Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en begäran om redovisning av de totala kostnaderna och
intäkterna för asyl- och flyktingpolitiken från 1985.
Motivet för mitt förslag
Ett mycket debatterat ämne bland medborgarna är flyktingpolitiken.
Många upplever denna som icke representativ för folkmajoriteten, vilket
bekräftats i många attitydundersökningar. Dessutom finns det enligt
undertecknad en bred uppslutning om att kostnaderna för asyl- och
flyktingpolitiken inte fullt ut redovisas. Detta har inneburit att olika
summor, många kanske felaktiga, figurerar i debatten. Det vore således av
stort värde om korrekta kostnader redovisades. Tyvärr verkar det svårt att
få gehör för detta.
Riksdagens revisorer, där flera riksdagspartier är representerade, nekade i
juli 1997 att utreda flyktingpolitikens kostnader! Beslutet innebär i praktiken
att riksdagen inte vill att svenska folket skall få uppgifter om kostnaderna i
en
mycket omstridd fråga. Politikerna debatterar gärna skatter, arbetslöshet,
utbildning, EMU, sjukvård m.m. I och för sig mycket viktiga frågor. Däremot
är man i stort kollektivt emot att diskutera vår, jämfört med övriga
västvärlden, unika flyktingpolitik. Att ämnet är mycket omdiskuterat och
kritiserat bland väljarna, politikernas uppdragsgivare, verkar inte betyda något
i sammanhanget. En sammanställning från riksdagens utredningstjänst av
attitydundersökningar sedan 1990 om svenska folkets åsikter avseende
flyktingpolitiken, visar nämligen, att 70-75 procent är kritiska till den förda
politiken. Många medborgare menar att flyktingpolitiken är orättvis, för dyr,
att endast fåtalet asylbeviljade är politiska flyktingar enligt internationella
konventioner. Man anser sig dagligen se bevis på en misslyckad politik, även
om politiker och media gör en hel del för att dölja misstagen och
misslyckandena.
Kritiken har givetvis inget med rasism eller främligsfientlighet att göra,
utan handlar om att många medborgare inte förstår varför Sverige skall klara
det som andra EU-länder och övriga västvärlden inte anser sig kunna hantera.
Inget annat EU-land eller något parti av betydelse driver flyktingpolitiken i
svensk riktning. Har alla andra fel? Vad har Sverige för unika förutsättningar
som alla andra saknar? Majoriteten av asylsökande har erhållit asyl baserad
på egna svenska regler, vars like saknas i Danmark, Finland, Norge och
Tyskland. Inte kan väl våra närmaste grannländer beskyllas för rasism och
främlingsfientlighet? Invandrarverkets statistik bekräftar uppgifterna
avseende asylskäl och antal. Även i de riksdagspartier som vill behålla eller
utöka nuvarande flyktingpolitik finns många kritiska sympatisörer. Detta
nonchaleras av de politiker vilka föredrar att agera efter mottot: Kartan gäller
före verkligheten.
I logikens namn borde de politiker och partier som försvarar nuvarande
flyktingpolitik uppmana sina sympatisörer som är kritiska mot politiken att
inte rösta på det egna partiet. Så kommer dock knappast att inträffa, ty då
riskerar vissa politiker och partier att få agera på annan arena än Sveriges
riksdag. Någon måtta får det vara på principtrohet. Avslaget från
riksdagsrevisorerna kan på goda grunder misstänkas bero på att
flyktingpolitikens kostnader är provocerande höga och utmanande. Därför vill
man inte offentliggöra dem. Om detta inträffat i en diktatur hade svenska
politiker unisont talat om odemokratiskt beteende. I Sverige kallas det för en
"demokratisk process."
En del svenska politiker visar i stället öppet förakt för demokrati,
yttrandefrihet och väljare. Detta genom att ställa sig bakom
"tyckaretablissemangets" och den självutnämnda åsiktspolisens rop och skall
på uteslutning, yrkesförbud och akademisk ofrihet för offentliga personer,
som för fram folkmajoritetens åsikter i flyktingfrågan. Agerandet vittnar om
att behovet av - kunskapslyft - i ämnen som demokrati, etik och juridik finns
även bland icke arbetslösa!
Det bör poängteras att kritik mot flyktingpolitiken inte skall riktas mot
enskilda eller grupper av asylsökande eller asylbeviljade! Dessa har, vilket är
naturligt och förståeligt, lyssnat på signaler om ett land i Norden med resurser
som alla andra saknar. All kritik, och det finns mycken sådan, skall riktas mot
ansvariga politiker, vilka tilltrott sig ha egenskaper som efter beslutens
genomförande dessvärre inte vidimerats!
Våren 1997 skrev jag till Riksdagens revisorer och framförde önskemål
om att de skulle utreda kostnaderna för flyktingpolitiken. Min begäran
baserades på kännedom om revisorernas resurser och kompetens. Jag ville
självfallet inte ha uppgifter om Invandrarverkets budget, vilket brukar vara
standardsvaret då frågan ställts till statsråd. Det jag ansåg borde utredas och
offentliggöras var flyktingpolitikens totala kostnader i runda tal och givetvis
även inkomsterna. Revisorerna svarade att de var tacksamma för min begäran.
Däremot ville man inte utreda det jag begärde, utan hänvisade till tidigare
utredningar.
Revisorernas avslag innebär att de myter och sägner som förekommer
bland medborgarna om flyktingpolitikens kostnader får näring. Eller är det så
att de kanske inte är myter och sägner, utan äger viss riktighet?
Uppenbarligen finns kompetens för att utreda kostnaderna för asyl- och
flyktingpolitiken från 1985 och framåt. Frågan blir: Vill man utreda? Om
svaret blir nej - varför, frågar sig säkert många. Agerandet från Riksdagens
revisorer, sanktionerat av riksdagspartierna, visar att i en fråga som djupt
engagerar många medborgare skall dessa nonchaleras. Det är självklart så att
riksdagsrevisorerna måste prioritera i sitt arbete. Men att man väljer bort en
fråga som verkligen är omdiskuterad kan bara förvåna.
Enligt vissa politiker kostar flyktingpolitiken inget, utan ger i stället
ekonomiskt överskott, även om storstäderna, t.ex. Malmös kraftigt ökande
kostnader för socialbidrag motsäger detta. Varför då inte tala om de stora
ekonomiska och andra förtjänster flyktingpolitiken påstås innebära? En
korrekt dokumentation om flyktingpolitikens påstådda ekonomiska vinster
skulle givetvis punktera mycket av kritiken mot politiken. Är svaret att man
varken vill eller vågar?