1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en ny integrationspolitik byggd på de nya
invånarnas initiativ och ansvarstagande.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lättnader för småföretagare och enkla regler för "F-skatt-
sedel".1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om socialbidrag, övergångsregler från socialbidrag till aktivt
inkomstbringande liv, betalda uppdrag och kompetenskonton för
socialbidragens mottagare.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en mångfald av språkkurser och kompletterande yrkeskurser
på hög nivå och om individens rätt att själv välja utbildning.2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införande av mikrokrediter för blivande småföretagare.3
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om självständiga aktivitetscentrum drivna av arbetslösa svenskar
och invandrare.4
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kunskapsprofilering i skolorna och om magnetskolor.2
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en decentraliserad integrationspolitik.
9.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
2 Yrkandena 4 och 7 hänvisade till UbU.
3 Yrkande 5 hänvisat till NU.
4 Yrkande 6 hänvisat till AU.
Rinkeby-syndromet
En mycket aktiv och välinformerad ung turk som bor i
Rinkeby berättade en gång på ett möte om sin förort. Han
sade: "Klockan halv åtta på morgonen kan man se dem
strömma in på torget från tunnelbanestationen, klockan halv
fem på eftermiddagen kan man se dem igen när de lämnar
stadsdelen. Det är svenskarna som ska ta hand om invandrare,
de som får betalt för att organisera livet för områdets
invånare."
Denna beskrivning kan få rubriken "Rinkeby-syndromet": en skarpt
tudelad modell för socialt liv. Vissa människor - oftast tillhörande
majoritetsbefolkningens starkaste grupper - fattar beslut, planerar och
genomför aktiviteter avsedda att få ordning på andra människors vardag, på
minoriteternas vardag. De här andra människorna har oftast ingen del i
bearbetning av beslut och i genomförande av olika planer. De förväntas att
plötsligt bli delaktiga när alla avtal redan är påskrivna och när projektplaner
och anställningar är fast spikade.
Så länge som denna modell fortsätter att existera, så länge som "ta hand
om"- arméerna på förmiddagen strömmar in i s k utsatta områden för att mot
kvällen lämna dem - kan vi inte tala om en verklig integration i Sverige. Vi
kan använda vilka vackra ord som helst, fatta beslut, skriva avtal med
kommunerna, författa personliga handlingsplaner för invandrare som aldrig
har fått arbete i Sverige. Ingenting kommer att ändra sig om inte
minoriteternas grupper och individer får praktiska möjligheter att själva agera,
ta initiativ, förverkliga egna planer och verka för att tillfredsställa egna
behov.
Integrationen blir inte ett faktum så länge som de människor som förväntas
integrera sig i samhället, de som ibland kallas de nya svenskarna, ibland
utomlandsfödda, ibland invandrare, inte får tala och agera för sig själva.
Bilden av vårt samhälle har under de senaste åren alltmer präglats av
uppgivenhet inför segregationen. Pågående debatt och nya undersökningar
kastar ett starkt ljus över en politisk paradox. Den svenska invandrarpolitiken
har alltid åberopat solidaritet och generositet som sina grundstenar, ändå har
avståndet mellan majoritetsbefolkning och minoriteter blivit allt större och
konflikterna allt skarpare.
Vi i Folkpartiet tror att denna paradox har sin förklaring i decennier av
politik byggd på förmynderi och bidragsberoende. I nästan alla modeller för
relationer mellan invandrare och den offentliga sektorns representanter och
arbetare återfinns spår av en gammal och auktoritär luthersk mentalitet. Det är
"det starka samhället", "folkhemmet" med sina myndigheter, stora
organisationer och folkrörelser, som ska lösa individens eller den svaga lilla
gruppens problem - och så mycket som möjligt enligt få och enhetligt
formade modeller. Den enskilde eller den svaga lilla gruppen förväntas inte
alls att själv vilja eller kunna ta itu med sina svårigheter.
