Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ändring av skatteregler för sponsring av idrottsutövare.
Motiv för mitt förslag
Finansiering av idrotts- och sportutövning sker i dag på
många olika sätt. Föreningar sälja lotter, varor, utför tjänster
etc. När stat och kommun minskat sina bidrag får föreningar
och enskilda idrottsutövare i betydligt större utsträckning
själva ordna finansieringen av sin idrott.
Det är viktigt att våra barn och ungdomar stimuleras till fysiska aktiviteter
på alltifrån motionsnivå till elitnivå. Detta är något som många företag,
arbetsgivare och organisationer allt mer uppmärksammat. Frisk personal är en
förutsättning för att ett företag skall vara konkurrenskraftigt och fungera väl
på en allt snabbare och tuffare marknad.
Även en guldmedaljör har
börjat från början
Sponsring av idrottsutövare är ingen ny företeelse för
elitidrottsmän/kvinnor. Den förekommer även till idrottare
som inte kommit så långt i karriären. För de senare
tillkommer, förutom svårigheten att få någon eller något
företag att tro på framtida framgångar, problemet att visa att
man ger sponsorn tillräcklig motprestation i form av
reklamvärde etc. Den som sponsrar en idrottare har att bevisa
att åtgärden är resultathöjande för utbetalaren. Detta för att få
göra avdrag för det utbetalade beloppet.
Det ligger i sakens natur att en idrottare i början av karriären inte har
samma reklamvärde som när man står på toppen av karriären. Enligt min
mening måste det införas mildare och generösare avdragsregler för sponsring
av idrottsutövare. Den övre gräns på 1 000 kronor för skattefritt belopp är för
låg.
Svenska skattemyndigheter har orimliga krav på motprestationer. Denna
snäva inställning begränsar i stor utsträckning utvecklingsmöjligheterna för
svenska idrottstalanger. Idrottsutövare som ännu inte nått den absoluta
toppnivån använder eventuella sponsringsresurser till att täcka omkostnader
och inte till att höja levnadsstandarden. Att utvecklas som idrottare får inte
göras beroende av föräldrars inkomstnivå.
För ersättningar fr.o.m. 1 000 kronor utgår fulla arbetsgivaravgifter. Detta
utgör i praktiken en effektiv spärr för en idrottare i början av karriären att
erhålla högre stöd än 999 kronor. Många företag har inget emot att stödja en
lokal förmåga på uppgång, men att dessutom betala avgifter till staten samt att
öka administrationen med ytterligare en på lönelistan, gör att man hellre
reducerar stödet. Det borde vara minst lika generösa regler för företag som för
ideella föreningar, där man får utge en ersättning upp till ett halvt
prisbasbelopp (18 300 kr) innan arbetsgivaravgiften behöver erläggas.
I materialsporter, d.v.s. sporter som kräver dyr utrustning, t.ex. hästsport,
cykling, skidåkning, motorsport etc, skulle en ändring enligt ovanstående
förslag få stor betydelse för möjligheten att såväl rekrytera nya unga
idrottsutövare som möjligheten att fortsätta sin sport.
Att lyfta fram och stimulera idrotts- och sportutövande är en lönsam
investering.