Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att särskilt uppmärksamma barnens situation i
storstäderna.
Motivering
Den socialdemokratiska regeringens förslag till budget för
2001 är viktig, inte minst för barnen. Genom olika insatser
förbättras barnens situation och familjernas ekonomi. Med
en allmän förskola som aviseras till 2003 får alla barn del av
förskolans pedagogik. Genom den förlängda
föräldraförsäkringen får barnen mer tid med sina föräldrar.
Med satsningar på skolan ges eleverna bättre förutsättningar
att klara sin skolgång. Genom de insatser staten stödjer
genom storstadssatsningen kan barn i utsatta
bostadsområden få bättre chanser i livet.
Samtidigt vet vi att många barn far illa. I en tidnings reportageserie i år
fick vi ett skrämmande besked: Ungefär 1.600 tonåringar i Stockholm bär på
tankar om att ta sitt liv. Av dessa hade hälften gjort allvarliga försök. Varje
år
dör det åtta ungdomar i länet på grund av självmord. Det är åtta för många.
Undersökningar som regelbundet görs av Sven Bremberg på Centrum för
Barn- och Ungdomshälsa i Stockholm visar på allvarliga problem för barnen i
länet, inte minst de barn som bor i Södertörnskommunerna och i några av
Stockholms stads ytterområden. När man mäter olika faktorer som
födelsevikt, hur barnen klarar fyraårskontrollen, var i länet som de mest
utagerande barnen finns och var andra faktorer som pekar på utsatthet av
något slag finns, så är det nästan alltid i samma områden som barnen har det
svårast.
Under 90-talet har också den ekonomiska krisen gjort att just de barn med
behov av ett extra stöd på något sätt har kommit i kläm. Här har också
arbetslösheten varit hög och ofta har det lett till att barnen inte fått vara på
dagis, något som ytterligare försvagat dessa barns förutsättningar.
Också inom skolan ser vi hur storstadsbarnen i utsatta områden får sämre
förutsättningar än andra. Rapporterna om betygsresultaten i grundskolan visar
i vissa områden att ungefär hälften av eleverna inte klarar det uppställda
målen. I andra stadsdelar skulle ett sådant resultat väcka invånarna till
kraftfulla protester. Men även om föräldrar som bor i utsatta områden har
samma omtanke om sina barn som andra föräldrar så verkar inte den politiska
kraften att föra fram sina åsikter finnas i tillräcklig utsträckning. Som på
många andra områden är det de som är mest beroende av politiken och av
samhällets insatser som är tystast.
I de kommuner som omfattades av Storstadskommitténs arbete lever en
stor andel barn.
I de utsatta bostadsområden som studerades lever ungefär en tredjedel av
kommunernas barn. Den utveckling vi ser för barnen i dessa områden handlar
således om en stor andel av morgondagens vuxna. Det finns skäl att vara
orolig inför framtiden. De barn som idag går i "högstadiet" tillhörde en kull
av barn som i många kommuner var den sista som hade det där extrastödet i
form av specialträning eller hemspråksträning. Sådana stödinsatser kunde
sannolikt i någon mån bidra till bättre förutsättningar inför skolgång och
vuxenliv. Under 90-talets början drabbades inte minst skola och förskola av
kraftiga besparingar. Det var framför allt det där extra stödet som försvann.
För de barnen som inte kunde få den hjälpen redan i förskolan blir skolan
tuffare och förutsättningarna sämre i områden som redan har det svårare än
andra.
Ett förhållande som måste uppmärksammas är när resursfördelningar görs
utifrån medborgarskap som faktor. I de bostadsområden som är föremål för
storstadsarbetet finns väldigt många barn med utländsk bakgrund men med
svenskt medborgarskap som egentligen har stora behov av ett extra stöd.
Samtidigt är detta också behovet som finns hos de svenska barnen som bor
här som för sin utveckling kräver ett extra stöd. Det finns all anledning att
uppmärksamma barnen i Tensta, Flemingsberg, Hovsjö, Alby och andra
bostadsområden i storstadsregionerna. De är vår framtid och vi kan genom ett
gemensamt "kontrakt mellan generationerna" enas om att det är framtiden vi
ska satsa på.