1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om motiven för att uppmuntra privat sparande i Sverige.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en förändrad skattepolitik för att sluta missgynna
svenskt enskilt ägande av företag i Sverige.
3. Riksdagen begär hos regeringen förslag till lagändring i syfte att
möjliggöra uppskjuten reavinstskatt vid byte av aktier och aktiefonder i
vissa fall i enlighet med vad som anförs i motionen.
2 Inledning
Det privata sparandet lägger grund för självständighet och trygghet. Att
uppmuntra sparande berikar välfärdssamhället.
Sparandets idé har uråldriga rötter. Att inte förbruka allt du för tillfället
har
tillgängligt utan att lägga undan en del av det för sämre dagar har genom
världshistorien varit en av de basala insikter som fört mänskligheten framåt.
Sparandet har skapat trygghet och oberoende.
I modern tid har sparandet både fungerat som en trygghet för den enskilde
men också som en viktig finansieringskälla för såväl nyföretagande som
riskkapital till växande företag och börsnoterade företag. Få av våra svenska
storföretag hade varit vad de är i dag om inte småsparare direkt eller indirekt
via banker bistått entreprenörer med riskvilligt kapital.
I den politiska världen har synen på sparandet alltid utgjort en vattendelare
mellan vänster och höger i politiken. För Moderata samlingspartiet och
borgerligheten har det privata sparandet utgjort ett av fundamenten för att
lägga grunden för mänsklig frihet. Rätten att själv få bestämma över sina egna
pengar är helt nödvändigt för att individen skall vara fri. Sparande och ägande
hänger samman. Ägande uppmuntrar ansvarstagande. Ett spritt ägande lägger
därför grunden för ett rikt välfärdssamhälle.
För socialdemokrater och kommunister har privat sparande oftast setts som
grund för klyftor i samhället och därför något som skapar orättvisa. Deras
föreställningsvärld har utgått från en delning av samhället mellan dem med
kapital och dem utan. De tycks ta för givet att det alltid skall vara en mindre
del av befolkningen som skall förvalta ett eget sparande. För dem har i stället
sparandet i samhället setts som ytterligare en uppgift som bör ligga på det
offentliga i form av stat och kommuner.
Sparande betraktas av socialdemokraterna främst som innehållen
konsumtion. Det leder till att den inhemska efterfrågan försvagas. En alltför
svag inhemsk efterfrågan är i Socialdemokraternas och LO:s ögon det största
hotet mot den ekonomiska utvecklingen. Socialdemokraterna har därför aldrig
tvekat att föra en politik som försvårar för medborgarna att bygga upp ett eget
sparkapital. Undantaget har möjligtvis utgjorts av HSB:s bosparande. Där har
dock Socialdemokraterna velat se bosparandet som grund för en insats i en
gemensamägd fastighet. Det insatta kapitalet har betraktats som vilande, stor
skepsis har uttryckts mot värdetillväxten och reavinstskatter har införts för
att
bekämpa en möjlig värdetillväxt i det egna boendet.
Sparandet har förlagts till det offentliga. Regeringens överskottsmål om 2
procent över en konjunkturcykel är ett uttryck för den politiken.
Medborgarnas svårigheter att klara sina utgifter en tung månad skall enligt
samma synsätt inte klaras med egna sparade pengar utan med tillskott av
bidrag som den politiska sektorn styr över. Det har i praktiken blivit
uttrycksformen för vänsterns variant på frihet. En frihet som bygger på
bidrag. Den som på det viset blir beroende av politiska nycker eller
administrativt krångel för att klara av att ställa mat på bordet är enligt
vänsterns synsätt att vara fri.
2.1 Sparandet och fördelningspolitiken
Socialdemokraterna lägger stor vikt vid fördelningspolitiska analyser.
Mer sällan diskuteras hur välstånd skapas. I årets budgetproposition finns
ånyo en fördelningspolitisk analys som enbart utgår från begreppet
disponibel inkomst. Vad medborgarna har eller inte har ses enbart som en
effekt av inkomst efter skatt och bidrag. Regeringen missar då helt den
dynamik som det breda svenska sparandet leder till. Den som trots låga
inkomster och omfattande beroende av bidrag lyckats lägga undan pengar
i sparande i aktier eller aktiefonder har kunnat dra nytta av den kraftiga
värdehöjning som skett på världens börser.
