Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om amnesti för de i Sverige gömda flyktingarna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla som kan försörja sig på egen hand borde beviljas uppehålls- och arbetsstillstånd.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag enligt vad i motionen anförs om fri arbetskraftsinvandring.
Inledning
Sveriges flyktingpolitik har havererat. I regeringens skrivelse 2000/01:4 visas ingen vilja till förändring. I skrivelsen står det:
"Migrationspolitiken syftar till att verka för att migration till och från vårt land ska ske i ordnade former, att värna asylrätten och upprätthålla den reglerade invandringen. Vidare skall verksamheten präglas av rättssäkerhet, humanitet och respekt för individens mänskliga rättigheter."
Frågan vi ställer oss är varför invandringen ska regleras. Ofta blandas flykting- och invandringspolitik samman. Även i framtiden bör de vara av olika karaktär. Flyktingpolitiken ska rikta sig till människor som tillfälligtvis måste lämna sina hem på grund av krig eller förföljelse, men som har ambitionen att återvända. Den svenska staten bör vara generös mot de individer som enligt internationella definitioner är flyktingar, det vill säga människor med ett starkt skyddsbehov. Här delar vi solidariskt ett ansvar med andra länder.
Invandringspolitiken å sin sida bör bygga på visionen om att alla som av något skäl vill bo här ska få göra det och att Sverige är ett land med öppna gränser och många möjligheter. Alla som har möjlighet och kan försörja sig på egen hand borde vara varmt välkomna att bygga sig ett bättre liv på det personliga planet, och dessutom bidra till vårt gemensamma välstånd.
En öppen invandringspolitik
Världen har utvecklats i en positiv riktning under senare år. Antalet människor som lever i frihet och har demokratiska och mänskliga rättigheter ökar liksom antalet individer som jobbar sig upp ur fattigdomsträsket. Möjligheterna för människor att röra sig över nationsgränserna är betydligt större idag än tidigare. Orsakerna bakom denna utveckling är flera: Berlinmurens fall och de kommunistiska diktaturernas söndervittring, samt ökad frihandel på protektionismens bekostnad är två viktiga exempel på detta. För utvecklingen i Europa och dess närmiljö har även EU och den framgångsrika integrationsprocessen bidragit till ökat välstånd och frihet.
Alltför många använder statsbudgeten som utgångspunkt när de diskuterar invandringen. Argument som "vi har inte råd" eller "invandrarna tar våra jobb" brukar höras. I en sådan retorik har diskussionen om människors rätt till fri rörlighet svårt att få fotfäste. I stället bör krav ställas på de människor som väljer att komma hit att de ska klara sin egen försörjning. Så fungerar den fria rörligheten inom det europeiska samarbetet.
Vid sidan om de moraliska argumenten för att människor ska kunna röra sig fritt finns de ekonomiska. I ett öppet och avreglerat system är invandrarna en tillgång, i ett slutet och reglerat system är invandringen en kostnad. Det finns en hel del personer som i dag lägger skulden för de problem som invandringen medför på invandrarna själva. Men den skulden bör snarare hänskjutas till dem som skapat dagens system. Människor bör ses som en tillgång och Sverige skulle kunna blomstra än mer om alla människors växt- och skaparkraft bättre togs till vara. Så kommer inte att ske så länge dagens politik kretsar kring långa ansökningstider, bidrag och en reglerad arbetsmarknad. Redan idag kan vi i Sverige notera en kompetens- och arbetskraftsbrist som troligen kommer att öka.
Politiker har länge skapat ett omfattande bidragssystem som verkar cementerande, en arbetsmarknad som försvårar människors inträde, gettofierade bostadsområden och en skola i förfall. Det svenska samhället måste förändras radikalt för att skapa nya möjligheter. Staten och bidragssystemen har blivit ett lika stort hinder som själva landgränserna.
En ny invandringspolitik måste bygga på öppna gränser, fria individers val och ett förtroende för att de människor som kommer hit kan klara sin egen försörjning.
För att framtiden ska bli så dynamisk som politikerna ofta talar om krävs förändringar, inte bara på ytan utan rejäla systemförändringar. I grunden måste det system vi har idag ersättas med ett nytt. Ett system där människor lämnas utrymme att av egen kraft klara sin försörjning. Det handlar inte bara om att öppna gränsbommen. De förändringar som krävs är mycket större, bredare och mer genomgående än så.
