Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett nytt steg i storstadspolitiken inom den
generella välfärdspolitikens ram för att motverka ökade samhällsklyftor
och segregation i storstadsområdena.
Motivering
I den svenska välfärdspolitiken under det senaste seklet har
ambitionen hela tiden varit att alla invånare - inte bara några
eller de flesta - ska få möjligheter till ett gott liv och
likvärdiga möjligheter. Denna väg måste betecknas som
väldigt framgångsrik: Vårt land har haft - och har fortfarande
- betydligt mindre klyftor mellan invånare och regioner än
vad som är fallet i flertalet av världens länder. In i 2000-talet
bärs vi fortfarande av den ambitionen om jämlikhet och
rättvisa.
För välfärdens vänner var dock 90-talet ett tungt årtionde. Den ekonomiska
krisen med en mycket hög arbetslöshet och med kraftiga besparingar i den
gemensamma sektorn ökade klyftorna, och alltför många människor i vårt
samhälle ställdes vid sidan av. Krisen berörde i stort sett alla familjer i vårt
land. De som lever i storstädernas utsatta bostadsområden fick också känna av
effekterna av åtgärder som i grunden gällde att på sikt trygga välfärden men
som ändå påverkade den egna livssituationen negativt.
Nu har det vänt för Sverige. Statens ekonomi har sanerats och är nu stark.
Arbetslösheten sjunker ned mot de ambitiösa mål som socialdemokratin
formulerat. Hushållens köpkraft förstärks. Men trots detta vet vi att inte
riktigt
alla är med i uppåtgången. Det handlar särskilt om dem som bor i storstads-
områdenas utsatta bostadsområden. En resa längs en av Stockholms läns
pendeltågs- eller tunnelbanelinjer ger en bild av segregationen. På linjens ena
ändstation kan bebyggelsen mest vara villor, inkomsterna höga, arbets-
lösheten låg, den eftergymnasiala utbildningen närmast självklar och de
sociala problemen mycket små. I den andra änden av linjen kan bilden ha
förbytts till den motsatta med nästan enbart hyreslägenheter, lägre inkomster
och högt bidragsberoende, mycket låg sysselsättningsgrad, kort utbildningstid
och stora sociala problem. Inom samma region med en gemensam bostads-
och arbetsmarknad finns fortfarande stora olikheter i människors livsvillkor. I
landets storstadsområden lever och verkar nära 3 miljoner av landets
invånare, ca 1,8 miljoner i Stockholmsregionen. Många av dem är barn och
ungdomar. Det är om deras livsvillkor som arbetet för ökad rättvisa och att
bryta segregationen handlar.
Arbetslösheten har sjunkit i vårt land från en med svenska mått mätt
mycket hög nivå. Samtidigt biter sig arbetslösheten fast i vissa av storstads-
områdenas bostadsområden. Vissa invånare har betydligt svårare än andra att
komma in på arbetsmarknaden.
Många har tvingats söka samhällets stöd för sitt uppehälle. I arbets-
löshetens spår följer kriminalitet och våld, ett utanförskap som avspeglar sig i
lågt valdeltagande och ett minskat förtroende för samhället och demokratin.
Storstadsregionernas orättvisor kan också åskådliggöras när det handlar
om den viktiga grunden för livet: utbildningen. Här har utanförskapet startat
tidigt för de som inte fått del av förskolan eftersom föräldrarna varit arbets-
lösa. Under skoltiden följer betygsresultaten många gånger andra
"segregationsfaktorer" med låga betyg och många "icke godkända" elever i
de utsatta områdena. Detta lägger också grunden för en fortsättning av "det
sociala arvet": De med en sådan skolgång förlorar ofta möjligheterna till de
högre studierna och får därmed en smalare väg när det gäller
yrkesmöjligheter.
Under åren har segregationen försökt motverkas med olika insatser.
Genom att rätta till bostadsområdens fysiska karaktär, genom investeringar i
infrastrukturen eller genom att bygga om och komplettera bebyggelsen skulle
problemen lösas. De senare årens diskussioner har mycket handlat om ett
invandrarpolitiskt perspektiv där insatser för att stödja invandrargrupper på
olika sätt skulle lösa segregationens alla problem.
Under senare år har erfarenheter och en ökad kunskap om problemens
komplexitet gjort att andra och djupare perspektiv på frågan har utvecklats.
Det är bra och det förstärker också våra möjligheter att bemästra problemen. I
regeringens storstadsproposition 1997/98:165 konstaterades något mycket
betydelsefullt. Att utgångspunkterna för den propositionen var desamma som
för regionalpolitiken: att utjämna orättvisor både mellan regioner och inom
regioner.
Regering och riksdag har i och med den stortstadssatsning som nu pågår
tagit betydelsefulla steg för att öka rättvisan och delaktigheten, för att alla
invånare ska få goda livsbetingelser och för att bryta segregation och
utanförskap. Inom de kommuner som ingår i satsningen görs insatser för att
stärka inte minst barnens språk och för att få människor i arbete i stället för
att
hänvisas till bidragsberoende. Här finns mål som att skapa bättre rykte och en
positivare bild av områdena för att därmed få igång tillväxt och utveckling
också här. Genom att se de samlade resurserna som en helhet och genom
samverkan ska också samhällets insatser vara draghjälp för utveckling av
områdena. De boendes delaktighet betonas och insatserna ska vara
långsiktiga.
Det finns alla chanser att de insatser som pågår blir en bra draghjälp för att
vända de negativa utvecklingskurvorna - en hjälp för att klara av att lyfta upp
utsatta bostads-områden till en positivare situation. Samtidigt är det
nödvändigt att redan nu fundera över fortsättningen. Hur bibehålls de positiva
som kan bli resultatet av insatserna? Hur undviker vi att de bostadsområden
som nu får stöd i sin utveckling faller tillbaka när projekttiderna löper ut?
Hur
bygger vi upp en ny stabil grund innan vi tar bort de "stöttor" som de
nuvarande satsningarna utgör?
Inom välfärdsforskningen betonas att det är en generell välfärdspolitik som
avsevärt bättre än "precisionsbombning" säkrar välfärden för alla. Inget
samhälle har kunnat skapa och garantera en välfärd för alla utifrån särskilda
insatser och stöd som ensidigt riktats till de fattiga. Sådana selektiva
insatser
har i alla samhällen drabbats av samma problem: De får inget större stöd hos
medborgarna och detta stöd är ofta särskilt svagt hos den breda medelklass
som med skatter betalar för välfärden. De selektiva åtgärderna har också en
sämre träffsäkerhet och ger ofta de sämst ställda ett sämre stöd och skydd än
vad generella insatser gör. En generell välfärdspolitik med exempelvis en
resursfördelning efter behov, en bra skola och barnsomsorg som klarar den
speciella situation som finns i utsatta bostadsområden och ett
socialförsäkringssystem som ger trygghet åt alla och omfattar alla, är sådana
angelägna insatser.
Regeringen bör redan nu inleda arbetet med att utforma en långsiktig
strategi för nästa steg i storstadspolitiken. Denna strategi bör bygga på den
generella välfärdens grund och beskriva hur de utsatta bostadsområden som
så länge brottats med alla samhällets tyngsta problem kan ges möjligheter till
en långsiktigt positiv utveckling.