med anledning av prop. 2000/01:96 Sjukersättning och aktivitetsersättning i stället för förtidspension
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en reformerad sjukförsäkring inom en socialförsäkringsreform.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om principerna för den framtida sjukförsäkringen och övriga
socialförsäkringar.
3. Riksdagen begär av regeringen att den tillsätter en utredning om ett
självständigt socialförsäkringssystem med buffertfonder.
Inledning
Regeringens föreliggande proposition är i huvudsak en konsekvens av det
nya ålderspensionssystemet. Det tillmötesgår också flera av de krav som
Folkpartiet tidigare har drivit. Men utöver de förslag som propositionen
innehåller vill vi från Folkpartiets sida peka på andra nödvändiga
förändringar i sjukförsäkringen och övriga socialförsäkringar.
Ett nytt stabilt socialförsäkringssystem
Det finns flera skäl att reformera socialförsäkringssystemen.
Under 1990-talet har arbetet med att utforma riktlinjer och regler för ett
reformerat ålderspensionssystem fortskridit och resulterat i det nu beslutade
nya ålderspensionssystemet som bland annat föreliggande proposition är ett
resultat av. Två av de huvudsakliga komponenterna i reformen är att avskilja
pensionssystemet från statsbudgeten och att stärka kopplingen mellan
inbetalda pensionsavgifter och utbetalade förmåner. Det är en modell som
enligt Folkpartiets mening också bör översättas till sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringen. Genom att särskilja dem från statsbudgeten
återupprättas den "öronmärkning", och därmed försäkringsmässigheten, av
avgifterna som idag tappas bort.
Under lång tid har legitimiteten för socialförsäkringarna också
undergrävts, även om den fortfarande är stabil. Det har skett i huvudsak
genom olika socialdemokratiska regeringars trixande med systemen.
Sjukförsäkringsavgiften är nu omvandlad till pensionsavgift, men resulterade
i stora överskott när den fortfarande betalades till sjukförsäkringen under
början av 1990-talet. Trots att principen var att sjukförsäkringsavgifterna var
tänkta att finansiera just sjukförsäkringens utgifter och inget annat, användes
överskottet i stället till andra offentliga utgifter, däribland bidrag till
arbetslöshetsförsäkringen. Efter några år vändes dock överskottet under 1998
och slog i utgiftstaket innan årets slut.
Om sjukförsäkringen i stället hade varit skild från statsbudgeten hade
dessa problem hanterats på ett betydligt bättre sätt. Överskottet hade kunnat
fonderas, och därmed hade det kommande underskottet kunnat dämpas
avsevärt.
Våra principer för ett reformerat
socialförsäkringssystem
Försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom socialförsäkringarna.
Det skall finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och
förmåner. Där inga förmåner finns skall inga avgifter tas ut.
Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett sätt som motverkar
utslagning och gynnar rehabilitering.
Det skall alltid löna sig att arbeta. Försäkringarna skall innehålla en
självrisk som motverkar överutnyttjande och stimulerar till arbete och till en
så kort försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäkringsmässig koppling
mellan avgifter och förmåner minskar de s.k. skattekilarna och det lönar sig
bättre att arbeta.
Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras med avgifter samt, för
fördelningspolitiska inslag, med direkta statsbidrag. Försäkringssystemen
skall huvudsakligen finansieras med egenavgifter. Detta bidrar till att
tydliggöra försäkringsmässigheten. Genom att försäkringarna lyfts ut ur
statsbudgeten och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.
Det är viktigt att taket i socialförsäkringarna sätts så att det stora flertalet
inkomsttagares inkomster ligger under taket. Eftersom inga avgifter skall tas
ut där inga förmåner finns, så måste taket för förmån och taket för avgifter
vara detsamma.
För att socialförsäkringarna skall ha sina positiva effekter på trygghet och
utjämning av riskkostnader utan att ha de negativa effekter som skatter har på
arbetsvilja och hederlighet, krävs att deras utformning är konsekvent och
tydlig.
Vi menar att ett socialförsäkringsskydd som byggs upp efter de principer
vi anger inte behöver användas som budgetregulator. Det får en inbyggd
följsamhet mot samhällsekonomin av samma slag som det nya
pensionssystemet.
Men en förutsättning för den autonoma ställningen gentemot
statsfinanserna är att principerna verkligen upprätthålls. Socialförsäkringarna
är en så stor del av samhällsekonomin att t.ex. fel incitamentsstruktur får
mycket kraftigt genomslag. Därför måste det finnas t.ex. självrisker, så att
systemet - just för att det existerar för de perioder då vi inte arbetar - ändå
uppmuntrar till arbete.