Det krävs ett helt annat välfärdssystem med betydligt större inslag av flexibilitet och individuella lösningar. Välfärdsstaten hindrar den fria invandringen, samtidigt som möjligheterna för individen att växa är begränsade. Det måste löna sig att arbeta och utbilda sig. Logiken, moralen och grunden för vårt ställningstagande är insikten om människors styrka att förändra sina liv under förutsättning att de inte behandlas som svaga eller viljelösa och hindras av dagens omfattande och snärjande statliga system. Sverige har inte råd att förlora all den kraft och kompetens som de människor som vill komma hit kan tillföra.
En ny start - amnesti
Sverige tar emot allt färre flyktingar. Minskningen beror bland annat på att allt färre flyktingar överhuvudtaget kommer till Sverige. Detta beror i sin tur inte på att världens flyktingar har blivit färre; enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR har antalet legat konstant på 20 miljoner under senare år. Skälet till att allt färre kommer till Sverige är bland annat att vi, genom visumtvång för många flyktinggrupper, bedriver en politik som i praktiken gör det omöjligt för flyktingar att överhuvudtaget komma till vårt land.
De som trots allt lyckas ta sig hit möts av en stenhård politik. Från att ha haft en av världens vidaste flyktingdefinitioner har Sverige idag en av de snävaste. Den avgörande skärpningen har inte kommit lagvägen, utan genom att en alltmer restriktiv tillämpning från Migrationsverket (f.d. Invandrarverket) och Utlänningsnämnden. Och politiken har fått avsett resultat. Jämfört med toppnoteringarna i mitten av 90-talet har antalet flyktingar som beviljats asyl i Sverige minskat med cirka 80 %. Med andra ord är det uppenbart att den svenska flyktingpolitiken i det närmaste är "nydemokratiserad".
Enligt Rikspolisstyrelsen är det idag ca 1 650 flyktingar som är efterlysta och gömmer sig från polisen av rädsla för att utvisas från Sverige. Det finns stor anledning att misstänka att mörkertal finns. Enligt Flyktingrådens och asylkommittéernas riksråd (FARR) är cirka 2 000 personer en rimlig uppskattning. Enligt rikspolisstyrelsen är mer än 200 av de gömda flyktingarna barn.
Deras enda brott är drömmen om ett bättre liv i ett nytt land. De har fallit offer för den alltmer cyniska svenska flyktingpolitiken. Rädsla för vad som ska hända vid återkomsten är det främsta skälet att gömma sig. Många fruktar myndigheter, fängelse och tortyr. En annan avgörande faktor är de fleråriga väntetiderna; många har hunnit rota sig i Sverige innan besked kommer, varför traumat vid ett uppbrott blir särskilt stort. Under senare år har också de mänskliga tragedierna avlöst varandra.
En intressant utredning (SOU 1999:16) NIPU, visar på de många brister som dagens system innehåller. Här bekräftas de långa handläggningstiderna, nödvändigheterna av en ny utlänningslag, behovet av en ny processordning, möjligheter för uppehållstillstånd för anhöriga i enlighet med anknytningsutredningen (SOU 1997:152) m.m. För att kunna möjliggöra en ny start för svensk flyktingpolitik där den enskildes rättssäkerhet står i centrum är det viktigt att Sverige inte bär med sig rester från det gamla systemet utan rättar till gamla synder. Amnesti för de 2 000 flyktingarna som idag gömmer sig skulle kunna bli detta startskott.
En sådan amnesti skulle kunna innebära att alla som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och därför gått under jorden, samt de som befinner sig i Sverige illegalt utan att ha fått sitt fall prövat, beviljas uppehållstillstånd genom att anmäla sig hos ansvarig myndighet. En viktig förutsättning för att få amnesti bör dock vara att man inte är misstänkt för grova brott samt i övrigt är känd för god vandel.
Det är fel att påstå att det i praktiken inte är möjligt att genomföra amnesti för gömda flyktingar. Det finns flera exempel.
I USA utfärdade president Ronald Reagan 1986 en engångsamnesti för alla som kunde uppvisa att de levde eller levt som illegala invandrare eller flyktingar i landet mellan den 1 januari 1982 och den 6 november 1986. Det främsta syftet med amnestin var att ge en fristad åt flyktingar från Nicaragua, men den omfattade samtliga nationaliteter. Under den 18-månadersperiod som ansökningstiden pågick, var amnestin beräknad att omfatta hela två miljoner flyktingar och invandrare. När sex månader återstod i oktober 1987 hade 900 000 ansökningar gjorts.
