1. Riksdagen begär att regeringen låter utreda om mineraloljedirektivet
(92/81/EEG) kan anses omfatta enbart produkter baserade på mineralolja.
2. Riksdagen begär att regeringen låter utreda konsekvenserna av
ovanstående för lagen om skatt på energi (SFS 1994:1776).
Motivering
EU:s mineraloljedirektiv (92/81/EEG) sätter ramarna för
skattelagstiftningen inom EU för flytande och gasformiga
mineraloljeprodukter avsedda för uppvärmning eller
fordonsdrift. Direktivet anger också två mekanismer för
undantag från dessa miniminivåer, dels s k
pilotprojektsdispenser (artikel 8.2 d) som beslutas nationellt
från fall till fall, dels generella undantag efter anmälan och
passivt godkännande av övriga medlemsländer (artikel 8.4).
Anknytande direktiv (92/82/EEG) sätter miniminivåer för beskattning för
olika typer av bränslen och drivmedel.
Den svenska lagen om skatt på energi, LSE (SFS 1994:1776), har i princip
samma tillämpningsområde som mineraloljedirektivet. Vad som är mineral-
oljeprodukter definieras i LSE liksom i mineraloljedirektivet med hjälp av
varukoder, så kallade KN-koder. Detta varukodsystem tar normalt inte hänsyn
till produkternas egentliga ursprung eller tillverkningsmetod, utan utgår från
produkternas egenskaper och sammansättning.
En biobaserad eldningsolja för uppvärmning får alltså samma KN-kod som
en fossil eldningsolja med samma tekniska egenskaper, och behandlas därför
skattemässigt som en fossil eldningsolja enligt både mineraloljedirektivet och
LSE.
I såväl LSE som i mineraloljedirektivet finns också bestämmelser som
stadgar att mineraloljeprodukter som inte omfattas av KN-koderna, men som
används för uppvärmning eller fordonsdrift, ändå omfattas av samma skatter
som motsvarande mineraloljeprodukter (LSE 2 kap 3 §).
Dessutom gäller samma skattesatser för icke-mineraloljeprodukter som
används som drivmedel eller för uppvärmning. När det gäller mineraloljor
som används till uppvärmning, gäller detta dock endast om mineraloljan
huvudsakligen består av kolväten. Kolväten definieras som kemikalier vars
molekyler endast innehåller kol och väte (LSE 2 kap 4 §).
En alternativ tolkning är att mineraloljedirektivet skall anses gälla enbart
för fossila, mineraloljebaserade produkter med egenskaper som faller inom
definitionerna enligt KN-koderna.
Om produkter är framtagna ur andra råvaror än mineralolja, som t ex
biomassa, skulle de anses stå utanför mineraloljedirektivets
tillämpningsområde, även om produkterna i sig tekniskt motsvarar fossila
produkter. Det skulle då stå Sverige och andra länder fritt att välja
beskattning
av icke-mineraloljeprodukter utan hänsyn till mineraloljedirektivets
begränsningar.
Detta synsätt stöds också av att bensin och diesel faller under tulltaxans
kapitel 27, som har rubriken "Mineraliska bränslen, mineraloljor och
destillationsprodukter av dessa; bituminösa ämnen; mineralvaxer".
En alternativ väg skulle kunna vara att ta fram särskilda KN-nummer för
produkter framställda ur förnyelsebara råvaror. Dessa KN-nummer skulle då
ej omfattas av mineraloljedirektivet.
Detta öppnar möjligheter för att lagen om skatt på energi kan omarbetas så
att den stimulerar utvecklingen av icke-fossila produkter, baserade på
förnyelsebara råvaror. Eventuella nedsatta skattesatser för sådana produkter
kan då bestämmas generellt, eller från fall till fall, utan att behöva ta hänsyn
till EU-direktivens minimiskattesatser eller mekanismer för undantag.
Bränslen och drivmedel som är baserade på förnyelsebara eller
koldioxidneutrala råvaror kan då undantas från koldioxidskatt utan att riskera
att komma i konflikt med EU:s minimiskatter, vilket för främjandet av
alternativ till fossila klimatförstörande bränslen vore ytterst önskvärt. På
samma sätt kan energiskatterna fritt justeras efter bränslets eller drivmedlets
miljö- och hälsoegenskaper i övrigt.