Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuell redovisning av statliga arbetsgivaravgifter och försäkringsmässiga socialförsäkringar. Motiv för mitt förslag
Arbetsgivaravgifter utgår i form av statliga socialförsäkringsavgifter, löneskatter och avtalsenliga avgifter för pensioner och försäkringar. Dessa avgifter betalas in av arbetsgivaren i klump för alla anställda i procent av företagets totala lönesumma. De flesta anställda får inte någon redovisning av hur mycket som betalas in för just honom eller henne. Den anställde får då ingen uppgift om hur stor bruttolönen eller lönekostnaden egentligen är. Det går inte heller att själv se vilka avgifter som betalts in och det är mycket svårt att se vilka förmåner i form av pensioner och försäkringar man egentligen har tjänat ihop till.
Arbetsgivaravgiften skapar tillsammans med andra skatter som inte redovisas tydligt, såsom moms och punktskatter, dolda skattekilar. I den moderna ekonomin blir arbetsmarknaden alltmer rörlig och alltfler vill ha valfriheten att kunna växla mellan anställning och egenföretagande. Detta försvåras emellertid av de dolda arbetsgivaravgifterna och skatterna eftersom den enskilde får mycket svårt att förstå hur stor skattekostnaden egentligen är. En person som tjänar 18 000 kronor i månaden och som startar eget måste tjäna minst 38 000 kronor eller mer än dubbla lönen för att få motsvarande inkomst som sin tidigare lön.
Det blir också svårt att utveckla en fungerande tjänstesektor med de dolda skatterna. För en privatperson blir det mycket dyrt att köpa tjänster. Det blir mycket svårt att förstå hur en tjänst kan bli så dyr i jämförelse med den egna inkomsten efter skatt. Resultatet blir i de flesta fall att det som hade behövt bli gjort inte blir genomfört. Ibland kanske det ändå blir gjort om man gör det själv - man har familj som kan hjälpa till - eller via någon som erbjuder sig att arbeta "utan kvitto".
Brist på kännedom om vilka avgifter och förmåner som betalas in kan innebära att den enskilde inte alls har den pension eller det försäkringsskydd som han tror. Vårt socialförsäkringssystem beskrivs ofta som "heltäckande" och det är sällan det ges tydliga besked om när försäkringarna inte gäller. Stora delar av våra socialförsäkringar är utformade i första hand för heltidsanställda. De som inte har vanlig anställning och lön, lämnas utanför.
Det finns en rad exempel på anställda som har fått obehagliga överraskningar och som inte getts en chans att skaffa en kompletterande försäkring. Ett exempel är de timanställda i kommuner och landsting som arbetade för få timmar per vecka och som inte upptäckte att de inte hade någon rätt till avtalspension förrän alldeles för sent, nämligen den dag de skulle pensioneras. Ett annat exempel är de som tjänstgjort i vår utlandsstyrka och skadats i tjänsten, i vissa fall mycket svårt, men inte omfattades av någon arbetsskadeförsäkring. Den som inte hade kunnat skaffa arbete efter sin kanske svåra skada och därmed inte hade lön omfattades inte av arbetsskadeförsäkringen.
Detta förvärras också av att socialförsäkringarna är mycket snåriga och svåra att förstå då de egentligen inte är försäkringsmässiga. Om socialförsäkringarna utformas som riktiga försäkringar blir det lättare att förstå när de gäller och inte. De sjukdomar och skador som omfattas måste kunna tydligt definieras. Den enskilde skulle då ges möjligheten att förstå om han behöver ett extra försäkringsskydd. Det skulle då också vara lättare för arbetsgivare att förstå försäkringar och risker, till exempel vad gäller sambandet mellan risker i arbetsmiljön och kostnaderna för arbetsskador och arbetsskadeförsäkring. Vad gäller exemplet ovan angående skadade i utlandstjänst har problemet numera lösts via speciallagstiftning. Med tydligare försäkringar och villkor skulle andra situationer kunna identifieras där individen lämnas utan skydd och där det behövs andra lösningar.
Jag anser därför att de statliga arbetsgivaravgifterna avseende socialförsäkringsavgifter och löneskatt skall debiteras och redovisas på individuell basis.
Stockholm den 2 oktober 2000
Anna Lilliehöök (m)