Många integrationspolitiska dokument talar om personliga handlingsplaner
- som ska frälsa de långvarigt arbetslösa från passivitet och isolering -
aktivitetsgaranti och delaktighet är nutidens honnörsord. Men nya
ordsammansättningar kan varken skapa nya jobb eller bryta människors
vanmakt. Vad politiken och politikerna däremot kan göra är att ändra
inriktning i sociala program finansierade med skattepengar.
Om vi vill skapa förutsättningar för att bryta vanmaktens och isoleringens
vallar - och det vill vi i sann socialliberal anda - måste vi satsa på individen
och på den lilla fristående lokala gruppen. Centrala beslut, uppifrån
kommenderade problemlösningar och arbetsmodeller författade vid
byråkraternas skrivbord kan inte leda till resultat i praktikens hårda vardag.
Det är bara de berörda människorna själva som i handling kan finna svar på
integrationens svårtolkade frågor.
Vi behöver lägga om politiken, söka inspiration och stöd hos
invandrarbefolkningen, öppna dialogen med landets nya invånare och lyssna
på deras förslag. Sverige behöver en ny kurs i integrationspolitiken. En ny
kurs med frigörelse av den enskildes initiativ och respekt för de nya små och
fristående grupperna. En politik där spelrummet för individens och den nya
gruppens initiativ och handling blir betydligt större än i dagens
genomreglerade och överorganiserade samhälle. Ett aktivt arbetsliv är
nyckeln för lyckad integration i hela samhällslivet. Permanent arbetslöshet är
lika med permanent utanförskap.
Redan under valrörelsen 1994 lade Folkpartiet liberalerna fram en rapport
om offensiv integration i arbetslivet. Rapporten presenterade olika konkreta
exempel på arbetsgrupper inom vilka invandrare och svenskar tillsammans
sökte nya ingångar i arbetslivet. Under valrörelsen 1998 presenterade vi en ny
rapport som innehöll ännu flera konkreta förslag. Dessa förslag återkom
sedan i våra motioner och rapporter.
Arbete - nyckeln till
integration
Det mest destruktiva i de svenska traditionella systemen för s
k introduktion i samhällslivet har varit den automatiska
kopplingen mellan bosättning i ett första vanligt
bostadsområde och socialbidrag. Någon som äntligen efter
lång väntan på en flyktingförläggning fick rätt att leva i
Sverige hamnade automatiskt bland socialkontorens kunder.
Signalerna som människorna direkt eller indirekt fick hade en frånstötande
innebörd. För det första: här är det inte du, utan andra, nämligen svenska
tjänstemän på svenska myndigheter, som tar hand om dig och arrangerar
villkoren för din vardag! För det andra: ingen förväntar sig att du så fort som
möjligt själv ska försörja dig. Denna struktur till mottagning av nyanlända
cementerades under 80-talet, alltså mitt i högkonjunkturen då arbetskraften
var en bristvara. Tusentals tillfällen att på egen hand och snabbt finna
meningsfullt arbete gick förlorade. Samtidigt lades grunden för den passivitet
och den misstänksamhet som råder bland många invandrare.
I dag har ett stort försök att ändra på dessa handlingsmönster kommit i
gång. Det är de grepp som under våren presenterades av regeringen i en ny
arbetsmarknadsproposition. Nu ersätts många olika arbetsmarknadsåtgärder
med en kontinuerlig sådan - den s k aktivitetsgarantin. Men samtidigt som
denna nyhet förs in på arbetsförmedlingarnas och socialkontorens dagordning
återupptas många äldre socialdemokratiska politiska rutiner.
Propositionen och alla dokument som informerar om den s k nya
arbetsmarknadspolitiken talar genomgående om arbetslösa som får
anställning eller erbjuds utbildning och praktik och om
arbetsmarknadspolitiken som ger människorna kompetens. Individerna och
grupperna presenteras alltid som mer eller mindre passiva mottagare av
arbetstillfällen och utbildning, åtgärder och kompetens. De förväntas inte ta
del i utformningen av planer och handlingar de ska delta i, ännu mindre att
själva lägga grunden för program som öppnar deras eget inträde i ett aktivt
inkomstbringande liv. Näringsdepartementets och AMS experter verkar tro på
en stor arbetsmarknadspolitisk apparat som frikostigt delar ut nya jobb och
skänker bort kompetens och kunskap.
