1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa en lagändring med syfte att göra det möjligt att
införa regional flyktingmottagning i stället för kommunal.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda möjligheten att införa en "utvecklingspeng" som
följer flyktingen och som fördelas efter flyktingens eget val av bostad,
svenskundervisning hos valfri anordnare, arbetspraktik hos valfri
arbetsgivare osv.
Motivering
Det är Sveriges riksdag som fattar beslut om
flyktingpolitiken. Sverige är också bundet av internationella
konventioner på området. Varje kommun avgör trots det om
de skall göra en överenskommelse med Integrationsverket om
att ta emot flyktingar eller ej. Det finns ett antal kommuner
som konsekvent säger nej. Vi har alltså i realiteten inte en
nationell flyktingpolitik, i varje fall inte när det gäller det
initiala mottagandet.
Med nuvarande antal asylsökande till Sverige finns ingen anledning att ha
en "planekonomisk" organisation av flyktingmottagningen. Terminologin
som används medför dessutom risken för att flyktingarna betraktas som
passiva objekt för olika myndigheters åtgärder - för flyktingen ordnas en
"kommunplats", därefter är flyktingen "kommunplacerad".
Enligt artikel 13:1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna har envar "rätt att inom varje stats gränser fritt förflytta sig
och
välja sin vistelseort". För den som fått permanent uppehållstillstånd i vårt
land gäller självfallet denna rätt. Men så länge det ekonomiska stödet till
flyktingen i initialskedet är knutet till "kommunplaceringar" har
flyktingfamiljen i realiteten inte möjligheten att "fritt förflytta sig och
välja
sin vistelseort".
Flyttström till storstäderna
Flyttströmmarna av svenskar inom landet till
storstadsområdena är för närvarande större än invandringen
av asylsökande. Kommunerna i exempelvis
Stockholmsområdet har ingen möjlighet att tacka nej till
exempelvis svenskar från mindre orter som får jobb i
storstadsområdet. Lyckas de hitta en bostad, får de förstås
bosätta sig var de önskar. Samma grundregler borde också
gälla för flyktingar.
Asylsökande som kommer till Sverige har rätt att bosätta sig var de önskar.
Oftast är det personer som kommer utan familj. De kan t ex bo inneboende
hos en landsman i någon av storstäderna. Den dag de får uppehållstillstånd
inträder så en olycklig krock mellan "EBO-lagstiftningen" (eget boende) och
socialtjänstlagen. Enligt den senare har kommunen det yttersta ansvaret för
dem som vistas inom kommunen. När den asylsökande får uppehållstillstånd
övergår därför automatiskt ansvaret från staten till den kommun där
flyktingen råkat bosätta sig. När familjen då får komma till Sverige, räcker
hyresrummet inte till, utan det krävs en större lägenhet. Kommunen har då
ansvaret för att skaffa fram den större lägenheten.
Genom att lägga över ett större ansvar på individen genom att hon/han
själv ordnar arbete, bostad, tar del av erbjuden utbildning etc, ökar
delaktigheten i och ansvarstagandet för samhällets utbud och möjligheter.
Flyktingar som kommer till Sverige beter sig helt rationellt. De söker sig
till storstadsområdena eftersom chansen är störst att få ett arbete där.
Invånare i storstadsområdena är vana att tänka regionalt. De kan bo i en
kommun, arbeta i en annan, ofta på någon timmes resa från hemmet, ha
barnen i skola i en tredje kommun osv. Flyktingen och dennes familj blir
däremot "instängd" i en kommun.
Solidarisk flyktingpolitik
Om man i längden ska kunna upprätthålla en solidarisk
flyktingpolitik, torde det inte kunna gälla andra regler för
flyktingar än för svenskar som från andra orter flyttar till
storstaden. Flyktingmottagningen bör därför i ett första steg
bli regional istället för kommunal. Detta skulle ge flyktingen
större rörelsefrihet inom en region. Framför allt är detta
aktuellt i Stockholm och andra storstadsregioner. Det
långsiktiga målet bör emellertid vara att göra
flyktingmottagningen nationell, att såväl flyktingar som
gamla svenskar ges samma möjlighet att bosätta sig och
arbeta där de själva önskar. När en asylsökande får
uppehållstillstånd borde han eller hon få ett eget huvudansvar
för att hitta ett jobb och en bostad som är tillräckligt stor för
familjen. Givetvis krävs hjälp av exempelvis
Migrationsverket eller någon annan myndighet med
information om var i regionen det finns jobb och var det finns
bostäder.
Vinsterna med en sådan förändring av flyktingmottagningen är flera. För
det första överförs huvudansvaret till flyktingfamiljen. Man undviker risken
för passivitet. För det andra kan ingen kommun neka en flykting att bosätta
sig där det går att hitta en bostad. För det tredje blir flyktingens villkor
likadana som för den som flyttar inom Sverige.
En regional flyktingpolitik av det skisserade slaget fordrar ändrad
lagstiftning. En "utvecklingspeng" behöver införas som följer flyktingen och
som kan delas upp i olika delar för stöd till bosättning, svenskundervisning,
arbetsplatspraktik osv.