Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nödvändigheten att förenkla deklarationen av
realisationsvinster på aktier.
Motiv för vårt förslag
Det nuvarande systemet för realisationsvinstbeskattning av
aktier i Sverige är extremt krångligt och ogenomträngligt för
den vanlige deklaranten. Det leder också till problem för
skattemyndigheterna.
När reglerna för beskattning av reavinster på aktier m.m. en gång infördes
i Sverige var reglerna någorlunda enkla och begripliga. Efter fem års innehav
var reavinster skattefria och avdrag för reaförluster för sådana aktier medgavs
inte.
År 1968 infördes den "eviga" reavinstbeskattningen av aktier och därefter
har "evig" reavinstbeskattning av andra värdepapper successivt införts.
Efter hand som de finansiella transaktionerna på marknaden blivit allt
mera komplicerade har svårigheten att beräkna reavinsterna ökat. Denna
utveckling har accelererat under 1990-talets andra hälft.
- Sålunda har t.ex. ett system med inlösen av aktier införts. Därvid skall
ursprungsaktiens anskaffningsvärde fördelas och delvis föras över till den
inlösta aktien. Beloppen kan ibland vara skrattretande små, vilket inte
befriar medborgaren från skyldigheten att deklarera på ett riktigt sätt.
Skattemyndighetens agerande måste förstås alltid vara korrekt.
- I vissa fall har inlösen inte skett mot kontanter utan mot sakegendom,
varvid anskaffningsvärdena blir andra.
- En del noterade bolag byter namn för att sedan försvinna och så
småningom dyka upp igen med ett helt annat innehåll.
- Andra bolag delar ut dotterbolag på ett sådant sätt att
utdelningsbeskattning inte skall ske. I stället skall anskaffningsvärdet
fördelas.
- Andelsbyteslagen medför särskilda problem, inte endast för deklaranterna
utan också för skattemyndigheten som ålagts att lagra all information om
uppskovsbehov.
Deklaranterna skall själva hålla reda på alla emissioner och
splittar. Efter några års innehav kan förändringarna vara
ganska omfattande.
Mängden av befintliga och nytillkommande bolag samt den ökande
internationaliseringen gör att deklaranten får allt svårare att hålla sig
informerad. Antalet transaktioner tenderar dessutom att öka.
Den vanlige deklarantens räddning är ofta den s.k. schablonregeln för
beräkning av anskaffningsvärdet. Denna regel är emellertid så konstruerad att
han kan komma att bli beskattad även för en förlustaffär.
Det är oftast den vanlige deklaranten, många gånger utan datorstöd, som
drabbas hårdast av det nuvarande systemet. Det måste anses vara ett
rättvisekrav att den enskilde skall ha rimliga möjligheter att tillvarata sina
rättigheter när han deklarerar.
- En möjlighet vore ett system som liknar det som tillämpas för bl.a. fonder
och investmentbolag. I stället för reavinstbeskattning skulle då en viss
procentsats av värdet på värdepapperna vid beskattningsårets ingång tas
upp som intäkt av kapital.
- En annan möjlighet vore förstås att reducera
realisationsvinstbeskattningen. Om denna vore exempelvis hälften av vad
den är i dag skulle småspararna måhända med större jämnmod kunna
acceptera schablonregeln, som är enkel att tillämpa men ofta missgynnar
deklaranten.
- En tredje möjlighet vore att införa en ny och mera gynnsam schablonregel.
Det finns för- och nackdelar med alla de ovan antydda
förslagen. Frågan skulle därför behöva utredas.
Något måste hur som helst göras. Det nuvarande skattesystemet för
realisationsvinster har helt orimliga effekter för de vanliga deklaranter, som
inte har tillgång till avancerat datorstöd eller skatteexpertis. Trovärdigheten
i
skattesystemet undergrävs av att vanliga deklaranter inte klarar av att
deklarera korrekt samtidigt som skattemyndigheternas tid i alltför stor
utsträckning måste ägnas åt dessa frågor.