Alla människor som drabbas av arbetslöshet lever ett svårt liv och vill
komma ifrån det. Att de kan ta initiativ för att förändra sin situation, att de
har
förmåga att axla ansvaret för vardagen, att de själva kan skapa nya
arbetstillfällen genom att finna nya arbetssätt eller lansera starka affärsidéer
verkar inte ingå i de tänkesätt som inspirerar propositionen. Här upprepas ofta
ordet delaktighet, men ordet förblir tomt, utan förankring i konkreta modeller
för ett riktigt ömsesidigt samarbete mellan arbetsförmedlingar och arbetslösa.
Hela analysen om arbetslivets utveckling i dag och utformningen av de nya
arbetsmodellerna utgår från detta socialdemokratiska synsätt. Denna bild över
nutiden förstärks också av det ofta upprepade ordet anställning. Här uttrycks
en föreställning om arbetslivets villkor, som kanske stämde med verkliga
förhållanden på 60-talet eller 70-talet, men som inte har bäring i nutiden, då
många nya arbetstillfällen tar skepnad av projekt eller uppdrag grundade på
flexibla avtal, konsult- eller frilansinsatser. Att tro att Sverige om tre eller
fyra
år ska erbjuda befolkningen några hundratusen nya fasta anställningar av
traditionell art är minst sagt osannolikt.
Få och förvånande sparsamma uttalanden från Näringsdepartementet och
AMS pekar på värdet av nya företag och på företagslivets skapande energi.
Tvärtom - misstänksamheten mot småföretag och egna företagare speglas i
ofta upprepade inlägg i den allmänna debatten. LO:s ledare befarar att
försöken med starta eget kan leda till en ökning av "ofrivilliga"
egenföretagare med inkomster och arbetsförhållanden som är sämre än för de
anställda samt till att lågproduktiva verksamheter som saknar
marknadsutrymme hålls vid liv.
Vi socialliberaler tror inte att en verklig förnyelse i samhällsliv och
arbetsliv kan åstadkommas genom centrala beslut. Det är viktigt - tycker vi -
att gamla misstag inte upprepas under nya rubriker. Aktivitetsgarantin riskerar
att ta skepnad av en allmän modell som utifrån och uppifrån identiskt
tillämpas på helt olika människor i helt olika livssituationer.
Vi socialliberaler förespråkar arbetssätt som direkt inspireras av underifrån
kommande initiativ och handlingar. Inga tjänstemän skulle ställas inför kravet
att fatta beslut över invandrarens huvud. Vilken arbetsuppgift man erbjuder
till olika långvarigt arbetslösa invandrare ska vara föremål för ett verkligt
samarbete med de människor som försöker gå ut i arbetslivet. Invandrarna
själva ska söka företag och institutioner näraliggande den egna kompetensen
och försöka få gehör för sina förslag.
Arbetsförmedling och socialbyrå kan då fungera som kontaktbyggare och
förtroendeskapande partner för både arbetssökande och arbetsgivare - men
absolut inte som myndigheter som fastlägger lösningar för långtidsarbetslösa
individer och grupper.
Ett effektivt system för inträde i arbetslivet bör också ge bättre ersättning
för den som i egna handlingar söker en inkomstbringande verksamhet än för
den som passivt väntar på att myndigheter och kursanordnare ska lösa hans
eller hennes problem.
Fortfarande är de ersättningar som långtidsarbetslösa och
socialbidragstagare får för studier eller praktik oerhört låga. Få människor
orkar kämpa med alla hinder som står i vägen för nya verksamheter, samtidigt
som de bär på den stress som växer ur en förnedrande svag egen ekonomi.
Fortfarande saknas hos alla myndigheter - på sociala kontor,
arbetslöshetskassor, försäkringskassor och arbetsförmedlingar - bestämda
anvisningar om en stimulerande övergång från bidrag till betalda uppdrag.
