Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förmögenhetsskatteregler för äkta makar.
Motiven för vårt förslag
Staten måste i fråga om förmögenhetskatt vara neutral med
avseende på samlevnadsform.
Det finns många skäl till att diskutera förmögenhetsskatten och dess vara
eller icke vara. I ett avseende måste den i vart fall justeras så länge den
finns.
Det gäller reglerna för sammanlevande. Som en rest från gamla tider, när
kvinnan var underordnad mannen, har vi i vårt land ännu kvar
sambeskattningen på förmögenhetsområdet. Till detta finns inte något
bärande skäl. Ännu mera förvånansvärt framstår det att sammanlevande, ej
gifta (sambor), i det läge där de inte har underåriga gemensamma barn i
hushållet, är befriade från sambeskattningen och alltså var och en kan utnyttja
det individuella avdraget för ej beskattningsbar del av förmögenheten. I
nuläget innebär det att ett gift par i praktiken får betala 13.500 kronor per år
i
något som skulle kunna sägas vara en skatt på äktenskapet. I år aviserade
förändringar av belopp fr.o.m. taxeringen år 2002 ändrar inte på det felaktiga
i gällande principer för skatteuttaget och minskar därför heller inte kravet på
ett totalt borttagande av sambeskattningen.
På försommaren diskuterades fastighetsbeskattningen, och biträdande
finansministern uttalade då, att staten måste vara neutral med avseende på
boendeform när det gällde beskattningen av fastigheter. I konsekvens med
detta borde då samma inställning vara vägledande i fråga om
samlevnadsform. Äktenskapet har alltid ansetts vara en av vårt samhälles
grundpelare och något att slå vakt om. Det minsta man då kan begära är att
det som måste anses vara en form av diskriminering undanröjs. Från ledande
regeringshåll har uttalats "att all diskriminering måste motverkas var än den
finns". Mot detta finns självfallet inga invändningar att göra. Därför måste
omedelbart förmögenhetssambeskattningen och därmed de facto-skatten på
äktenskap upphöra!