Riksdagen begär att regeringen särskilt uppmärksammar vad som i
motionen anförs om komplettering av lagen om skatt på avfall.
Avfallsförbränning
Förbränning av blandat avfall är inte förenligt med ett
hållbart samhälle. I Sverige skapas varje år 500 000 ton
giftiga askor. Analyser som forskare låtit göra av flygaska
från sopförbränningsanläggningar visar att den kan innehålla
klorerade och bromerade dioxiner, klorfenoler, klorbensener
och många andra mycket farliga, långlivade, organiska
miljögifter. Dessa ämnen hamnar på landets soptippar, där
de förr eller senare läcker ut till miljön. Förbränning är inte
en lösning för att bli av med soptippar. En fjärdedel av
soporna blir giftiga askor. För varje ton sopor som förbränns
bildas alltså 250-300 kg aska och slagg.
Förbränning av sopor har även andra negativa miljökonsekvenser. Utsläpp
av farliga ämnen via rökgaser och vatten är ett av dem. Sopförbränning
motverkar också återanvändning och återvinning och bygger fast samhällets
energisystem i ett beroende av sopor genom att sopor är ett mycket billigare
bränsle än andra, mer miljövänliga energikällor. Som exempel på konflikter i
omhändertagandet är uppgiften från en artikel i tidningen Miljöaktuellt nr 4
den 17 maj 20000 att plastproducenterna vill att avfallsplast ska brännas i
energiproduktion i stället för att användas till nya varor. Men återvinnare och
företag som köper plast ropar efter mer återvunnet material.
Ett trettiotal svenska kommuner planerar en utbyggnad av
sopförbränningen. Kommunerna får på detta sätt billig energi eftersom de
utnyttjar sopförbränningen i kraftvärmeverk som har stor kapacitet. Så stor,
att de kan importera avfall till förbränningen från andra länder. Det är lönsamt
för kommunerna och flera länder säljer sitt avfall eftersom de till varje pris
vill bli av med sina sopor. Tyskland har strängare regler när det gäller
förbränning av sopor och det pågår en handel av bland annat plastavfall till de
svenska värmekraftverken. Genomförs den planerade utbyggnaden kommer
förbränningskapaciteten att öka från 2 miljoner ton/år till 3,5 miljoner ton/år.
Däremot syns inga tecken på minskad avfallsproduktion eller ökad
återanvändning eller återvinning.
Idag finns inga ekonomiska styrmedel eller andra restriktioner som
reglerar och stävjar den i vår åsikt olämpliga utvecklingen mot en kraftig
utbyggnad av sopförbränning. Detta beror dels på den skatt på deponering
som trädde i kraft den 1 januari 2000, som innebär att det är mycket billigare
att bränna sopor än att lägga dem på tipp. Det beror även på det förbud mot
deponering av brännbart avfall som träder i kraft 2002. Slutligen beror det på
att sopor är ett prismässigt mycket fördelaktigt bränsle för fjärrvärmeverk, de
får till och med betalt för att ta emot det.
En skatt på avfall till förbränning är mycket viktig för att motverka
förbränning av osorterat hushållsavfall och styra mot ökad kompostering av
detta. Med skatt på avfall till både deponering och förbränning kommer
kompostering att vara ett mer attraktivt alternativ. När förbudet mot att lägga
organiskt avfall på deponi börjar gälla år 2005 är det ännu viktigare att ha en
skatt på avfallsförbränning.
Mot denna bakgrund anser Miljöpartiet att skatt skall tas ut också på
restprodukter till energiutvinning. Skattesatsen skall vara lägre än för deponi-
skatten, men ändå på en nivå som styr flödena av material lämpligt för
materialåtervinning eller återanvändning bort från förbränningsugnarna.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt återkomma till riksdagen med ett
förslag till komplettering av lagen om skatt på avfall så att restprodukter till
förbränning omfattas i enlighet med vad som här sagts.