Och så länge som socialbidragens mottagare lever under ett strängt förbud
mot all beröring med inkomstbringande verksamheter, finns det ytterst få
chanser att de någonsin ska kunna bygga upp en ekonomiskt självständig
tillvaro.
Särskilda kompetenskonton på vilka mottagare av socialbidrag ska kunna
samla inkomsterna från olika betalda uppdrag kan öppna vägen ut ur
bidragsberoendet. Dessa konton ska inte utnyttjas för privat konsumtion utan
enbart för insamling av medel nödvändiga i uppbyggnadsfasen av ett nytt
professionellt liv (ett första kapital för eget företag, datautrustning,
avgifter
för dyra exklusiva yrkesutbildningar som leder direkt till inkomst osv).
Lättnader för
småföretagare, F-skattsedel
tillgänglig för alla,
mikrokrediter,
aktivitetscentrum drivna av
de arbetslösa själva
Väsentliga lättnader för småföretagare och för nyetablerade
arbetsgrupper som kan bilda nya företag är ett måste, om vi
vill bli av med den höga och mycket långvariga arbetslöshet
som drabbar invandrarbefolkningen. Många av dessa
människor kan inte hoppas på en fast anställning ens om
konjunkturen hastigt och intensivt förbättras. Alla traditioner
och rutiner vid rekrytering av fast anställd arbetskraft
prioriterar folk med någorlunda färsk arbetslivserfarenhet.
Den som inte har arbetat på många år eller kanske inte har
kommit i närheten av en svensk arbetsplats har ingen chans
att bli anställd.
Den enda realistiska möjligheten för långtidsarbetslösa invandrare är egna
företag eller uppdragsarbete (egenstyrd konsult- eller frilansverksamhet). Men
denna stora grupp för vilken egenstyrt arbete är så viktigt saknar vissa
förutsättningar som svenska småföretagare har. Många invandrare har inte
tillgång till startkapital, har aldrig fått möjlighet att bygga upp ett
professionellt nätverk, känner inte till rutinerna i det svenska arbetslivet och
bestämmelserna i skatte- och arbetsrätten. För många av dem skulle lättnader
i beskattning och regelverk innebära räddningen från definitiv utslagning.
En blivande enmansföretagare riskerar att uppfylla nästan samtliga
kriterier för ett avslag på en ansökan om F-skattsedel. Vi menar att den
enskilde själv bör få avgöra om han/hon är "anställd" eller uppdragsgivare.
Alla som vill ska kunna få en F-skattsedel.
Vad folk behöver för att sjösätta inkomstbringande egna projekt är i första
hand finansiering. Många av miljarderna som årligen beviljas AMS går till
utbildningar, åtgärder och praktik, men efter ett decennium av just denna sorts
satsningar ser vi att anställningar och nya företag inte växer ur denna
verksamhet. Oavsett hur bättre utbildade de arbetslösa blir, hämmas
uppkomsten av nya jobb så länge som vi lever med ständig brist på riskvilligt
kapital.
Som bekant är bristen på kapital ett hinder inte bara för människor som
under en lång tid har vistats utanför arbetsmarknaden och som dessutom
saknar egna besparingar, utan också för aktiva och relativt välbeställda
individer och grupper som vill ägna sig åt helt nya produkter eller tjänster.
Ett
exempel är mycket känt i sammanhanget. Duktiga svenska uppfinnare påstår
ofta att de ser sig tvungna att sälja sina patent utomlands, eftersom de inom
landet inte finner finansiering för prov och marknadsföring.
Vill man få fram nya jobb bör man då i första hand skapa mikrokrediter,
enkla, lätt begripliga och lätt kontrollerbara former av lån och garantier. Då
bör man också se till att dessa krediter går direkt till arbetslösa grupper och
individer som ordentligt förberett sitt inträde i arbetslivet. Sådana
finansieringsmodeller saknas i dag. I deras frånvaro riskerar de stora nya
summorna utdelade av staten att stanna i den redan mycket starka offentliga
sektorn i stället för att skapa möjligheter för särskilt svaga grupper.
