Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avdrag för kostnader vid dubbel bosättning.
Motivering
Enligt Arbetstidskommitténs kartläggning av förekomsten av hem- och
distansarbete (SOU 1996:145, bilaga 6) använde år 1995 en halv miljon
arbetstagare en dator för att helt eller delvis sköta sitt förvärvsarbete från
hemmet. De flesta av dessa arbetade emellertid mindre än en fjärdedel av
arbetstiden hemma. Cirka 50 000 använde datorn för att sköta det mesta
av arbetet hemifrån och ytterligare en nästan lika stor grupp utförde mer
än en fjärdedel av sitt arbete hemifrån. De flesta som arbetar på distans
måste alltså tillbringa en eller flera arbetsdagar i veckan på den ordinarie
arbetsplatsen. Om arbetsplatsen ligger på sådant avstånd från hemmet att
det inte är möjligt att dagpendla är detta förenat med betydande
kostnader.
I mitt hemlän, Dalarna, har utvecklingen under hela 90-talet inneburit att
många arbetstillfällen har försvunnit. Nedläggningsprocessen med utflyttning
av arbetstillfällen har berört både arbetare och tjänstemän inom det privata
näringslivet och i staten och kommunerna. Det har inneburit att många masar
och kullor har tvingats söka sig till arbete på andra orter, främst i
Stockholmsregionen.
Alla kan eller vill emellertid inte flytta från Dalarna. Många försöker bo
kvar på hemorten och veckopendla till ett jobb i något av Sveriges
tillväxtområden. Det borde vara ett vitalt samhällsintresse att avfolkningen av
glesbygden minskar och att trycket på tillväxtregionerna lättar.
Skattelagstiftningen medger emellertid inte att avdrag får göras för
kostnaderna för dubbel bosättning under mer än två år om det är fråga om ett
permanent arbete. Därefter krävs att den skattskyldige flyttar till den ort där
han har sitt arbete eller att han bestrider sina kostnader för dubbel bosättning
av beskattade pengar. Det första alternativet är för många omöjligt av
familjeskäl, det andra är det av ekonomiska skäl.
Ingen regionalpolitik i världen kan kompensera för skadeverkningarna av
en skattepolitik som direkt motverkar den ökade flexibilitet i arbetslivet som
är nödvändig ur många aspekter. Arbetspendling eller distansarbete är en av
de stora möjligheterna för människor att bo kvar i glesbygdslänen, som t.ex.
Dalarna, och kunna försörja sig på arbete i stället för på bidrag.
Skattesystemet drabbar de små glesbygdskommunerna som brottas med
vikande befolkningssiffror och eroderande skattebaser. Det drabbar också de
enskilda människor som berörs mycket hårt.
Som exempel kan nämnas en familj i Gagnefs kommun på fem personer.
Mannen arbetar på distans från Gagnef men måste vara på den ordinarie
arbetsplatsen några dagar i veckan. Hustrun har fast anställning på heltid. De
tre barnen går i skolan. Familjen vill inte flytta till Stockholm. Det kräver
emellertid skattesystemet nu att den skall göra. Vid en flyttning till Stockholm
blir hustrun i familjen sannolikt arbetslös. Man måste därför ifrågasätta om
den samhällsekonomiska kalkylen blir lönsam. Fortsatta avdrag för
kostnaderna för dubbel bosättning kostar sannolikt mindre än a-kassa till
ytterligare en person.
Under år 1999 minskade Gagnefs befolkning med 137 personer. Det är
mycket för en kommun med 10 000 invånare och därtill med en åldrande
befolkning.
Fr o m 1999 års taxering gäller tvåårsgränsen för avdrag för ökade
levnadskostnader vid dubbel bosättning vid tillfälligt arbete. Det är en
händelse som ser ut som en tanke att denna regel bara tar sikte på behoven
hos anläggningsarbetare och liknande.
Tiden är nu mogen att ta steget att slopa tvåårsgränsen även vid permanent
arbete utanför hemorten. Det skulle öka möjligheterna att bo och arbeta i
glesbygd och förbättra rörligheten på arbetsmarknaden. Det skulle också ge
positiva effekter för småkommunerna i glesbygden att få behålla mer av sitt
vikande befolkningsunderlag.