Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av insatser inom ramen för storstadssatsningen för att
bryta segregation och utanförskap.
Insatser för att bryta segregationen i de större
städerna
Sveriges förmåga att ta vara på kompetensen hos de många människor
som under de senaste årtiondena invandrat till vårt land kommer att få
avgörande betydelse för vårt lands långsiktiga utveckling och
sammanhållning.
Storstadsprojektet spelar en viktig roll i det arbetet. Genom riktade
åtgärder till ett antal bostadsområden utvecklas nya metoder för
språkinlärning, introduktion på arbetsmarknaden och delaktighet i
samhällslivet. En viktig förutsättning för projekten är de boendes eget
engagemang.
När integrationssatsningarna inleddes med ett begränsat antal försök med
stöd av EU-medel och "Blommanpengarna" begränsades de till
storstadskommunerna. Avsikten var enligt ansvarigt statsråd att få
erfarenheter från ett antal bostadsområden i storstadsområdena för att senare
gå vidare också i andra områden.
Därefter har regeringen initierat den särskilda storstadssatsning som år
2001 kommer att omfatta 565 miljoner kronor. Det är en värdefull satsning
som kommer att få stor betydelse för många enskilda människors möjligheter
att etablera sig på arbetsmarknaden och hitta en trygg förankring i det svenska
samhället liksom för utvecklingen i de berörda miljonprogramsområdena.
Det finns dock skäl att vara bekymrad över att integrationssatsningen
hittills begränsats till storstadsområdena. I ett antal större kommuner, inte
minst i Mellansverige, är förhållandena och livsvillkoren för många i princip
desamma som i många av storstädernas miljonprogramsområden. Skalan är
större i storstäderna men den praktiska verkligheten i form av utanförskap,
minskat valdeltagande, behov av språkutveckling och långtidsarbetslöshet i
vissa etniska grupper finns i Örebro likaväl som i Stockholm eller Huddinge.
I de skrivningar som görs i årets budgetproposition finns en öppning för att
åtgärder skall kunna genomföras också utanför storstadsområdena. Så skriver
regeringen i propositionen att "det från anslaget finansieras särskilda insatser
som skall främja utvecklingen i storstadsregionernas utsatta bostadsområden
och bostadsområden med en likartad situation".
Örebro tillhör de kommuner som har tagit ett stort ansvar för
flyktinginvandringen under nittiotalet och började redan i samband med
mottagningen av assyrier/syrianer från Södertälje på sjuttiotalet etableras som
en mångkulturell kommun.
Kommunen har genom Örebrobostäder väl underhållna bostadsområden,
som i allt väsentligt präglas av god arkitektur och förhållandevis god service.
Ändå finns här som i storstadsområdena en tydlig segregation som bland
annat tar sig uttryck i svårigheter för många barn av utländsk härkomst att få
en fullödig svenska och god integration i utbildning och arbetsliv. Trots
många nya jobb i kommunen finns en kvardröjande långtidsarbetslöshet,
särskilt bland vissa invandrargrupper, som bidragit till att kommunen har en
bra bit kvar till delmålet 4 % öppen arbetslöshet.
Under nittiotalet har Örebro kommun tagit emot betydligt fler flyktingar än
riket i övrigt. Endast en storstad - Malmö - har en högre andel mottagna
flyktingar i förhållande till befolkningen i övrigt än Örebro, 4,77 % mot
Örebros 3,37 %. Det har inneburit en märkbar ökning i en kommun, där
många bostadsområden redan tidigare haft en hög andel boende med utländsk
härkomst.
Trots att kommunen arbetat för ökad integration är andelen utländska
medborgare störst i ett antal miljonprogramsområden. Det gäller t ex
Varberga och Brickebacken, som tidigt tog emot stora grupper flyktingar,
särskilt från Asien. Det gäller också bostadsområdena Vivalla, Markbacken
och Baronbackarna.