Vi får inte glömma att den period som gått mellan 1994 och 1998 har
registrerat ett stort utbud av kommunala och regionala projekt och program
avsedda att minska segregationen, men att denna rika repertoar inte har
lyckats förbättra situationen i utsatta områden. Det som saknas i
segregationens värld är inte kommunala utvecklingsplaner och inte heller
projekt drivna av arbetsförmedlingar, sociala kontor och traditionella stora
organisationer som ABF eller TBV. Tvärtom finns det gott om vackert
skrivna dokument och sinnrika organisatoriska nybyggen i hela Sverige. Ändå
har få nya jobb vuxit upp ur dessa ansträngningar. Och just denna period
markerar en påtaglig minskning av invandrarnas valdeltagande, ett faktum
som speglar en förlust av förtroende för det svenska samhället.
Folk som har arbetat med olika kurser och projekt har också under samma
tid upprepade gånger berättat att många svårigheter ofta uppstår vid
rekrytering av deltagare och att dessa svårigheter är särskilt stora framför
allt
bland långtidsarbetslösa invandrare. Deras passivitet är uppenbar och mycket
alarmerande. Olika arbetslöshetsprogram som vänder sig till invandrare har
inte lyckats fylla reserverade och redan budgeterade utbildnings- och
träningsplatser. Man skulle kunna tro att alla arbetslösa och
socialbidragstagare ur invandrarbefolkningen har tagit slut, att alla plötsligt
har fått jobb!
Vi tror att denna mycket alarmerande situation har en beklämmande
förklaring. Uppifrån- och utifrånaktivering av landets nya invånare har nått
vägs ände. Utlänningar bosatta i Sverige har slutat lyssna på kallelser och
uppmuntrande rop lanserade från arbetsförmedlingar och socialkontor,
kommunala projekt eller projekt igångsatta av stora organisationer.
Mångfald och smidighet i
svenskundervisningen, ett
rikt utbud av
kompletterande
yrkesinriktade kurser på
hög nivå, individuella
studiecheckar
Till invandrarpolitikens stora misstag räknas både en
upprepad volymminskning och en olycklig kvalitetssänkning
i svenskundervisningen. 70-talets början hade nått fram till
god effektivitet i många skolor. Intensivkurser - 6
timmar/dag - fanns hos studieförbunden och eleverna anslöt
sig själva till den kurs som bäst passade de egna
ambitionerna. Nyanlända och högt motiverade invånare
kunde lära sig svenska på sex månader (vardagsspråket,
skrivspråket behövde då som nu år av envisa övningar).
Dessa förutsättningar försämrades i etapper. Först
reducerades antalet studietimmar per dag, sedan missköttes
olika anbudsförfaranden.
Utan att förlora tid med vidare analyser av gårdagens misstag behöver vi
blicka framåt. Det som undervisningen snabbt måste garantera är inträdet i
arbetslivets språk. De som kan och vill lära sig svenska mycket snabbt och de
som ställer stora krav på sig själva ska få många chanser att studera i egen
takt. Det behövs en mångfald av intensivkurser. De bör vara så många att alla
som söker en sådan undervisning utan dröjsmål finner plats i klassrummen. I
dag är det vanligt att t ex Stockholms universitets kurser i svenska som
främmande språk bara kan ta emot en del av dem som söker sig till studierna.
Det behövs också ofta anordnade provtillfällen. Den som vill gå vidare med
sin utbildning ska kunna klara av t ex TISUS-provet utan att förlora för
mycket tid med att vänta på ett provtillfälle.
För lågutbildade är de praktiska yrkesstudierna avgörande.
Att behärska skrivspråket är inte minst viktigt för människor som arbetar
inom kunskapens yrken. Det mesta av nutidens professionella
kommunikationer går via IT, alltså via det skrivna ordet. Om många
högutbildade invandrare som i dag är arbetslösa ska få en möjlighet att
rehabilitera sig efter år av frånvaro från sin professions arbetsfält, då
behöver
de tillgång till utbildningar som sätter tyngdpunkten på skrivspråket.
