Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om införandet av
medborgarlön enligt vad som anförs i motionen.
Trygghet eller tvång?
En av de centrala ekonomiska debatterna gäller om det är
tvång eller trygghet som bäst frigör människors potential.
Hur samhällets transfereringssystem är uppbyggda vilar
delvis på denna frågeställning. Ska människor stå med
mössan i hand och tigga om hjälp, eller ska den
grundläggande försörjningen för alla vara en självklarhet?
Vi måste fråga oss: Vad är det som får människor att våga språnget? Att
våga studera, att våga skaffa barn, att våga byta jobb, att våga starta eget?
Dynamiken i ekonomin hålls uppe av en ändlös rad av små och vardagliga
men ändå modiga beslut. Hur ges impulsen till dessa beslut? Är det med
kniven på strupen människor ska ta steget ut i det okända, eller är det för att
de känner att vingarna bär?
För oss är svaret självklart.
Politik handlar inte om att ge människor order om hur de ska leva sina liv,
utan om att ge dem modet och tryggheten att våga följa sina drömmar.
Godheten hos staten är inget skäl för politiska reformer, men potentialen hos
människorna är skäl att ge dem frihet.
Ekonomisk politik har länge handlat om en enda sak: Att sätta så många
människor i arbete som möjligt. Det har inte varit fråga om att stimulera
människor att utvecklas, utan helt enkelt att ge alla möjlighet att hugga i.
Barnen på dagis och mamma och pappa på jobbet. Trygghetssystemen har
blivit som en inkastare utanför arbetslivet, alla skall bara snabbast möjliga
väg in till lämplig sysselsättning.
Men så ser inte världen ut längre.
Det går inte att tvinga människor till fabriken, för där finns inte längre
jobben. Problemen är inte för liten produktion eller brist på tekniska
möjligheter. Utbrändhet, miljöförstöring och kompetensbrist är vad vi måste
finna lösningen på idag, inte att det görs för få TV-apparater.
Vi måste fråga oss vad som är meningen med att ha en utveckling i
ekonomin; är det att vi ska jobba mer och mer eller att vi ska nå en punkt där
vi kan börja jobba mindre?
Vi skapade väl oss en civilisation för att få det bättre, inte för att få det
sämre? Teknikutvecklingen var väl till för att ge oss mer tid, inte för att ta
tid
ifrån oss?
Vill vi bygga oss stress och miljöförstöring så har vi tekniken för att göra
det. Frågan är om vi har intelligensen att låta bli. Om vi klarar att bygga
något
annat. Om vi klarar att begränsa vår arbetstid och ge varandra frihet.
Det är mot den bakgrunden idén om medborgarlön ska ses, idén om ett
heltäckande transfereringssystem som ger de enskilda människorna mer att
säga till om. För kanske är det dags att ersätta trygghetssystemen med
frihetssystem. Kanske kan vi slå flera flugor i en smäll om vi lättar lite på
lönearbetets järnridå och ger människor möjligheten att ta ett lugnt andetag
när de blir arbetslösa eller är färdiga med en utbildning och fråga sig vad det
är de vill göra med sina liv. Vad de vill göra för sig själv och sina
medmänniskor.
Kanske är det dags att ersätta tvång med trygghet.
Ett transfereringssystem
för morgondagens
samhälle
I dagens läge har vi ett lapptäcke av transfereringar som
utgör en femtedel av BNP, ca 400 miljarder kronor. Det är
allt från socialbidrag via a-kassa till pensionssystem. Det är
ett lapptäcke som det tagit decennier av politiskt arbete och
komplicerade förhandlingar att bygga upp, men som i
slutändan bara har till syfte att bevara den enskilda
människans värdighet och möjlighet att försörja sig och leva
ett drägligt liv.
I vilken ände av systemet än människan kommer in så är syftet med
systemet ungefär detsamma: Hon ska ha någonstans att bo, kläder och något
att äta.
Spelar det då någon roll hur systemet ser ut?
Ja, vi tror det, och de flesta verkar tycka så, även om de slutsatser de drar
är skilda eller rent av motsatta.
Vad Miljöpartiets grundläggande kritik av det nuvarande systemet gäller är
två saker.
1) Det är stort, komplicerat och krångligt.
2) Det bygger på idén om att ekonomiskt tvång eller
ekonomiska belöningar är nödvändiga för att människor ska
vilja arbeta, starta eget eller engagera sig i samhället.
Den andra delen av kritiken är den viktigaste. Människor som bryts ner av
ekonomisk otrygghet berövas sin initiativkraft och sitt självförtroende. Att
många människor hamnar i tröstlösa cirklar av overksamhet beror inte på att
de har för stor ekonomisk trygghet utan för liten.
Detta är viktigt. Vi måste bryta med myten om att rika människor arbetar
för lite för att de tjänar för lite medan fattiga människor arbetar för lite för
att
de tjänar för mycket.
Vi är alla människor. Det är inte så att vissa av oss arbetar bäst om de har
fallskärmar medan andra arbetar bäst om de är otrygga eller svälter. Detta är
ett märkligt feodalt sätt att tänka som måste bort.
Idén med medborgarlön som den har diskuterats inom den gröna rörelsen
är att ersätta de flesta av de nuvarande transfereringssystemen med ett enda
som utbetalas utan krav på motprestation till dem som saknar inkomst eller
vars inkomst understiger en viss summa. Den utbetalade medborgarlönen
skall sedan trappas ner med stigande inkomster.
Det är inte meningen att samhällets insatser för utsatta människor ska
minska som en konsekvens av att medborgarlön införs. Vissa grupper har ju
speciella behov som går utöver själva försörjningsfrågan.
Medborgarlön är givetvis inte en reform som kan genomföras över en natt.
Just på grund av att transfereringssystemen är omfattande måste effekterna av
en medborgarlön för olika grupper först utredas.
När medborgarlönen sedan införs kan man tänka sig ett stegvis förfarande
där man exempelvis börjar med införandet av studielön. I detta första skede
vill vi dock bara föreslå riksdagen att frågan utreds.