Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avdragsmöjligheter när fastighet eller lägenhet används för
både privat boende och för lokaler för näringsverksamhet.
Motivering
Många småföretag inleder sin verksamhet med att utnyttja
den lokal som närmast står till buds - det egna hemmet.
Anledningen är framför allt att hålla nere kostnaderna. Det
betyder i de flesta fall att ett rum i den egna villan tas i
anspråk för fax, datorer, kanske lager för varor eller
varuprover. Det medför ett intrång i nyttjanderätten till
rummet till förmån för företaget. Någon verklig
kompensation för detta intrång kan inte företagaren
tillgodoräkna sig. Det är enligt vår mening inte
tillfredsställande.
Dagens skattesystem
Bakgrunden till dagens otillfredsställande situation är
skattereformen 1990. Då infördes ett antal regler som
försvårade för företagare att driva verksamheten från den
egna bostaden. Det gäller särskilt för dem som bor i egen
villa. I deras fall medgavs tidigare en proportionering av
kostnaderna för villan mellan rörelsen och privatsfären.
Nu måste mer än 50 procent av ytan användas för företaget för att
fastigheten ska anses vara näringsfastighet. Annars får endast kostnader som
uppkommit särskilt på grund av verksamheten dras av i företaget, i praktiken
endast extra el m.m. Andra utgifter anses ha uppkommit ändå. Endast i de fall
rummet är avskiljt, har egen ingång, finns det möjligheter att dra av
kostnaden.
Företagaren får emellertid göra ett schablonavdrag på 2 000 kronor om
arbetet omfattar minst 800 timmar i privatbostad på egen eller makas fastighet
och 4 000 kronor i annat fall.
Företagare som bor i hyres- eller bostadsrätt får även de dra av ett par
tusen kronor per år för merkostnaderna, om rummet är användbart för privata
ändamål. Först då rummet är helt oanvändbart för privat ändamål får hyran
proportioneras.
Hade företagaren hyrt ett rum i ett kontorshus eller av grannen hade hon
fått dra av marknadsmässig hyra, omkring 40 000 kronor.
Skatteutskottet avstyrkte under förra riksmötet en motion med liknande
innehåll med hänvisning till att inget i den översyn som gjorts
(Stoppregelutredningen) har framkommit som ger anledning att ompröva de
schabloner som tillämpas.
Varför behövs nya regler?
Nu är verkligheten en annan jämfört med 1990. Vi kan se en
utveckling där distansarbetet ökar, inte minst beroende på den
tekniska utvecklingen. Uppdragstagarna kommer sannolikt
att bli allt fler i takt med att utbildningsnivån stiger och
informationssamhället breder ut sig. Det är därför både
rationellt och miljövänligt att uppmuntra distansarbete.
Distansarbete passar särskilt bra i glesbygd där avstånden är långa och där
bredbanden kommer att göra tekniken snabb och driftsäker.
Arbete från hemmet är en viktig fråga för kommande generation företagare
inom tjänstesektorn där enligt beräkningar 80 procent av de nya jobben
kommer att finnas.
Hur bör de nya skattereglerna utformas?
Företagaren måste få möjlighet att i företagets deklaration dra
av marknadsmässig hyra för rum i den privata bostaden
samtidigt som det antas att företagaren privat har
motsvarande kostnader eller inskränkning i nyttjanderätten.
Alternativet är att tillåta ägare att proportionera kostnaderna
mellan rörelsen och den privata ekonomin. På så vis
missgynnas inte den företagare som väljer att kombinera
arbetet med tillvaron i hemmet.
Detta förslag är visserligen inte enklare för skattemyndigheten att
administrera än ett schablonavdrag. Att göra skattesystemet
tillväxtbefrämjande och att nya tekniska möjligheter kan tas till vara måste i
sammanhanget väga tyngre.
Avdragsmöjligheter som de föreslagna innebär att staten uppmuntrar
människor att starta företag. Att detta inte är ett antagande från motionärernas
sida understryks av resultatet från en enkät ställd till tjänsteföretag i
Dalarna.
På frågan om det hade varit lättare att starta företaget om
avdragsmöjligheterna för att driva verksamhet i hemmet varit förmånligare
svarade drygt 60 procent, av dem som det skulle ha varit aktuellt för, att det
hade varit lättare att starta om avdragsmöjligheterna varit bättre.
Förslaget i jämförelse med anställda som arbetar
från hemmet
Distansarbetsutredningen var inne på samma tankegångar
(SOU 1998:115). Den föreslog ett schablonavdrag för
bostadskostnad för anställda om det med hänsyn till arbetets
eller anställningens art varit motiverat att utföra arbetet i
hemmet. Utredningen konstaterar att det borde vara möjligt
att kombinera avdragsreglerna för bostadskostnad i tjänst och
näringsverksamhet. Den enda rimliga slutsats som kan dras
av detta är att en återgång till principen med proportionering
bör ske.
Regeringen måste därför ta initiativ till att förbättra avdragsmöjligheterna
för dem som bedriver företagande i hemmet.