Särskilda träningsprogram med betoning på skrivspråk och yrkesspråk bör
utformas på många ställen. Det bästa vore att följa och utveckla i större skala
de modeller som tidigare skapades för inslussning av utländska läkare i
sjukvården - det enda område i det svenska arbetslivet där diskriminering på
ett praktiskt sätt undveks.
En studiecheck skulle vara ett värdefullt instrument i sammanhanget. Den
skulle omöjliggöra monopolisering av undervisningen eller fixering vid
alldeles för omfattande program typ Kunskapslyftet. Konkurrens mellan
studiearrangörer kan ge upphov till ständiga förbättringar och elevernas
initiativ och ansvar skulle få direkt uttryck i deras val av studieplats.
Arbetet
med skrivspråket och arbetslivets språk skulle kunna undanröja många hinder
som i dag möter vissa särskilt illa behandlade utländska yrkesgrupper. Lärare,
jurister och veterinärer tvingas oftast genomgå en helt svensk utbildning
innan de börjar betraktas som "behöriga" inom det egna yrket.
En väsentlig förbättring skulle ske om en mångfald av kompletterande
korta kurser fick prövas fram och etableras vid högskolor och universitet. Att
nuvarande system inte motsvarar invandrarbefolkningens behov är tydligt
efter flera år med Kunskapslyftet. Denna massiva satsning för stora grupper
gav inte någon möjlighet till studier i t ex sjukvårdssvenska, intensiv
förbättring av kunskaperna i svenska och engelska, juridikens språk eller IT
på hög nivå.
Kunskapslyftets kurser definierades från början som gymnasiala kurser,
medan många arbetslösa högutbildade invandrare behöver kompletterande
studier på högskolenivå. Därför kunde inte Kunskapslyftets kurser användas t
ex som inledande studier inför inträdesprov för den stora kampanjen för höga
IT-studier som sattes i gång av staten i samarbete med Industriförbundet, den
s k SWIT-utbildningen. Många invandrare uteslöts automatiskt från denna
kampanj därför att länken mellan det utbud av studier som existerade i
Kunskapslyftet och SWIT saknades.
Skolan som kraftcentrum
Rinkebyskolorna håller på att blir modeller för lyckad
skolverksamhet. Det intressanta i dessa exempel är just
skolornas starka inriktning på avancerade kunskapsprogram -
när det gäller främmande språk, naturvetenskap, idrott och
estetiska ämnen - och ett gott samarbete mellan skolledning,
elever och föräldrar.
Det är föräldrarna i Rinkeby som mycket energiskt verkade för att program
med flera främmande språk tidigt skulle erbjudas till de mindre skolbarnen,
Föräldrarna är också helt överens med skolledningen när det gäller införande
av bestämda regler för ett givande umgänge i skolans arbetsplaner. Det goda
samspelet mellan skolledning, lärare, elever och föräldrar bidrog till att också
barn från andra delar av storstaden började söka sig till just dessa skolor. En
lyckad skola blir alltså en attraktiv samlingsplats för alla, skolans framgång
bidrar till att positivt förändra bostadsområdets rykte.
Allt detta bekräftar vad som tidigare anförts i denna motion. Det är
människorna själva som genom sitt agerande positivt kan förändra sin sociala
miljö. Rinkebyskolans framgångar betyder inte bara en prestigevinst för hela
bostadsområdet utan också en förbättring av skolans ekonomi. I och med att
antalet elever växer så ökar också skolans resurser. Allt detta visar att
uppifrån utformade åtgärder och hård central styrning inte alls utgör en garant
för lyckade resultat. Visserligen är det bra att regeringen nyligen föreslog 500
miljoner kronor till förstärkningar med vuxen personal i skolorna. Vi tycker
att det viktigaste ändå är att skolan får en ny prestige i lokalsamhället, att
en
stark inriktning på kunskap och bildning inspirerar arbetet och att samverkan
med föräldrarna utvecklas och att lärarna är välutbildade.
