Inriktningen av den gemensamma europeiska asyl- och flyktingpolitiken
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om inriktningen på den gemensamma europeiska asyl-
och flyktingpolitiken.
Motivering
Genom EU-medlemskapet står Sverige i en ny situation när
det gäller att driva en egen "svensk" invandrings- och
flyktingpolitik. När Amsterdamfördraget trädde i kraft den
första maj 1999 blev invandrings- och asylfrågorna en del av
EG-rätten och skall samordnas. Asyl- och invandrarfrågor
kommer under Amsterdamfördraget att föras till första
pelarens regelverk.
Vi har en i grunden positiv syn på en gemensam politik vad gäller asyl-
och flyktingfrågor, liksom på individens fria val till bosättning och fria
rörlighet. En instängd "europeisk fästning" är inte bara oacceptabel, den är i
längden också ohållbar i den alltmer globaliserade värld vi lever i.
Den demografiska utvecklingen gör också att en friare migration är
nödvändig ur arbetskrafts- och kompetenssynpunkt. EU-området kommer att
få obalans mellan antalet yrkesverksamma och antalet pensionärer. De
senares försörjning och välfärd kommer att bli beroende av att bristen på de
förra kan avhjälpas. Behovet av immigration kommer att vara stort. FN har i
början på året i en rapport visat att ålderssammansättningen i Europa är så
skev, att det behövs en betydande invandring för att det skall vara möjligt att
upprätthålla dagens välstånd.
Borttagandet av de inre gränskontrollerna mellan EU-länderna visar på
nödvändigheten av att medlemsländerna kommer fram till en gemensam
hållning gentemot medborgare i tredje land. Annars uppstår osäkerhet och i
förlängningen minskad rättssäkerhet för de asylsökande. Brist på samordning
får lätt till följd att den njuggaste lagstiftningen och den mest restriktiva
rättstillämpningen blir minsta gemensamma nämnare för europeisk
flyktingpolitik.
Vid flyktingströmmar behövs en rimlig fördelning mellan EU-länderna
vad gäller mottagandet, i stället för att vissa länder tar emot en
oproportionerlig andel medan andra länder inte alls tar sitt ansvar. Detta
förutsätter i sin tur en gemensam europeisk flyktingpolitik.
En gemensam politik ger möjlighet till en kraftfull samordning genom att
kommissionen tar över och kvalificerad majoritet kan tillämpas. Mycket talar
för att detta kommer att driva på utvecklingen i generös och human riktning
och att det inte blir fråga om en "minsta gemensam nämnare". För detta talar
också att EU-parlamentet får ett ökat inflytande.
EU:s flyktingpolitik bör grundas på följande principer: Asyl- och
flyktingpolitiken ska vara generös och human samt präglas av öppenhet mot
omvärlden. Vi vill se mindre av kontroll av omvärlden. En gemensam
flyktingpolitik skall bestå av miniminivåer med utrymme för medlemsstaterna
att sträcka sig längre än det som miniminivåerna stadgar.
Politiken bör präglas av icke-diskriminering och jämställdhet och vila på
solidaritet och partnerskap mellan EU-staterna, andra europeiska stater och
utvecklingsländerna.
Utvecklingen av en gemensam asyl- och invandringspolitik bör
överensstämma till fullo med principerna i 1951 års Genèvekonvention samt
tilläggsprotokollet från 1967 och ta betydande hänsyn till de normer som
kommer till uttryck i UNHCR:s handbok. Andra viktiga konventioner som
ska respekteras i detta sammanhang är den Internationella konventionen om
elimineringen av alla former av rasistisk diskriminering, Barnkonventionen
samt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950.
Under de närmaste åren skall ett antal områden harmoniseras och det är
viktigt att detta sker utifrån en så hög nivå som möjligt, som respekterar
flyktingars rättigheter samt rätten till familjeliv och rätten till arbete.
En generös och human flyktingpolitik är nödvändig för att förhindra den
omfattande människosmugglingen till EU. Det är nödvändigt att utveckla ett
helhetsperspektiv vad gäller förståelsen av orsakerna till migration samt att
förebyggande insatser görs i ett rättviseperspektiv.
När den gemensamma politiken utvecklas bör Sverige aktivt
verka för bland annat följande: Flyktingdefinitionen måste
harmoniseras i ett direktiv, och en gemensam syn utvecklas
kring vad som menas med utövare av förföljelse.
Definitionen bör omfatta förföljelse från stater, andra
grupper som staten inte kan eller inte vill skydda den
förföljde från, samt situationer där en statsmakt saknas.
Gemensamma riktlinjer bör också utvecklas kring
behandlingen av könsrelaterade asylskäl, t.ex. som följd av
förföljelse av homosexuella, liksom om personer som
riskerar dödsstraff, tortyr eller omänsklig behandling, samt
om asylskäl som härrör från flykt undan väpnade konflikter
eller miljökatastrofer. Ett direktiv bör utarbetas om
skyddsgrunder som går utöver Genèvekonventionens
bestämmelser. Den omfattande gemensamma listan på
länder från vilka visum ska krävas för inresa till EU-länder
bör revideras regelbundet för att ta hänsyn till länder som
drabbas av inbördeskrig, allmänt våld eller omfattande
kränkningar av mänskliga rättigheter och också där framsteg
i dessa avseenden görs. Alltför omfattande viseringskrav
leder lätt till människosmuggling och mänskliga tragedier.
Ambitionen bör vara att en sådan lista ska innehålla ett
begränsat antal länder. Vid översynen av
Dublinkonventionen bör det fastställas att artiklar 3.4 och 9
ska tolkas humant och flexibelt. Dessa artiklar innehåller
undantag från första asylland-principen och ger möjlighet att
låta asylsökande få sin sak prövad i det andra landet om det
finns familjeskäl, kulturella eller humanitära skäl för detta. I
övrigt bör den nuvarande artikeln i Dublinkonventionen om
att familjemedlemmar får söka asyl i det land där en medlem
av kärnfamiljen redan fått skydd som konventionsflykting
(även om de inte befinner sig just då i detta land) om de så
önskar utvidgas till att gälla även kärnfamiljsmedlemmar
som har uppehållstillstånd på andra grunder än
konventionsstatus.
Principen om barnets bästa bör utgöra grunden för harmonisering av regler
för att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Gemensamma kriterier bör utvecklas över vad som avses med ett säkert
tredje land, och garantier bör införas för att en asylsökande verkligen får
tillträde till en asylprocedur i detta land. Ett gemensamt ansvar för flyktingar
i
en massflyktssituation bör regleras snarast genom ett EU-direktiv. Villkoren
för dessa flyktingar bör grundas på skyldigheter som EU-staterna har
förbundit sig att leva upp till i de relevanta internationella instrument som de
har tillträtt. En överenskommelse om fördelningen när det gäller mottagande
av skyddssökande bör också träffas.