Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa reklamskatten.
Motiv för mitt förslag
Reklamskattelagen infördes 1972. Den omfattade då i praktiken alla
medier som kunde vara bärare av annonser och reklam. Sedan dess har
mycket hänt. Nya medieformer har tillkommit, vi har fått reklam även i
då etablerade medier som radio och TV och de senaste åren har
Internetannonseringen ökat kraftigt.
Inget av dessa medier är dock föremål för reklamskatt. Det är uppenbart att
en sådan ordning snedvrider konkurrensen till de kvarvarande
reklamskattepliktiga mediernas nackdel, framför allt dagstidningar och
tidskrifter. Situationen har ytterligare förvärrats sedan reklamskatten på
reklamtrycksaker - i praktiken direktreklam - avskaffades för några år sedan.
Reklamskattelagen är svår att överblicka och tillämpa och för den
skattskyldige saknas inte sällan den förutsebarhet som måste kunna begäras.
Reklamskatteutredningen, som 1997 föreslog att skatten skulle avskaffas,
fann att sedan lång tid tillbaka har många berörda uppfattat systemet som så
obegripligt och orättvist att det fått allvarliga konsekvenser för tilltron till
lagstiftningen (SOU 1997:53 s 56).
Reklamskatteutredningens förslag välkomnades av i stort sett samtliga
remissinstanser. Riksdag och regering har i flera sammanhang också uttalat
sin ambition att avskaffa reklamskatten i sin helhet.
Det är befogat. Konkurrenssnedvridningen och rättsosäkerheten på
reklamskatteområdet är i dag så påtaglig att lagen inte längre är försvarbar.
Det partiella avskaffande som inleddes 1998 innefattade också ett löfte om att
avskaffa reklamskatten i fråga om övriga reklamskattepliktiga medier. Det är
nu hög tid att infria det löftet.