1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en översyn bör göras av lagstiftningen om utvisning med
anledning av brott.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i den i yrkande 1 omnämnda översynen skall anhörigas, och
då främst barns, situation när en familj splittras särskilt beaktas.
Inledning
I samband med att en person med annat medborgarskap än
svenskt, döms för brott kan han eller hon samtidigt dömas till
utvisning. Utvisningen kan gälla begränsad tid eller livstid.
Vänsterpartiet inser att möjligheten att döma till utvisning
måste finnas kvar. Vänsterpartiet anser dock att domstolarnas
tillämpning av denna möjlighet inte är tillfredsställande och
att man inte i tillräckligt stor utsträckning tar hänsyn till
exempelvis den utvisades familjesituation och då i synnerhet
de barn som drabbas.
Aktuell lagstiftning
Möjligheten till utvisning på grund av brott regleras i
utlänningslagen (1989:529) 4 kap, 7 §. En utlänning får enligt
denna bestämmelse utvisas ur Sverige om han eller hon döms
för brott som kan leda till fängelse, dock endast om han eller
hon dömts till hårdare straff än böter. Förutom detta krav
skall det kunna antas att han eller hon kommer att göra sig
skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller att brottet
med hänsyn till den skada, fara eller kränkning det inneburit
för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han
eller hon inte bör få stanna kvar. När domstolen som
handlägger brottmålet överväger utvisning på grund av brott
skall den, enligt 10 § samma kapitel, ta hänsyn till
utlänningens anknytning till det svenska samhället och beakta
utlänningens levnadssätt, familjeförhållanden och hur länge
han eller hon har levt i Sverige. Har utlänningen vistats i
Sverige under lång tid med permanent uppehållstillstånd,
eller om han eller hon har beviljats asyl, skall särskilda
hänsyn tas.
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (1994:1219), artikel 8, är också tillämplig på dessa
ärenden. Artikeln talar om rätt till skydd av privat- och familjeliv. Vid en
översyn av Europadomstolens praxis vid liknande ärenden står det klart att
den svenska tillämpningen inte står i överensstämmelse med denna.
I ärenden som berör barn skall givetvis även barnkonventionen beaktas,
även om denna tyvärr inte är svensk lag. Sverige har varit ett av de
pådrivande länderna när det gäller barnkonventionens tillkomst och har
därmed ett extra stort ansvar för att denna efterlevs. Bristen på kunskap om
dessa barn och den bristande hänsynen till barn som drabbas av en separation,
ibland för resten av livet, när en av barnets föräldrar utvisas visar tydligt
att
det finns luckor att fylla.
Tillämpningen
När fråga uppkommer om utvisning på grund av brott skall
enligt utlänningsförordningen (1989:547) 6 kap. 8 § yttrande
inhämtas från Migrationsverket. Detta yttrande innehåller
endast information om eventuella verkställighetshinder. Detta
innebär att man endast kan bedöma utlänningens möjligheter
att återvända till hemlandet. Denna bedömning görs på
grundval av den allmänna politiska situationen i landet i fråga
och med tanke på eventuella asylskäl som kan finnas i botten.
Utöver detta är det upp till den tilltalade att lägga fram
argument som domstolen kan tänkas räkna till hans eller
hennes fördel. Oftast har ombudet mycket kort tid på sig att
förbereda detta moment eftersom det handlar om mål med
kort förberedelsetid. Detta innebär att man ofta har en dålig
utredning om den misstänktes familjesituation som underlag i
tingsrätten.
Kriterierna som gör att åklagaren yrkar på utvisning är mycket skiftande.
Det finns här ingen heltäckande praxis. Detta innebär att det kan finnas ett
moment av godtycke i tillämpningen av lagen, vilket givetvis inte är
tillfredsställande. Exempelvis tolkas ofta kriteriet "risk för fortsatt
brottslighet" som att om en person begått mer än ett brott är han eller hon
allmänt brottsbenägen.
Familjesplittring
Av de 2 101 utländska medborgare som dömdes till fängelse
under 1999 innebar det för 332 (16 %) även en
utvisningsdom. Av dessa dömda utländska medborgare var ca
90 kvinnor och ett 10-tal av dessa var också
utvisningsdömda. År 1997 fick Kriminalvårdsstyrelsen och
Socialstyrelsen i uppdrag att se över förhållandena för barn
vars föräldrar är intagna i häkte eller anstalt inom
kriminalvården. En del av uppdraget var att särskilt se över
förhållandena för barn till intagna som skall utvisas ur landet.
I den drygt 80 sidor långa utredningen, som blev resultatet av
uppdraget, beskrivs situationen för barn med
utvisningsdömda föräldrar på enbart en sida, och handlar då
enbart om barn till kvinnor som skall utvisas.
Det finns ingen tillgänglig statistik eller undersökning över hur många
barn som har föräldrar, företrädesvis pappor, som skall utvisas ur landet. En
mindre undersökning, gjord av interner i Stockholmsområdet, tyder dock på
att det rör sig om flera hundra bara i detta område. Det är givetvis ett trauma
att ha en förälder i fängelse, dessutom drabbas dessa barn också av en
separation från föräldern som ofta blir beständig. När en person fått utvisning
i sin dom ges som regel inga permissioner under anstaltsvistelsen, varför
ytterligare svårigheter att upprätthålla ett naturligt umgänge med barn och
andra anhöriga uppstår.
Slutsats
Ingen genomgripande undersökning har gjorts av hur reglerna
om utvisning i samband med att en person begår brott
tillämpas. Det finns ingen fungerande praxis när en åklagare
skall yrka på eller en domstol skall döma till utvisning i
samband med ett brottmål. Utredningen angående anknytning
till landet och familjesituationen för den tilltalade är ofta
otillfredsställande. Det finns ingen kunskap om alla de barn
som drabbas av familjesplittring. Det finns heller ingen
beredskap att hjälpa de barn och familjer som kan komma att
drabbas av en beständig, eller för den delen, tillfällig
separation från en förälder. Således måste en utredning
genomföras för att skaffa mer kunskaper i frågan.
Utredningen bör ta sin utgångspunkt i såväl europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna som
barnkonventionen.