Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att slopa reklamskatten.
Avskaffa reklamskatten
Reklamskatten infördes i början av 1970-talet som ett led i
den statliga presspolitiken. Motiven var att dämpa reklamens
volymtillväxt och samtidigt skapa en finansieringskälla för
ett utökat stöd till dagspressen. De presspolitiska
strävandena kom också till uttryck i en lägre skattesats för
dagstidningar och ett schablonavdrag för såväl tidningar som
tidskrifter.
Idag har kopplingen till presstödet sedan länge upphört. Reklamskatten är
en punktskatt bland alla andra. Men eftersom medieutbudet har ökat kraftigt
sedan tiden för skattens införande och bara vissa medier är ålagda att betala
skatten skapar den idag en djup orättvisa i medielandskapet. Ex. är TV, radio
och Internet reklamskattebefriade. Liksom hela den växande
direktreklambranschen.
Lika märkligt är det faktum att det inom de skattskyldiga medierna betalas
olika skatte-satser. Dagspressen betalar 4% och övriga skattskyldiga medier
11%. När 1996 års reklamskatteutredning tillsattes var en av
huvuduppgifterna just att åstadkomma en utvidgning av reklamskatten till de
medier som då inte omfattades av skatten. En ambition att skapa
"skatterättvisa". Utredningen fann dock snart att detta var en omöjlighet.
Utredningen fann istället att redan den befintliga lagen var synnerligen tvek-
sam, ur både konkurrens- som rättssäkerhetssynpunkter. Utredningens slutsats
blev istället att den borde avskaffas i sin helhet. Eller som utredningen själv
uttryckte det: "Allmänt sett framstår det som ett mysterium att skatten snart
kan fira 25-års jubileum." (SOU 1997:53 s 54)
25-årsdagen är nu passerad. Reklamskatteutredningen har
remissbehandlats och prak-tiskt taget alla remissinstanser har instämt i
utredningens förslag om att avskaffa reklamskatten. T o m den tillämpande
myndigheten Riksskatteverket har med skärpa instämt och pekat på orimliga
bedömningssvårigheter. Riksdagen har i ett första steg också avskaffat
reklamskatten, men bara för reklamtrycksaker, s k direktreklam. Övriga
reklamskattebärande medier, såsom dagspress, har dock tvingats fortsätta leva
med denna synnerligen tveksamma skatt. Skälen därtill har enbart varit av
statsfinansiell natur. Några andra vägande skäl har inte funnits. Riksdagen
uttryckte i samband med behandlingen av 1998 års vårproposition att
"reklamskatten borde avskaffas" men att det "för närvarande saknas
finansieringsmöjligheter".
Det är nu hög tid att gå från ord till handling! Det statsfinansiella utrymmet
för minskade intäkter tycks uppenbarligen finnas. Och argumenten i övrigt
växer i styrka i takt med att nya medier och nya distributionsformer ställer
den ursprungliga grunden för skattens införande på ända. För dagstidningar
och tidskrifter har snedvridningen ökat ytterligare efter det att riksdagen
befriade deras främste konkurrent, direktreklamen, från reklamskatt. Vilket
går att utläsa i statistiken över hur reklaminvesteringarna fördelas mellan
olika medier.
För de skattskyldiga är skatten oförutsägbar och närmast omöjlig att
tillämpa. Eller som reklamskatteutredningen konstaterade:
"Komplexitetsgraden gör beskattningen mycket svårtillämpad och utrymmet
för bedömningstvister mycket stort."
Ur ren demokratisynpunkt liksom ur folkbildningssynpunkt är det viktigt
att försvara dagspressens och tidskrifternas roll i det svenska
medielandskapet. Ingen kan väl påstå att direktreklam eller merparten av den
privata reklamradion spelar någon nämnvärd roll i det sammanhanget.
Låt oss slippa reklamskattens 30-årsjubileum. Den har spelat ut sin roll!