med anledning av skr. 2000/01:4 Migration och asylpolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om amnesti för de i Sverige gömda flyktingarna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att alla som kan försörja sig på egen hand borde beviljas
uppehålls- och arbetsstillstånd.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag enligt vad i motionen
anförs om fri arbetskraftsinvandring.
Inledning
Sveriges flyktingpolitik har havererat. I regeringens skrivelse 2000/01:4
visas ingen vilja till förändring. I skrivelsen står det:
"Migrationspolitiken syftar till att verka för att migration till och från vårt
land ska ske i ordnade former, att värna asylrätten och upprätthålla den
reglerade invandringen. Vidare skall verksamheten präglas av rättssäkerhet,
humanitet och respekt för individens mänskliga rättigheter."
Frågan vi ställer oss är varför invandringen ska regleras. Ofta blandas
flykting- och invandringspolitik samman. Även i framtiden bör de vara av
olika karaktär. Flyktingpolitiken ska rikta sig till människor som
tillfälligtvis
måste lämna sina hem på grund av krig eller förföljelse, men som har
ambitionen att återvända. Den svenska staten bör vara generös mot de
individer som enligt internationella definitioner är flyktingar, det vill säga
människor med ett starkt skyddsbehov. Här delar vi solidariskt ett ansvar med
andra länder.
Invandringspolitiken å sin sida bör bygga på visionen om att alla som av
något skäl vill bo här ska få göra det och att Sverige är ett land med öppna
gränser och många möjligheter. Alla som har möjlighet och kan försörja sig
på egen hand borde vara varmt välkomna att bygga sig ett bättre liv på det
personliga planet, och dessutom bidra till vårt gemensamma välstånd.
En öppen invandringspolitik
Världen har utvecklats i en positiv riktning under senare år. Antalet
människor som lever i frihet och har demokratiska och mänskliga
rättigheter ökar liksom antalet individer som jobbar sig upp ur
fattigdomsträsket. Möjligheterna för människor att röra sig över
nationsgränserna är betydligt större idag än tidigare. Orsakerna bakom
denna utveckling är flera: Berlinmurens fall och de kommunistiska
diktaturernas söndervittring, samt ökad frihandel på protektionismens
bekostnad är två viktiga exempel på detta. För utvecklingen i Europa och
dess närmiljö har även EU och den framgångsrika integrationsprocessen
bidragit till ökat välstånd och frihet.
Alltför många använder statsbudgeten som utgångspunkt när de diskuterar
invandringen. Argument som "vi har inte råd" eller "invandrarna tar våra
jobb" brukar höras. I en sådan retorik har diskussionen om människors rätt till
fri rörlighet svårt att få fotfäste. I stället bör krav ställas på de människor
som
väljer att komma hit att de ska klara sin egen försörjning. Så fungerar den fria
rörligheten inom det europeiska samarbetet.
Vid sidan om de moraliska argumenten för att människor ska kunna röra
sig fritt finns de ekonomiska. I ett öppet och avreglerat system är invandrarna
en tillgång, i ett slutet och reglerat system är invandringen en kostnad. Det
finns en hel del personer som i dag lägger skulden för de problem som
invandringen medför på invandrarna själva. Men den skulden bör snarare
hänskjutas till dem som skapat dagens system. Människor bör ses som en
tillgång och Sverige skulle kunna blomstra än mer om alla människors växt-
och skaparkraft bättre togs till vara. Så kommer inte att ske så länge dagens
politik kretsar kring långa ansökningstider, bidrag och en reglerad
arbetsmarknad. Redan idag kan vi i Sverige notera en kompetens- och
arbetskraftsbrist som troligen kommer att öka.
Politiker har länge skapat ett omfattande bidragssystem som verkar
cementerande, en arbetsmarknad som försvårar människors inträde,
gettofierade bostadsområden och en skola i förfall. Det svenska samhället
måste förändras radikalt för att skapa nya möjligheter. Staten och
bidragssystemen har blivit ett lika stort hinder som själva landgränserna.
En ny invandringspolitik måste bygga på öppna gränser, fria individers val
och ett förtroende för att de människor som kommer hit kan klara sin egen
försörjning.
För att framtiden ska bli så dynamisk som politikerna ofta talar om krävs
förändringar, inte bara på ytan utan rejäla systemförändringar. I grunden
måste det system vi har idag ersättas med ett nytt. Ett system där människor
lämnas utrymme att av egen kraft klara sin försörjning. Det handlar inte bara
om att öppna gränsbommen. De förändringar som krävs är mycket större,
bredare och mer genomgående än så.