Det brukar leda till en diskussion om vem som egentligen har råd att köpa
aktier eller aktiefonder. Det bör då konstateras att över halva svenska
befolkningen äger aktier direkt eller indirekt. De genomförda
privatiseringarna under den borgerliga regeringsperioden 1991-1994 ledde
till ett breddat ägande. Svenskar boende i glesbygd och kvinnor var
överrepresenterade av dem som köpte aktier i de privatiserade statliga
företagen.
Sparande i aktier har visat sig vara en god affär. Generalindex på den
svenska Börsen är satt till 100 med start 1 januari 1980. I dag har siffran
stigit
till drygt 5.600. En insatt hundralapp i en aktie som följt den normala
värdeutvecklingen sedan 1980 är alltså i dag värd nära 5.600 kronor.
Småspararnas aktieinnehav skapar intresse för företagandet som idé och
för hur enskilda företag utvecklas. Kunskapen om hur välstånd skapas och hur
den svenska samhällsekonomin fungerar fördjupas. Småspararna har genom
åren visat sig vara de mest långsiktiga ägarna, i kontrast till institutionella
ägare som gör snabbare positionsförflyttningar. Ett stort individuellt ägande
av aktier anses därför bidra till stabilitet på börsen.
Ibland sprids en föreställning att det är dyrt och svårt att köpa aktier. Köp
av enstaka aktier, eller ett månatligt litet sparande i en aktiefond kostar inte
mer än några paket cigaretter, eller fyra Bingolotter eller motsvarande
fredagens inhandling från Systembolaget. Snart sagt varje svensk har råd. Det
har allt fler svenskar också upptäckt. Det har blivit en viktig källa till egen
ökad självständighet för många svenskar.
Dessa förhållanden utmanar invanda fördelningspolitiska föreställningar.
Hur mycket och på vilket sätt vi sparar spelar en avgörande roll för hur
mycket svenskarna får över till konsumtion.
2.2 Uppskjuten reavinstskatt vid byte av aktier och
aktiefonder i vissa fall
En stor skillnad mellan sparande i enskilda aktier i jämförelse med
sparande i en aktiefond är den tidpunkt när reavinstskatt utlöses. Varje
gång en försäljning av aktier sker och även när försäljningsintäkten i sin
helhet används till placering i ett annat aktieslag utlöses en
realisationsvinst om 30 procent. I en aktiefond däremot, vilken ju utgörs
av placeringar i ett stort antal aktier, drabbas varken ägaren av
fondandelar eller fondbolaget av realisationsvinstbeskattning när
omplacering sker. Däremot utlöses beskattning om/när en enskild
andelsägare byter fond.
Effekten är att institutionellt ägande gynnas och att framförallt enskilt
direktägande av aktier missgynnas. Det förstärker den snedvridande effekt
som kapitalbeskattningen ger upphov till. Det ansiktslösa mer kortsiktigt
agerande institutionsägandet gynnas på bekostnad av det mer långsiktiga och
ansvarstagande direktägandet av företag. Det leder dessutom till en minskad
rörlighet och likviditet på marknaden eftersom skattereglerna på ett onaturligt
sätt uppmuntrar till längre innehav av olika aktier och aktiefonder än vad den
enskilde spararen själv önskat.
En skatteförändring skulle syfta till att både utjämna förhållandena för
direktägande av företag och förbättra rörligheten och därmed likviditeten på
aktiebörserna. En möjlighet att skjuta upp reavinstskattebetalningen skulle
också kunna sägas verka konsumtionsdämpande eftersom viljan till
vinsthemtagningar omedelbart utlöser reavinstskatt och därmed verkar
dämpande på viljan att återinsätta kapitalet i nytt långsiktigt sparande.
Under hösten inleds premiepensionsvalet för dem i det nya
pensionsytemet. De kommer att få välja att placera sin premiepension i högst
fem fonder med full rätt att byta mellan olika fonder utan några
reavinstskatteeffekter. Detta med hänvisning till att pengarna stannar inom
systemet och inte kan tagas ut för konsumtion. Detta kommer att sätta press
på möjligheterna att också få flytta om mellan sina andra aktiefonder utan att
någon reavinstskatteeffekt uppstår, under förutsättning att vinsterna överförs i
andra aktiefonder.
Vi förordar en möjlighet att få skjuta upp reavinstskatten vid byte av
aktiefonder. En sådan möjlighet skulle uppmuntra det stora intresset att spara
i aktiefonder som syns bland svenska folket och som i grunden är en mycket
värdefull utveckling för svensk ekonomi. Dagens regler leder till önskade
låsningar vid vissa fonder för enskilda och utgör därmed en negativ stimulans
att sälja av fonder när kurserna gjort en kortsiktig uppgång. En möjlighet att
byta mellan olika aktiefonder så som här skisserats bör följas av en
motsvarande möjlighet vad avser enskilda aktieinnehav för att inte skapa
snedvridande konkurrensförhållanden mellan fondsparande och
direktsparande i aktier.