I bostadsområden som Vivalla, Markbacken och Baronbackarna är
åldersfördelningen en annan än i kommunen i gemen. Med en hög andel barn
och ungdomar - i Vivalla 44,5 % - ställes skola och annan kommunal service
i områdena inför stora utmaningar. Några invandrargrupper har en
åldersfördelning som än mer markant skiljer sig från riksgenomsnittet. Det
gäller bland annat gruppen somalier i Örebro, där bortåt en fjärdedel av de
cirka 960 somalierna är mellan 0 och 4 år och sålunda på väg in i skola och
förskola de närmaste åren.
Sysselsättningsgraden i bostadsområdena är relativt låg, bland utrikes
födda 21,2 % i bostadsområdet Baronbackarna. Andra kriterier på behov av
särskilda insatser är socialbidragsberoendet i området som uppgår till 57,7 % i
åldrarna 20-64 år.
Behoven av insatser för ökad integration märks också i skolan. I
Vivallskolan - som ändå tar emot en viss andel barn från närliggande villa-
och bostadsrättsområden - är andelen behöriga till gymnasiets nationella
program bara 57 %. Bland de ungdomar som har stora svårigheter i skolan
finns många som har otillräckliga språkkunskaper.
Örebro kommun gör ambitiösa insatser för att tillsammans med de boende
själva bryta utanförskap. Så har kommunen tillsammans med
länsarbetsnämnden stött ett mycket framgångsrikt sysselsättningsprojekt för
afrikaner som African Union tagit initiativ till. Det har lett till att ett
tjugotal
afrikaner fått jobb på den öppna arbetsmarknaden.
Ett lokalt startcentrum för invandrarföretagande invigs den 19 oktober.
I Baronbackarna bedriver Baronbackarnas ekonomiska förening arbete för
att stärka områdets ekonomiska och utbildningsmässiga rehabilitering. Projekt
"Edison", som ger de boende möjlighet att realisera goda idéer, drivs inom
föreningens ram.
Projekt Ankaret inriktas på att introducera arbetslösa högutbildade
invandrare genom att matcha arbetsplats och arbetssökande.
I bland annat Vivalla drivs en språkförskola med framgång, men både där
och i andra bostadsområden finns behov av resurser för att i likhet med
storstäderna kunna erbjuda språkförskolor till alla barn med behov av
språkstöd.
På den somaliska föreningens initiativ bedrivs i Vivalla ett projekt inriktat
på samverkan mellan skola, familjer och elever. Arbetet drivs i seminarie-
och studiecirkelform och syftar till att skapa ökad kunskap om den svenska
skolan hos föräldrarna och insikt om barnens behov hos medarbetare i skolan.
Kommunen stöder eftermiddagsverksamhet för muslimska ungdomar i
syfte att främja skolarbetet och relationerna mellan skolan och föräldrarna.
Exemplen är många fler och innefattar också såväl demokratiinsatser,
folkhälsoarbete som utvecklad samverkan mellan olika myndigheter och
aktörer, som de boende möter hos t.ex. socialtjänst, försäkringskassa och
arbetsförmedling.
Genom att Örebro har en lång tradition av insatser för att utveckla lokal
demokrati och okonventionella arbetsmarknadspolitiska insatser har man en
god grund för insatser i storstadssatsningarnas anda. Kommunen brottas dock
med tuffa ekonomiska prioriteringar, som gör det svårt att få tillräcklig
omfattning på de åtgärder som krävs för att bryta segregationen. Detsamma
gäller Länsarbetsnämnden i Örebro län som har en mycket begränsad resurs
för mer fri användning. Behoven av insatser i Örebros miljon-
programsområden konkurrerar med mycket stora behov av arbetsmarknads-
och näringspolitiska åtgärder i de mest utsatta delarna av Bergslagen.
Sammanfattningsvis menar jag att det är nödvändigt att storstadssatsningen
ges en sådan utformning att stora behov i kommuner som Örebro också
beaktas vid medelsfördelningen. Livsvillkoren och de faktiska behoven hos
t.ex. grupper av ungdomar eller arbetssökande i bostadsområden som Vivalla,
Markbacken och Baronbackarna är desamma som för de boende i många av
storstädernas miljonprogramsområden.