Det krävs ett helt annat välfärdssystem med betydligt större inslag av
flexibilitet och individuella lösningar. Välfärdsstaten hindrar den fria
invandringen, samtidigt som möjligheterna för individen att växa är
begränsade. Det måste löna sig att arbeta och utbilda sig. Logiken, moralen
och grunden för vårt ställningstagande är insikten om människors styrka att
förändra sina liv under förutsättning att de inte behandlas som svaga eller
viljelösa och hindras av dagens omfattande och snärjande statliga system.
Sverige har inte råd att förlora all den kraft och kompetens som de människor
som vill komma hit kan tillföra.
En ny start - amnesti
Sverige tar emot allt färre flyktingar. Minskningen beror bland annat på
att allt färre flyktingar överhuvudtaget kommer till Sverige. Detta beror i
sin tur inte på att världens flyktingar har blivit färre; enligt FN:s
flyktingkommissariat UNHCR har antalet legat konstant på 20 miljoner
under senare år. Skälet till att allt färre kommer till Sverige är bland annat
att vi, genom visumtvång för många flyktinggrupper, bedriver en politik
som i praktiken gör det omöjligt för flyktingar att överhuvudtaget komma
till vårt land.
De som trots allt lyckas ta sig hit möts av en stenhård politik. Från att ha
haft en av världens vidaste flyktingdefinitioner har Sverige idag en av de
snävaste. Den avgörande skärpningen har inte kommit lagvägen, utan genom
att en alltmer restriktiv tillämpning från Migrationsverket (f.d.
Invandrarverket) och Utlänningsnämnden. Och politiken har fått avsett
resultat. Jämfört med toppnoteringarna i mitten av 90-talet har antalet
flyktingar som beviljats asyl i Sverige minskat med cirka 80 %. Med andra
ord är det uppenbart att den svenska flyktingpolitiken i det närmaste är
"nydemokratiserad".
Enligt Rikspolisstyrelsen är det idag ca 1 650 flyktingar som är efterlysta
och gömmer sig från polisen av rädsla för att utvisas från Sverige. Det finns
stor anledning att misstänka att mörkertal finns. Enligt Flyktingrådens och
asylkommittéernas riksråd (FARR) är cirka 2 000 personer en rimlig
uppskattning. Enligt rikspolisstyrelsen är mer än 200 av de gömda
flyktingarna barn.
Deras enda brott är drömmen om ett bättre liv i ett nytt land. De har fallit
offer för den alltmer cyniska svenska flyktingpolitiken. Rädsla för vad som
ska hända vid återkomsten är det främsta skälet att gömma sig. Många fruktar
myndigheter, fängelse och tortyr. En annan avgörande faktor är de fleråriga
väntetiderna; många har hunnit rota sig i Sverige innan besked kommer,
varför traumat vid ett uppbrott blir särskilt stort. Under senare år har också
de
mänskliga tragedierna avlöst varandra.
En intressant utredning (SOU 1999:16) NIPU, visar på de många brister
som dagens system innehåller. Här bekräftas de långa handläggningstiderna,
nödvändigheterna av en ny utlänningslag, behovet av en ny processordning,
möjligheter för uppehållstillstånd för anhöriga i enlighet med
anknytningsutredningen (SOU 1997:152) m.m. För att kunna möjliggöra en
ny start för svensk flyktingpolitik där den enskildes rättssäkerhet står i
centrum är det viktigt att Sverige inte bär med sig rester från det gamla
systemet utan rättar till gamla synder. Amnesti för de 2 000 flyktingarna som
idag gömmer sig skulle kunna bli detta startskott.
En sådan amnesti skulle kunna innebära att alla som fått avslag på sin
ansökan om uppehållstillstånd och därför gått under jorden, samt de som
befinner sig i Sverige illegalt utan att ha fått sitt fall prövat, beviljas
uppehållstillstånd genom att anmäla sig hos ansvarig myndighet. En viktig
förutsättning för att få amnesti bör dock vara att man inte är misstänkt för
grova brott samt i övrigt är känd för god vandel.
Det är fel att påstå att det i praktiken inte är möjligt att genomföra amnesti
för gömda flyktingar. Det finns flera exempel.
I USA utfärdade president Ronald Reagan 1986 en engångsamnesti för alla
som kunde uppvisa att de levde eller levt som illegala invandrare eller
flyktingar i landet mellan den 1 januari 1982 och den 6 november 1986. Det
främsta syftet med amnestin var att ge en fristad åt flyktingar från Nicaragua,
men den omfattade samtliga nationaliteter. Under den 18-månadersperiod
som ansökningstiden pågick, var amnestin beräknad att omfatta hela två
miljoner flyktingar och invandrare. När sex månader återstod i oktober 1987
hade 900 000 ansökningar gjorts.