Vi förordar därför att en inregistrerad aktiedepå i beskattningshänseende
ska få fungera som en aktiefond, varvid vinstskatt/förlustavdrag ej skulle
utlösas så länge förändringar av depåinnehavet ej sker genom uttag. Vi
föreslår att regeringen återkommer med lagförslag i denna del i enlighet med
vad som anförs i motionen.
3 Tre viktiga sparandereformer
Innan Gösta Bohman lanserade idén om skattegynnat fondsparande var
aktieägandet inte särskilt spritt i Sverige. Allemansfondernas tillväxt
under 1980-talet öppnade för en ny syn på aktieägande. Många kunde
tack vare det enkla sättet att spara lära sig att det fanns mycket att vinna
på att investera i aktier. Dagens sparande i aktiefonder och andra typer av
fonder har utvecklats till ett folknöje. Kvällstidningarna överträffar
varandra i beskrivningar av vilka fonder som finns och hur de klarar sig i
relation till varandra. Mycket av detta har med rätta kritiserats för att
alltför mycket jämställa aktieägande med olika former av spel. Trots detta
är dock den ökade uppmärksamheten för aktier och aktiefonder i grunden
något mycket positivt.
Det borgerliga privatiseringsprogrammet i början av 90-talet gjorde en
kvarts miljon nya svenskar till aktieägare. Privatiseringen av SSAB,
AssiDomän och Pharmacia ledde till att dessa aktier blev några av börsens
mest ägarspridda aktier.
Det nya pensionssystemet som skall ersätta ATP är också mer
sparandetillvänt. Av pensionsavgiften på 18,5 procent får den blivande
pensionären själv placera 2,5 procent i en så kallad premiereserv. Under
hösten påbörjas nu premievalet för enskilda. Det kommer att medföra ett stort
tillskott av kapital till aktiemarknaden. Erfarenheter från andra länder visar
att
fondbaserade pensioner har en mycket bättre värdetillväxt för den enskilde än
avgiftsbaserade likt vårt tidigare ATP-system. Till detta kommer att också
avtalspensioner i olika former möjliggör för den enskilde att placera även
dessa pensionsmedel i aktiefonder bland annat.
De utökade möjligheterna att mer aktivt placera sina egna framtida
pensionspengar har lett till ett helt nytt pensionstänkande. Det är vad du själv
betalar in och hur du själv väljer att placera dina pengar som avgör din
pension. Detta betyder mycket för medborgarnas möjlighet att förstå och
intressera sig för sin egen och samhällets ekonomi.
3.1 Kapitalet lämnar landet
De tre ovan nämnda sparkonforma reformerna till trots är sparandet totalt
sett satt på undantag i Sverige. Svensken som sparar i aktier i Sverige
träffas av en dubbelt så hög beskattning jämfört med andra aktiesparare
inom EU och OECD. Det är mer skattegynnat för utländska placerare och
institutioner att äga svenska företag än det är för svenskarna själva. Det
skapar förutsättningar som driver stora delar av det svenska folkets
sparande utanför landets gränser liksom ägandet av svenska företag
utomlands.
Den svenska dubbelbeskattningen, förmögenhetsskatten, kapitalskatten
och den internationellt sett höga reavinstskatten, framförallt på längre
aktieinnehav, skapar tillsammans ovan nämnda förhållanden. Det är ett utslag
av att Socialdemokraterna endast velat medverka till skatteförändringar som
underlättar för kapitalet att stanna i bolagen. Skarpa skattegränser har dock
skapats gentemot ägarna av bolagen. Det följer av en politik som gärna ser
företag men som ogillar företagare. Det kan på sikt leda till en situation där
företag finns kvar i Sverige med viss form av produktion, men där ägandet
och därmed de långsiktiga besluten befinner sig utanför landets gränser. Den
processen är redan i full gång. ABB, Volvo, Stora, Astra och SAAB för att
bara nämna några.
Internationella exempel och inte minst egna svenska erfarenheter visar på
de stegrade svårigheterna av att försöka föra en skatte- och regelpolitik för
kapital som avviker från viktiga konkurrens- och grannländer. Den nya
ekonomins främsta kännetecken är kapitalets gränslöshet och lättrörlighet.
