna har föreslagit ökade resurser till psykiatrin. Vi
är emellertid inte beredda att frångå vårt förslag om ett riktat bidrag, till
förmån för en mera generell överföring till kommunsektorn, en överföring
som i praktiken skulle kunna komma att användas i helt andra verksamheter
och för andra syften än det avsedda. En av de mera framträdande bristerna
med regeringens föreslagna resursförstärkningar är just att man aldrig vet var
resurserna slutligen hamnar.
Vi vill också erinra om att vår politik, till skillnad från den
socialdemokratiska, med automatik skulle innebära många förbättringar även
inom psykiatrin. Socialstyrelsen har bl.a. pekat på betydelsen av att psykiatrin
ger primärvården ett kontinuerligt stöd. Genom våra förslag om ökad
specialistmedverkan i primärvården anser vi att detta behov skulle kunna
tillfredsställas. Genom våra förslag om förstärkt läkarmedverkan i
äldreomsorgen skulle olika former av falsk demens kunna diagnostiseras på
ett tidigt stadium och relevant behandling sättas in. Genom våra förslag om
vårdgaranti och obligatorisk hälsoförsäkring, som omfattar alla och
finansieras på samma sätt som landstingsskatten d.v.s. i relation till
inkomstsskatten, skulle patientens ställning stärkas, även inom den
psykiatriska vården och omsorgerna.
Särskilda åtgärder för att
underlätta privat drift
inom psykiatrin
En allt större del av sjukvården drivs av privata vårdgivare,
t.ex. på uppdrag av landsting. Med tanke på hur dåligt
psykiatrin är utbyggd och hur få behandlingsalternativ det
finns, särskilt för äldre med psykisk störning, finns alla skäl
att underlätta för privata behandlingsalternativ.
Fortfarande finns dock många skillnader i den legala och ekonomiska re-
gleringen av offentliganställda läkare och övriga läkare. Inom psykiatrin ser
vi moderater mest allvarligt på den närmast systematiska diskrimineringen i
finansieringshänseende som i dagsläget fortfarande sker av privata
behandlingsalternativ.
Införande av valfrihet och finansiering som är neutral till driftformer inom
psykiatrin är förvisso något svårare än inom den somatiska vården, p.g.a. en
svagare sammanhållen offentlig tillsynsverksamhet och mindre enhetlighet i
behandlings- och diagnosmetoder. Många tjänster som erbjuds av t.ex.
psykologer ligger också utanför vad som är att beteckna som
sjukdomsbehandling i egentlig mening. Vi anser dock att det nu är påkallat
med en samlad genomgång av de hinder som finns för privat verksamhet på
hela det psykiatriska, psykoterapeutiska och psykologiska fältet.
Ett exempel på en privat driven verksamhet som har bidragit mycket till att
förbättra psykiatrin finns i Lysekil. Det s.k. psykiatriska teamet vid Lysekils
sjukhus har sedan 1994 ett samlat ansvar för psykiatrin i närområdet.
Verksamheten är av allt att döma mycket framgångsrik och samarbetet med
socialtjänsten m.fl. är väl utvecklat. Verksamheten drivs dessutom nära
forskning på området.
Anledningen till att det psykiatriska teamet startades var att man helt
enkelt inte trodde att nödvändiga förändringar i verksamheten - som tidigare
fungerade mycket dåligt - skulle gå att utföra i landstinget p.g.a. allt inbyggt
motstånd i systemet. Att döma av hur liknande försök på andra håll och i
offentlig regi har slutat var det en riktig bedömning.
Verksamheten i Lysekil har nu gått från att vara en lågt prioriterad filial
under en större psykiatrisk klinik till att bli en spjutspets i utvecklingen av
svensk psykiatrisk vård. Den följs också upp av hälsoekonomisk expertis och
allt tyder på att den privata verksamhetsformen förmår ta till vara resurserna
effektivare och bättre än vad den offentliga verksamheten mäktar med.
Ett inslag av diskriminering av privata läkare finns även i samband med
undersökning för utfärdande av psykiatriska vårdintyg. Skillnaderna har
motiverats med att uppgifter som innefattar myndighetsutövning inte får
överlåtas på privata vårdgivare.
Vår uppfattning är att befogenheter som tillkommer läkare, bl.a. rätten att
utfärda olika intyg, så långt möjligt bör följa med viss kompetens, och inte
uteslutande tillkomma läkare som har en viss arbetsgivare. Vi har framfört
liknande krav i samband med breddandet av förskrivningsrätten för
sjuksköterskor.
Vi anser mot denna bakgrund att regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag på detta område som så långt möjligt undviker olika behandling
av allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska vårdintyg.
Rättssäkerheten kan bättre garanteras på andra sätt, t.ex. genom bedömning
av flera läkare och prövning i domstol.
Bättre rättssäkerhet inom
tvångsvården
Den psykiatriska tvångsvården har i stor utsträckning sina
egna problem och naturligtvis också sina egna lösningar.
Tvångsvården syftar framför allt till att hjälpa den enskilde,
men den syftar också till trygghet och rättssäkerhet för
honom själv, liksom för hans anhöriga och för allmänheten.
Kanske framför allt vad avser rättssäkerhetsavseende
uppfattar vi att dagens situation uppvisar omfattande brister.
Dessa brister har delvis korrigerats genom beslut som fattats
om tvångsvården tidigare i år.
Vi moderater anser fortfarande att rättssäkerheten och tryggheten för
anhöriga och vårdpersonal samt för allmänheten inte prioriteras tillräckligt
högt. I själva verket måste dessas rättssäkerhet tillmätas stor betydelse
särskilt
i samband med rättspsykiatrisk vård, men även i övrig psykiatrisk tvångsvård.
Många av de allra farligaste brottslingarna finns t.ex. bland dem som
överlämnas till psykiatrisk vård.
Vid s.k. farlighetsbedömningar och beslut om s.k. särskild
utskrivningsprövning grundas bedömningen i realiteten på mer eller mindre
kvalificerade gissningar. Även efter långvarig kännedom kan det vara nästan
omöjligt för en läkare att bedöma om en psykiskt störd brottsling kommer att
återfalla i brottslighet.
Även om metoder för bättre och säkrare farlighetsbedömning börjar
föreligga och nu utvecklas anser vi att brottslingar som döms till sluten
psykiatrisk vård som huvudregel samtidigt skall få en tidsangivelse avseende
den minsta strafftid han/hon skall avtjäna. Om patienten tillfrisknar innan den
fastställda tiden utgår skall han kunna överföras till vanligt fängelse för
resterande del av vårdtiden. De närmare detaljerna kring vårt förslag har vi
bl.a. utvecklat i andra motioner.