Spaniens parlament godkände i januari 2000 en ny utlänningslag på
initiativ av José Maria Aznars högerregering. Den innebar bland annat att
amnesti tilldelades alla som varit bosatta i Spanien före den 1 juni 1999 och
som inte hade uppehållstillstånd, så att de på så sätt hade möjlighet att få
sina
papper i ordning. Närmare 85 000 människor som levt gömda blev därigenom
legala invandrare.
Under två månader i början av 2000 kunde invandrare och flyktingar som i
minst ett år levt illegalt i Belgien uppsöka en myndighet för att få
uppehållstillstånd. Kampanjen som gick under benämningen Sans Papiers
("Utan papper") samlade 32 662 ansökningar som gällde totalt 50 600
personer.
Men det finns även svenska exempel. Vid nyåret 1989 förklarade
regeringen att den som sökt asyl före den 1 januari 1988 och som då inte fått
slutgiltigt beslut skulle beviljas uppehållstillstånd. Detta var huvudregeln.
Undantag skulle gälla om det fanns "särskilda skäl" som talade emot det i det
enskilda fallet. Det kunde till exempel vara brottslighet eller om det framstod
som orimligt att personen skulle få stanna i Sverige. Detta regeringsbeslut
kom att kallas amnestibeslutet. I praktiken var det inte de humanitära skälen
som låg till grund för beslutet. Den verkliga orsaken var att en ny
utlänningslag skulle träda i kraft den 1 juli 1989 och att Statens invandrarverk
skulle få en ny organisation.
Vid flera senare tillfällen (1991 och 1994) har både socialdemokratiska
och borgerliga regeringar, i samband med nya beslut om ändrade regler för
väntetid, genomfört motsvarande amnestibeslut. Utlänningar som vid dessa
tidpunkter vistats i Sverige en viss tid efter det att ansökan om
uppehållstillstånd gjorts, men som ännu inte fått en slutgiltig prövning, har
beviljats uppehållstillstånd om inte särskilda skäl talat emot det. I praxis har
även personer som har fått lagakraftägande beslut kommit att omfattas av
sådana väntetidsregler.
Mot bakgrund av den havererade asylprocessen, och de förändringar av
densamma som väntas inom kort, vore det rimligt att genomföra en amnesti
för alla de 2 000 som i grunden misshandlats av dagens system. Detta skulle
markera starten för en ny politik där den enskildes rättssäkerhet står i
centrum, och som bärs upp av värderingar om öppenhet och humanitet. En
sådan amnesti kan beslutas av regeringen. Enligt utlänningslagen 2 kap. 14 §
är regeringen bemyndigad att meddela föreskrifter om uppehållstillstånd av
humanitära skäl. Detta lagstadgande riktar sig mot hela grupper av flyktingar,
och därmed skulle alltså en kollektiv amnesti kunna utfärdas för samtliga
gömda flyktingar.
I samma andetag bör det införas en möjlighet för företag, organisationer
och privatpersoner att ge människor som fått nej på sin asylansökan privata
försörjningsgarantier. Det skulle, i väntan på en fri och öppen invandring, ge
fler chansen att stanna i Sverige. I praktiken skulle det innebära att staten
skrev kontrakt med företag, organisationer och privatpersoner om ekonomiskt
ansvarstagande för en eller flera flyktingar under en viss tid. Man skulle
kunna se det som ett slags personligt borgenärskap.
En ny svensk invandrarpolitik är inget som kan genomföras över en natt.
Det krävs många insatser och olika avväganden. Förslaget om amnesti är ett
första steg i rätt riktning. Frågan om amnesti handlar inte främst om kronor
och ören i och med försörjningsansvar för ytterligare 2 000 personer som
många använder som argument. Budgetar och siffror är underordnat när det
gäller amnestifrågan. Det handlar mer om medmänsklighet, att ge människor
drägliga förhållanden. Dagens gömda flyktingar lever inte bara med rädslan
att bli förpassade till sitt hemland där kanske tortyr eller fängelse väntar
eller
att få sin familj splittrad; de lever också som rättslösa utan möjlighet till
t.ex.
sjukvård, tandvård eller skola för sina barn. Ingen människa borde behöva
leva under sådana förhållanden i ett demokratiskt land som Sverige.