Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om framtida invandring. Motiv för mitt förslag
Trots Sveriges havererade invandrar/flyktingpolitik agerar politiska partier, politiska ungdomsförbund, organisationer och enskilda debattörer allt oftare för en i praktiken fri invandring.
Detta fastän många asylbeviljade som varit länge i Sverige fortfarande inte kan försörja sig av egen kraft och bor till stor del i segregerade områden med omfattande brottslighet. Barnen går i skolor där få etniska svenskar finns.
Det bör nog också påpekas att så länge ett stort antal tidigare asylbeviljade hitintills inte kunnat försörja sig av egen kraft, är det kanske inte helt smart att besluta om ytterligare invandring.
Att inget land eller politiskt parti av betydelse, inom eller utanför EU, driver frågan verkar inte bekymra våra självutnämnda "världssamveten". Dessutom är det tveksamt om EU tillåter ett medlemsland att ensidigt införa fri invandring.
Det finns också goda skäl att, innan vi tillåter ytterligare invandring, låta de som redan finns här komma in i samhället och kunna skapa egen försörjning.
Dock är det uppenbart att fri invandring, om en sådan blir av, till skillnad från vad som gällt hitintills inte får belasta skattebetalarna. Nuvarande sociala misslyckade och, jämfört med nordiska grannar i allmänhet och med övriga EU i synnerhet, antalsmässigt unika och ekonomiskt enormt dyra politik kan inte få fortsätta.
Framtida invandrare måste i stället under viss tid klara sig av egen kraft eller med stöd i form av ekonomiska garantier från företag, föreningar, organisationer eller enskilda. För sjukvård, utöver akut sådan, måste samma regler gälla. För anhöriga till invandrare bör gälla samma villkor.
Först efter en viss tid i landet, där det klart dokumenterats att man klarar sig ekonomiskt, bör det generella sociala skyddsnätet träda i kraft. Invandrare som inte efter viss tid klarar sitt uppehälle av egen kraft måste lämna landet. Samma bör gälla för brottslig aktivitet över viss nivå.
En sådan politik blir också en mätare på Sveriges attraktionskraft, då det ibland hävdas att det som lockar många hit är generösa och kravlösa socialförsäkringsregler. Dock saknas varken problem eller invändningar mot en fri invandring:
Hur gör man med dem som redan finns i Sverige? Den stora majoriteten av dessa är nämligen inte konventionsflyktingar, utan borde klassas som invandrare. Skall de fortsättningsvis erhålla socialbidrag eller måste de söka jobb, som antalsmässigt inte finns med tanke på vår kostnadsstruktur, om fri invandring tillåts?
Oavsett hur en framtida invandringspolitik utformas måste stor hänsyn tas till erfarenheterna av de enorma misslyckanden i form av sociala tragedier den hitintills bedrivna politiken medfört och de närmast astronomiska summor rent ekonomiskt den kostat.
Stockholm den 28 september 2000
Sten Andersson (m)