Skatteavdrag vid information vid folkomröstningen om EMU
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att styrkta gåvor/bidrag upp till ett belopp på 25 000-50 000 kr
för information och upplysning om EMU inför en folkomröstning skall
vara avdragsgilla vid beskattningen av fysiska personer.
En bred - inte toppstyrd - information vid
folkomröstningar
Den 28 september i år höll Danmark folkomröstning om en eventuell
anslutning till EMU. Resultatet blev nej efter ett högt valdeltagande på
nästan 88 procent. Folkomröstningen i Danmark har ansetts få stor
betydelse för EMU-politiken i Sverige och Storbritannien.
Det finns därför ett antal förhållanden som bör uppmärksammas i samband
med den danska folkomröstningskampanjen.
För det första var de ekonomiska resurserna och tillgången till massmedia
mycket ojämn mellan ja- och nej-sidorna. Alla tidningar av betydelse, utom
en, tog klar ställning för ja-sidan. Samma gällde i princip TV och radio.
För det andra var det en stor majoritet i Folketinget, som var ja-
förespråkare och samma gällde näringslivet, deras organisationer och den
fackliga rörelsen. Sällan har man så tydligt sett en uppdelning mellan eliterna
- de politiska, organisationsföreträdarnas och näringslivets - och folket.
Trots en ekonomiskt starkt uppbackad kampanj för ett ja lyckades inte
kampanjen. Detta visar en sak - makt och pengar har sina begränsningar i
denna typ av kampanjer. Det går dock inte att låta sig nöja med ett sådant
konstaterande. Den bristande balansen i ekonomiska och massmedieresurser
föder - trots en kampanjseger - bitterhet över de mycket ojämlika villkoren.
Detta är allvarligt på sikt för i första hand demokratins och politikernas
legitimitet, men också för näringslivets och de fackliga organisationernas.
Det går inte att resonera som en rad av våra högt uppsatta politiker gjorde
efter det att folkomröstningsresultatet var känt. För Sveriges vidkommande,
konstaterade man, är det nu viktigt att se till att Finansdepartementets
resurser
förstärks, så att departementet kan dela ut pengar till organisationer och
liknande som skall upplysa "folket - väljarna" om EMU och dess fördelar.
Förr kallade man sådan verksamhet propaganda och det ansågs inte lämpligt,
att den var styrd av staten.
Finansdepartementets pengar är våra, skattebetalarnas, pengar. De skall
inte användas av staten för att påverka vårt val av en långsiktig politik. En
anslutning till EMU är ett mycket långsiktigt politiskt val. Med detta är inte
sagt, att människor inte skall vara väl informerade. Det är i stället mycket
viktigt att de har kunnat skaffa sig en god, mångfasetterad uppfattning av vad
de olika alternativen innebär. En sådan information erhålls bäst om staten, de
stora organisationerna och etablissemanget inte är allenahärskande när det
gäller att sätta agendan. Det fordras en god spridning av
informationsresurserna på medborgarnas egna villkor.
Den splittring vi sett i Danmark mellan "elit" och "folket", åtminstone i
EMU-frågan, tycks också finnas i Sverige. I Storbritannien är förhållandena
däremot helt annorlunda. Vad kan det bero på? Den politiska traditionen med
enmansvalkretsar spelar säkerligen en stor roll. En annan faktor av betydelse
är större möjligheter att samla in pengar från enskilda medborgare. Lägre
skatter och inte minst välbeställda britter bosatta utomlands bidrar till att
finansiera ett aktivt politiskt arbete, ofta fristående från de politiska
partierna.
Det är väsentligt att vi i Sverige får mer av möjligheter till en fri - och en
från starka organisationer fristående - opinionsbildning. Det går att främja en
sådan utveckling genom att låta enskilda få rätt till skatteavdrag för gåvor
till
information och upplysning om EMU eller en annan fråga som kan tänkas bli
föremål för en folkomröstning. Avdraget kan maximeras till 25 000 -50 000
kronor för med kvitto styrkta bidrag/gåvor för en sådan information. I
efterhand bör det inte kunna hävdas att medborgarna inte har förstått vad de
sagt ja eller nej till och medborgarna skall inte heller kunna hävda att staten
och dess elit har försökt diktera vad de skall tycka.
De skattepengar som satsas på upplysningsverksamhet, t.ex. gällande
EMU inför en folkomröstning, bör således i betydande utsträckning allokeras
via skatteavdrag för gåvor från enskilda personer.