Motion till riksdagen
2000/01:Sf606
av Schyman, Gudrun (v)

Dublinkonventionen


1 Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kriterier för att avgöra vilken medlemsstat i EU som skall ha
ansvaret att pröva en asylansökan, som en medborgare i tredje land har
gett in i någon medlemsstat.
2 Inledning
När riksdagen år 1997 ratificerade Dublinkonventionen avfärdades
Vänsterpartiets invändningar och farhågor.
Vänsterpartiet ansåg att den underliggande förutsättningen för
Dublinkonventionen var antagandet att en asylansökning leder till samma
beslut i alla medlemsstater, något som alla visste inte stämde. Det skulle få
till
konsekvens att konventionen i vissa fall inte skulle kunna tillämpas, eller att
staterna skulle göra sig skyldiga till brott mot Genèvekonventionen.
En annan nackdel var att konventionen skulle leda till en mer ojämn
fördelning av asylsökande mellan medlemsländerna. De stater som hade
yttergränser i syd eller öst skulle få ansvaret för oproportionerligt många
asylsökande. I sin tur skulle det logiskt sett leda till att de länderna sökte
bygga sina murar mot omvärlden allt högre.
Ytterligare en allvarlig konsekvens av konventionen som partiet förutsåg
var att den skulle kunna leda till att asylsökande familjer riskerade att
splittras
på två eller flera EU-länder.
3 Amsterdamfördraget
1 artikel 63 1 (a) åläggs kommissionen att lägga ett förslag till ett
gemenskapsrättsligt instrument för att avgöra vilket medlemsland som
skall vara ansvarigt för att handlägga en asylansökan.
Kommissionen har börjat förbereda ett sådant förslag genom att våren
2000 presentera ett arbetsdokument som utvärderar Dublinkonventionens sätt
att fungera, och diskuterar alternativa lösningar för framtiden.
Kommissionen konstaterar i arbetsdokumentet att konventionen fungerat
mycket dåligt. Vi kan med beklagande konstatera att de flesta farhågor som
Vänsterpartiet framförde har bekräftats.
Kommissionen konstaterar att konventionen kraftigt fördröjer
handläggningen av de ärenden där den tillämpas. Svårigheterna när det gäller
att styrka i vilket EU-land den asylsökande först inreste är nästan
oöverstigliga. Dessutom utgör de ett starkt incitament för den asylsökande att
förstöra sina resehandlingar. Reglerna mot familjesplittring är svaga och
begränsade. EU-länderna har inte lyckats komma överens om hur man skall
förhindra att familjer splittras på flera länder. Konventionen har också
motverkat en jämn fördelning av asylsökande mellan medlemsstaterna.
Tvärtom visar det sig att länder med yttre gräns mot syd eller öst har varit
nettomottagare av asylsökande när konventionen tillämpats.
4 Den kommande hanteringen av frågan
Kommissionen planerar att lägga ett direktivförslag i december eller
januari. I arbetsdokumentets slutsats sägs att det egentligen bara finns två
alternativ. Det första är att lappa och laga på den gällande konventionen
och försöka mildra de värsta nackdelarna. Men i grunden går det inte att
göra mycket åt dem, de är inbyggda i de grundprinciper konventionen
vilar på. Det andra alternativet är enkelt och lättillämpat, den asylsökande
får själv avgöra i vilket land han/hon vill lämna sin asylansökan.
Immigration Law Practioners' Association ( ILPA) har lämnat ett mycket
grundligt, omfattande och välunderbyggt remissvar på kommissionens
arbetsdokument. Sammanfattningen lyder (i preliminär och inofficiell
översättning):
Efter att Amsterdamfördraget trätt i kraft skall Dublinkonventionen
ersättas av ett gemenskapsrättsligt instrument. Detta ger ett perfekt
tillfälle att utvärdera Dublinkonventionens principer och ändamål.
Grundat på över två års erfarenheter av konventionens tillämpning tycks
föga tvivel råda om att de nuvarande arrangemangen är
otillfredsställande. De leder till förseningar, är svårbegripliga och
ineffektiva. Principen att straffa stater för att de ger skydd är djupt
stötande och fullständigt i strid med Genèvekonventionen.
Som Kommissionen påpekat finns det egentligen två alternativ. Det
första är att "lappa" på de nuvarande arrangemangen och hoppas att den
framtida utvecklingen löser vissa problem, trots att medlemsstaterna
blivit allt mindre samarbetsvilliga de sista två åren och att domstolarna
har blivit alltmer misstänksamma mot förvaltning och domstolar i andra
medlemsstater. Detta sliter sönder solidariteten i gemenskapen, vilken
utgör EU:s grund.
Det andra alternativet är att tillämpa en fördelningsmekanism
beroende på var asylansökan lämnats in, vilket tillåter ett inslag av val för
den asylsökande. Denna lösning tillgodoser rimliga och realistiska
önskemål som tidigare angivits. Det skulle leda till större förutsägbarhet
och minska sannolikheten av sekundärförflyttningar och det viktigaste,
stämmer med staternas internationella förpliktelser, särskilt
skyddsprincipen som grundas på Genèvekonventionen. Det är i denna
riktning gemenskapen börjat röra sig, med tillskapande av en
flyktingfond, och att flytta pengar inte människor.
5 Slutsats
Vänsterpartiet anser att regeringen i EU bör verka för att ett direktiv som
ersätter Dublinkonventionen grundas på principen att det land där
ansökan lämnats in skall vara ansvarigt att handlägga en asylansökan.
Därmed undviks bl.a. de flesta av den nuvarande konventionens nackdelar
som koncentration av asylsökande till vissa medlemsstater, konflikter
mellan konventionen och staternas åtaganden enligt internationell rätt,
förlängda handläggningstider, familjesplittring och motiv till
dokumentförstöring.

Stockholm den 25 september 2000
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Ulla Hoffmann (v)
Kalle Larsson (v)