med anledning av prop. 1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kunskapsutveckling i sjukvården.
Motivering
Med anledning av propositionen om den nationella handlingsplanen för
utveckling av hälso- och sjukvården är det angeläget att uppmärksamma
de kroniskt sjukas behov av tillgång på specialistkunskaper inom
primärvården.
Regeringen föreslår ett antal åtgärder för att bl.a. utveckla landstingens
primärvård till en väl fungerande bas för hälso- och sjukvården genom
förbättrad kontinuitet och tillgänglighet.
För att primärvården skall bli denna bas även för personer med kroniska
sjukdomar är det nödvändigt att primärvårdens nya resurser används till en
ökad samverkan mellan sjukhusens specialistmottagningar och primärvården.
Här behöver också tydliga metoder utvecklas för kunskapsöverföring mellan
enheterna för att de med kroniska sjukdomar skall få tillgång till den nya
kunskap och forskning som finns inom specialistsjukvården. Tidig diagnos
och behandling för exempelvis en reumatiker förhindrar onödigt lidande och
ger förutsättningar för ökad livskvalitet. Detta är möjligt genom de nya
mediciner som nu finns inom reumatologin. Därför måste kunskapen om
symptom och behandling finnas att tillgå också i primärvården så att patienter
i riskzon fångas in i ett tidigt skede av sjukdomsförloppet.
För att primärvården skall kunna ge en kvalificerad vård och behandling
också till alla dem som har en kronisk sjukdom ställs stora krav på en
kontinuerlig kunskapsutveckling för allmänläkare och övrig personal i
behandlingsteamet. Därför bör regeringen uppmärksammas på behovet av att
utveckla metoder för fortbildning och kunskapsutveckling hos berörd
personal. Detta är nödvändigt för en väl fungerande primärvård som alla
människor känner tilltro till, även de kroniskt sjuka.
Idag har vi patienter som är experter på sina egna sjukdomar. Deras långa
erfarenheter måste sjukvården ta till vara. Både de enskilda vårdtagarnas och
deras organisationers medverkan och inflytande i vården måste stärkas.
Därför är det rimligt att olika typer av modeller för brukarmedverkan
uppmärksammas och studeras så att de goda exempel som finns kan utvecklas
och spridas till fler.