Spaniens parlament godkände i januari 2000 en ny utlänningslag på initiativ av José Maria Aznars högerregering. Den innebar bland annat att amnesti tilldelades alla som varit bosatta i Spanien före den 1 juni 1999 och som inte hade uppehållstillstånd, så att de på så sätt hade möjlighet att få sina papper i ordning. Närmare 85 000 människor som levt gömda blev därigenom legala invandrare.
Under två månader i början av 2000 kunde invandrare och flyktingar som i minst ett år levt illegalt i Belgien uppsöka en myndighet för att få uppehållstillstånd. Kampanjen som gick under benämningen Sans Papiers ("Utan papper") samlade 32 662 ansökningar som gällde totalt 50 600 personer.
Men det finns även svenska exempel. Vid nyåret 1989 förklarade regeringen att den som sökt asyl före den 1 januari 1988 och som då inte fått slutgiltigt beslut skulle beviljas uppehållstillstånd. Detta var huvudregeln. Undantag skulle gälla om det fanns "särskilda skäl" som talade emot det i det enskilda fallet. Det kunde till exempel vara brottslighet eller om det framstod som orimligt att personen skulle få stanna i Sverige. Detta regeringsbeslut kom att kallas amnestibeslutet. I praktiken var det inte de humanitära skälen som låg till grund för beslutet. Den verkliga orsaken var att en ny utlänningslag skulle träda i kraft den 1 juli 1989 och att Statens invandrarverk skulle få en ny organisation.
Vid flera senare tillfällen (1991 och 1994) har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, i samband med nya beslut om ändrade regler för väntetid, genomfört motsvarande amnestibeslut. Utlänningar som vid dessa tidpunkter vistats i Sverige en viss tid efter det att ansökan om uppehållstillstånd gjorts, men som ännu inte fått en slutgiltig prövning, har beviljats uppehållstillstånd om inte särskilda skäl talat emot det. I praxis har även personer som har fått lagakraftägande beslut kommit att omfattas av sådana väntetidsregler.
Mot bakgrund av den havererade asylprocessen, och de förändringar av densamma som väntas inom kort, vore det rimligt att genomföra en amnesti för alla de 2 000 som i grunden misshandlats av dagens system. Detta skulle markera starten för en ny politik där den enskildes rättssäkerhet står i centrum, och som bärs upp av värderingar om öppenhet och humanitet. En sådan amnesti kan beslutas av regeringen. Enligt utlänningslagen 2 kap. 14 § är regeringen bemyndigad att meddela föreskrifter om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Detta lagstadgande riktar sig mot hela grupper av flyktingar, och därmed skulle alltså en kollektiv amnesti kunna utfärdas för samtliga gömda flyktingar.
I samma andetag bör det införas en möjlighet för företag, organisationer och privatpersoner att ge människor som fått nej på sin asylansökan privata försörjningsgarantier. Det skulle, i väntan på en fri och öppen invandring, ge fler chansen att stanna i Sverige. I praktiken skulle det innebära att staten skrev kontrakt med företag, organisationer och privatpersoner om ekonomiskt ansvarstagande för en eller flera flyktingar under en viss tid. Man skulle kunna se det som ett slags personligt borgenärskap.
En ny svensk invandrarpolitik är inget som kan genomföras över en natt. Det krävs många insatser och olika avväganden. Förslaget om amnesti är ett första steg i rätt riktning. Frågan om amnesti handlar inte främst om kronor och ören i och med försörjningsansvar för ytterligare 2 000 personer som många använder som argument. Budgetar och siffror är underordnat när det gäller amnestifrågan. Det handlar mer om medmänsklighet, att ge människor drägliga förhållanden. Dagens gömda flyktingar lever inte bara med rädslan att bli förpassade till sitt hemland där kanske tortyr eller fängelse väntar eller att få sin familj splittrad; de lever också som rättslösa utan möjlighet till t.ex. sjukvård, tandvård eller skola för sina barn. Ingen människa borde behöva leva under sådana förhållanden i ett demokratiskt land som Sverige.
Stockholm den 11 oktober 2000
Per Bill (m)
Lars Lindblad (m)
Henrik S Järrel (m)
Gunnar Axén (m)