Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av skatteregler för sponsring av idrottsutövare. Motiv för mitt förslag
Finansiering av idrotts- och sportutövning sker i dag på många olika sätt. Föreningar sälja lotter, varor, utför tjänster etc. När stat och kommun minskat sina bidrag får föreningar och enskilda idrottsutövare i betydligt större utsträckning själva ordna finansieringen av sin idrott.
Det är viktigt att våra barn och ungdomar stimuleras till fysiska aktiviteter på alltifrån motionsnivå till elitnivå. Detta är något som många företag, arbetsgivare och organisationer allt mer uppmärksammat. Frisk personal är en förutsättning för att ett företag skall vara konkurrenskraftigt och fungera väl på en allt snabbare och tuffare marknad.
Även en guldmedaljör har börjat från början
Sponsring av idrottsutövare är ingen ny företeelse för elitidrottsmän/kvinnor. Den förekommer även till idrottare som inte kommit så långt i karriären. För de senare tillkommer, förutom svårigheten att få någon eller något företag att tro på framtida framgångar, problemet att visa att man ger sponsorn tillräcklig motprestation i form av reklamvärde etc. Den som sponsrar en idrottare har att bevisa att åtgärden är resultathöjande för utbetalaren. Detta för att få göra avdrag för det utbetalade beloppet.
Det ligger i sakens natur att en idrottare i början av karriären inte har samma reklamvärde som när man står på toppen av karriären. Enligt min mening måste det införas mildare och generösare avdragsregler för sponsring av idrottsutövare. Den övre gräns på 1 000 kronor för skattefritt belopp är för låg.
Svenska skattemyndigheter har orimliga krav på motprestationer. Denna snäva inställning begränsar i stor utsträckning utvecklingsmöjligheterna för svenska idrottstalanger. Idrottsutövare som ännu inte nått den absoluta toppnivån använder eventuella sponsringsresurser till att täcka omkostnader och inte till att höja levnadsstandarden. Att utvecklas som idrottare får inte göras beroende av föräldrars inkomstnivå.
För ersättningar fr.o.m. 1 000 kronor utgår fulla arbetsgivaravgifter. Detta utgör i praktiken en effektiv spärr för en idrottare i början av karriären att erhålla högre stöd än 999 kronor. Många företag har inget emot att stödja en lokal förmåga på uppgång, men att dessutom betala avgifter till staten samt att öka administrationen med ytterligare en på lönelistan, gör att man hellre reducerar stödet. Det borde vara minst lika generösa regler för företag som för ideella föreningar, där man får utge en ersättning upp till ett halvt prisbasbelopp (18 300 kr) innan arbetsgivaravgiften behöver erläggas.
I materialsporter, d.v.s. sporter som kräver dyr utrustning, t.ex. hästsport, cykling, skidåkning, motorsport etc, skulle en ändring enligt ovanstående förslag få stor betydelse för möjligheten att såväl rekrytera nya unga idrottsutövare som möjligheten att fortsätta sin sport.
Att lyfta fram och stimulera idrotts- och sportutövande är en lönsam investering.
Stockholm den 25 september 2000
Carl G Nilsson (m)