Behovet av en blocköverskridande uppgörelse
Under socialliberal ledning inleddes en blocköverskridande uppgörelse
om framtidens pensionssystem. Pensionsreformen med sina raka rör
mellan inbetalningar och förmåner, sin flexibilitet och sitt inslag av
individuellt sparande är samtidigt en mycket liberal reform.
Folkpartiets nyvalde partiledare sade i mars 1997 i sitt landsmötestal att
när pensionsuppgörelsen är i hamn måste nästa steg vara att partierna enar sig
om en stor socialförsäkringsreform. Vi måste få fram långsiktigt hållbara
lösningar. Människor måste kunna lita på sina försäkringar. När folk planerar
sin framtid är det viktigt att de känner trygghet och vet vad som gäller om de
blir sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa.
Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Detta krav
upprepades i valrörelsen 1998.
Folkpartiet gör fortfarande bedömningen att det behövs en bred uppgörelse
- av samma dignitet som den stora pensionsreformen - mellan de partier som
tror på försäkringsprincipen i välfärdspolitiken. En ny trygghetsförsäkring,
byggd på tydliga principer, bör byggas upp.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga
försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen) och
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens budget. Det blir
raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende tryggas
genom fonder. Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten.
Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när det är
försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten behöver pengar.
Reglerna utformas så att det alltid finns incitament att återgå till arbete,
delta i rehabilitering etc.
Fristående ställning med autonoma styrelser
Var och en av de tre försäkringarna får en egen styrelse. Reglerna för
styrelsernas självständighet bör påminna om det system som nu införs för
Riksbanken. Styrelserna kan väljas av riksdagen, men ledamöterna bör ej
vara riksdagsmän. Ledamöterna bör tillsättas för en längre tidsperiod än
riksdagens mandatperiod, t.ex. 6 år.
Förmånsnivåer och avgifter fastställs fortfarande formellt av riksdagen,
men styrelserna ska vara djupt inblandade i beslutsprocessen. Det normala
ska vara att styrelsernas förslag till statsmakterna vad gäller förmåner och
avgifter godtas.
Det är styrelsernas ansvar att bevaka att verksamheten går ihop. Om det
finns tecken till betydande avvikelser under de närmaste åren, så är det
styrelsernas ansvar att informera riksdagen om att det finns risk för större
underskott (eller större överskott) samt föreslå åtgärder, ex sänkta förmåner,
höjda avgifter eller någon kombination av dessa. Riksdagen fattar efter
beredning - och gärna offentliga hearings etc. - av socialförsäkringsutskottet
hur det befarade underskottet eller överskottet ska hanteras under de närmaste
åren.
Styrelsernas förvaltning bör granskas av Finansinspektionen. Självfallet
kan inspektionen inte inskrida mot beslut fattade av riksdagen, men om
styrelserna agerar på sätt som strider mot reglerna eller god försäkringssed
måste inspektionen ingripa.
De försäkringsmässiga inslagen betalas med avgifter. De
fördelningspolitiska inslagen, såsom garantinivån och barnåren i
pensionsförsäkringen, betalas med statsbidrag till respektive försäkringar.
Alla tre försäkringarna behöver buffertfonder. Om man vill undvika alltför
stora buffertfonder är det nödvändigt att de också får låna, dvs. att de får
pendla runt ett nollresultat. För pensionsförsäkringen bör det dock inte
tillåtas, eftersom en minustrend där är så svår att återhämta. Ingen av
fonderna kan rimligen placera i aktier då hela tanken är buffertmässig - rätt
som det är kan pengarna behövas och då är det inte bra om en massa aktier
måste säljas. Fonderna skall inte heller användas för näringspolitiska
uppgifter.
Strävan mot individuell anknytning
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och många alltså får ut
mindre från försäkringen än de betalat in - bör ansträngningar göras att
"individualisera" systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt
samband mellan avgifter och förmåner. En annan väg är att förse
individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
En allmän a-kassa
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga
skäl till varför inte alla inkomsttagare som uppfyller kraven på en fast
anknytning till arbetsmarknaden skall ha rätt till en inkomstrelaterad
arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona att
arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring med lång
anknytning till arbetsmarknaden.
Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör kompletteras
med ett nytt skydd för dem som utförsäkras. Detta skydd skall inte - som
socialbidrag - prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga etc.
Ett villkor för stöd är självfallet att individen står till arbetsmarknadens
förfogande.
Ökad satsning på rehabilitering
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens förtidspensionering och
arbetssjukdomsdelen av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas
så att arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för rehabilitering av
långtidssjuka.