Folkpartiet liberalerna lade sommaren 2000 fram en särskild rapport om
skolan som murbräcka mot segregation. I rapporten påpekas att en ny
skolpolitik på sikt kan betyda en enorm vinst för i dag segregerade
bostadsområden. Vi påpekar att skola och bildning måste värderas högre.
Skolpolitiken måste läggas om för att befria skolan från vilseledande
ideologiska krav. Vi har haft nog av den "instrumentella" synen på skolan,
synsätt som i första hand såg skolan som ett instrument för vissa politiska
processer.
Skoldebatten sedan 1960-talet har varit full av förslag om att skolan skall
åstadkomma olika sorters revolutionära förändringar i samhället. Vi behöver
inte mer av det. Skolan finns för att ge våra unga bästa möjliga start i livet,
inte för att bidra till förverkligande av en viss ideologisk vision. Vår rapport
fokuserar på sex punkter av särskild vikt för integrationen:
- höga förväntningar på elevernas studieresultat,
- stark ställning för läsningen,
- fritt skolval,
- utveckling av magnetskolor - skolor med klar kunskapsprofil,
- särskilt stöd för skolor i utsatta områden,
- bättre stöd till elever med särskilda behov.
Erfarenheterna från Rinkebys skolor visar i praktiken att
sådana krav på skolarbetet kan ge mycket lyckat resultat och
bidra till att utveckla skapande arbetsmiljöer i skolorna. I
verkligheten fungerar en sådan skola som en magnet -
eftersom elever från andra bostadsområden söker sig dit över
ganska stora avstånd.
Decentralisera
integrationspolitiken!
Regnet av miljoner för förbättringar i utsatta bostadsområden
och för integration kan gå förlorat. Visserligen säger de
ansvariga på departement, landsting och kommuner att
invånarna i berörda områden skall vara delaktiga i
förbättringsarbetet inom t ex storstadssatsningen. Men kan
någon bli delaktig i en kollektiv aktivitet på befallning?
Vad som behövs är en genomgripande decentralisering av politisk och
administrativ tanke och handling. Låt människor själva komma med initiativ,
och ställ ekonomiska resurser till deras förfogande. Låt nya grupper få del av
satsningarna så att de själva kan finna lösningar på sina problem. Arbetslösa -
svenska och med alla sorters bakgrunder - tror inte längre på sysselsättning
eller utbildning som erbjuds som en skänk från ovan. Ge dem en chans att
själva ta itu med sina svårigheter!
Folkpartiet har redan tidigare föreslagit aktivitetscentrum, som de
långtidsarbetslösa själva - också arbetslösa invandrare - driver t ex på
entreprenad. Vill man uppmuntra och stödja människor som under lång tid
har vandrat mellan arbetsmarknadsåtgärder och passiv arbetslöshet, måste
man också skapa utrymme för initiativ och ansvarstagande för att direkt
mobilisera dessa personers energi.
Vårt samhälle lider av ett tydligt demokratiskt underskott. De
långtidsarbetslösa utgör i dagens Sverige en särskild socialgrupp. De saknar
mänskliga fri- och rättigheter självklara för alla andra individer och grupper i
ett demokratiskt samhälle.
Fångarna i våra fängelser har egna förtroenderåd, som lägger fram
synpunkter och förslag. Elever och föräldrar har möjlighet att delta i alla
diskussioner om skolarbetet via föreningar och råd. Studenterna sitter i
högskolornas styrelser. Men de långtidsarbetslösa finns inte med varken när
beslut fattas om deras vardag eller när planeringen av deras egen framtid
fastställs. Ännu längre ner på nedvärderingens skala ligger mottagarna av
socialbidrag. Ofta har de inte ens möjlighet att framföra synpunkter på sin
vardag.
Dessa missförhållanden kan inte rättas till med hjälp av tvång och ännu
strängare uppifrån kommenderade aktiviteter. Bara när olika
minoritetetsgrupper och individer får praktiska möjligheter att själva ta itu
med sina problem kan lösningarna upptäckas med hjälp av en mångfald av
konkreta experiment.