Den som inte förstår att anpassa sig till detta eller försöka dra fördel av den
nya situationen riskerar förlora stora kapitalsummor ur landet och samtidigt
förlora skatteintäkter beroende på att skattebaserna eroderar.
4 En politik för sparande
Den globala kapitalmarknaden och det allt rörligare kapitalet till följd av
de avregleringar som ett antal högerregeringar i olika länder inledde
under 1980-talet har skapat en god tillgång på riskvilligt kapital i världen.
Det traditionella skälet för att uppmuntra inhemskt hushållssparande har
därför delvis förändrats. För många små företag och entreprenörer som
funderar på att starta eget betyder dock fortfarande eget sparkapital eller
möjligheten att låna av släkt och vänner väldigt mycket. Det är en typ av
riskvilliga insatser som inte kan mötas genom banksystemets
lånefinansiering.
Vikten av ett gott sparandeklimat blir dock allt viktigare också av ett annat
skäl. Den svenska välfärdsstaten, uppbyggd i syfte att ta hand om oss alla i
varje skede av livet, visar allt allvarligare revor. Ersättningssystemen är så
anpassade till LO-kollektivets medlemmar att det för många inte passar in på
deras verklighet. Ersättningsnivåerna kommer inte i närheten av att
kompensera för verkliga lönebortfall vid sjukdom eller föräldraledighet.
Det faktum att svenskarna blir allt äldre är i grunden någonting positivt.
Det blir dock mer problematiskt när välfärdssystemen är uppbyggda enligt
stafettloppsprincipen, nu yrkesverksamma försörjer unga och gamla som inte
själva kan förvärvsarbeta. Utvecklingen går mot att allt färre skall försörja
allt
fler. Demografiska studier visar att hela västvärlden är inne i en liknande
process där vi lever längre och barnafödandet går ner. Effekterna har dock
synts först i Sverige.
Långtidsutredningen och andra utredningar har pekat på stegrade problem
för svensk ekonomi till följd av demografiska förändringar. Det har nu till sist
också fått regeringen att peka på ökade problem för möjligheterna att
finansiera dagens välfärdsåtaganden efter 2008. Nödvändigheten av att
koncentrera offentliga insatser till verkligt behövande kommer att bli allt mer
tydligt. Detta behöver inte vara någonting negativt. Tvärtom finns siffror som
redan i dag visar att våra yngsta pensionärer med ofta full ATP och stort eget
sparkapital tillhör vår mest välmående del av befolkningen. Det kommer
därför att falla sig naturligt att allt fler inför sin ålderdom sparar allt mer
själva för att avlasta pressade offentliga system, men också för att få njuta
större egen frihet.
Liknande resonemang kan föras för studenter som söker sig till högre
utbildning. De som har längst utbildning är oftast attraktivast på
arbetsmarknaden. Möjligheten att själv tjäna goda framtida inkomster är stor.
Det bör öppna för möjligheter för studenterna att själva i någon form av egna
konton, ibland kallade kompetenskonton, blanda egensparade medel,
avsättningar från eventuella arbetsgivare med skattesubventionerade lån.
Konstruktioner där arbetsgivare bidrar med del av beloppen för
vidareutbildning, föräldraförsäkring och tilläggsförsäkringar av olika slag
finns redan och kommer säkert att växa enormt i omfattning. Det bör också
uppmuntras.
Våra förslag om att avskaffa dubbelbeskattningen och
förmögenhetsskatten samt att kraftigt sänka inkomstskatterna lägger grunden
för en god sparandemiljö i Sverige. Ett spritt ägande i den privata sektorn
skapar riskvilligt kapital och bidrar samtidigt till att lätta bördan från
pressade
offentliga system. Sverige behöver en politik som aktivt uppmuntrar privat
förmögenhetsbildning och ett spritt ägande.
Regeringens budget leder till en konjunkturförstärkande politik.
Köpkraften späs på och riskerar att bli inflationsdrivande. Sparandet har en
viktig funktion i högkonjunkturer för att suga upp en del av köpkraften och
länka denna över till utbudsstimulerande investeringar. Detta resonemang
verkar regeringen helt begränsa till de offentliga finanserna men det är minst
lika angeläget vad avser det privata sparandet.
En politik för att uppmuntra sparande i enlighet med de förslag vi väckt i
denna motion är därför särskilt lämpliga som ett sätt att motverka
inflationstendenser i ekonomin i den nu rådande samhällsekonomiska
situationen.