Motion till riksdagen
2000/01:Sf294
av Frebran, Rose-Marie (kd)

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om FINSAM-verksamhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att få med arbetsförmedlingen i SOCSAM-försöken.
3. Riksdagen beslutar införa en andra karensdag i sjukförsäkringen med
bibehållet högkostnadsskydd.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av regeländringar i karenssystemet.
5. Riksdagen beslutar om en ny beräkningsgrund för SGI i enlighet med vad
i motionen anförs.
6. Riksdagen beslutar införa en ny modell för trafikförsäkringslagen i
enlighet med vad i motionen anförs.
7. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp enligt uppställning:
8.
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag, kr
Anslagsförändring, kr )
Utgiftsområdets
omfattning
Utgiftsområdet omfattar politikområdet Ersättning vid
arbetsoförmåga. Politikområdet omfattar sjukpenning,
rehabilitering, närståendepenning, förtidspension, ersättning
vid handikapp samt arbets- och kroppsskador, området
kostnader för sysselsättning av vissa förtidspensionärer samt
anslagen för Riksförsäkringsverket och de allmänna
försäkringskassorna.
Mål
Regeringen föreslår följande mål för politikområdet:
- En större andel av befolkningen i arbetsför ålder skall ha förmågan att
arbeta.
- Personer som inte har förmåga att arbeta skall ges en levnadsstandard som
är anpassad till den ekonomiska utvecklingen.
Det första målet är närmast självklart, men är en stor
utmaning i nuvarande läge med ett stort och ökande antal
sjukskrivna, inte minst långtidssjukskrivna. Målet är
formulerat så att det är mätbart och det är lätt att konstatera
om resultat har uppnåtts eller ej. Om detta mål gällt i
dagsläget skulle bristen på måluppfyllelse ha varit
katastrofal.
Den formulering som hittills gällt, att aktivt arbeta för att återföra
människor i arbete, är inte lika tydlig. Inte desto mindre är det bristande
resultatet uppenbart.
Att socialförsäkringens administration skall präglas av effektivitet,
rättssäkerhet och kvalitet har tidigare varit ett mål, men betraktas nu i
stället
som en förutsättning för att det två målen skall kunna uppfyllas. Det finns
ingen anledning att invända mot detta synsätt, även om det inte förändrar
något i praktiken. Eftersom det finns stora brister i socialförsäkringens
administration finns i själva verket inte förutsättningen att nå målen.
Socialförsäkringens
problem
Såväl antalet sjukskrivna som sjukskrivningarnas längd har
sedan slutet av 1990-talet ökat kraftigt. Risken är uppenbar
att detta följs av en stor ökning av förtidspensioner.
Mänskligt lidande och en svår ekonomisk belastning för hela samhället blir
följden.
Regeringens ambitioner, som de uttrycks i budgeten, för åren 2001 och
2002 inger inga förhoppningar om att den negativa trenden ska kunna brytas.
För att få ner den kraftigt ökande sjukskrivningsfrekvensen måste kraftfulla
åtgärder vidtas för att snabbt följa upp sjukskrivningar och satsa på
rehabilitering. Trots detta aviserar regeringen inga åtgärder förrän 2003. Detta
är oacceptabelt.
Regeringen har inte satsat helhjärtat på rehabilitering sedan man 1997
minskade medlen för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster. Under
fyra år har nu inget annat än översyn och utredande kommit till stånd.
Samtidigt har den lyckosamma FINSAM-modellen för samverkan förhindrats
efter avslutad försöksperiod. I stället borde det vara möjligt att över hela
landet använda pengar till insatser för vård och rehabilitering, pengar som
annars går till passiv sjukskrivning.
Försöksverksamheten med SOCSAM startade 1994, men den kommer inte
att utvärderas förrän efter år 2002. Den samordning som skulle kunna komma
till stånd i hela landet får vänta. Eftersom SOCSAM-försöken ska fortgå två
år till borde aktuella arbetsförmedlingar föras in i ett par av de pågående
försöken.
Förutom samordning behövs kompetens- och resursförstärkning till
arbetslivsinriktad rehabilitering och ökad kompetens inom hela
försäkringsadministrationen. Samordning och kompetensförstärkning bör
underlätta bedömningen av individers situation utifrån en helhetssyn. På
grund av det ökade antalet sjukanmälningar har försäkringskassorna fört över
personalresurser från rehabilitering till utbetalningar av ersättningar. Och när
försäkringskassorna inte hinner med rehabiliteringen går fler kvar i långa
sjukskrivningar, vilket är negativt för alla parter. Denna onda cirkel måste
brytas med en målinriktad kraftsamling.
Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen som sätts in tidigt i sjukfallen har
positiva effekter på antalet sjukskrivningsdagar och förtidspensioner. De som
får mest omfattande rehabiliteringsåtgärder är också de som till störst andel
går tillbaks i arbete. Det har därför visat sig vara missriktat att dra ner på
dessa resurser. Detta kan vi nu se i det ökande antalet sjukskrivningar som
kostat åtskilliga miljarder kronor mer under 1999 än vad regeringen räknat
med.
Bristande rehabiliteringsinsatser på grund av resursneddragningar och
ökad mängd sjukfall är inte det enda problemet inom socialförsäkringen. JO
har påpekat allvarliga brister inom socialförsäkringens område. Under 90-
talet har anmälningsärendena ökat kraftigt. När beslut fattas på felaktiga
grunder eller handläggningstiderna blir för långa är den enskildes
rättssäkerhet i fara. Så är även fallet när de regionala skillnaderna blir för
stora.
Kristdemokraterna anser det vara ytterst angeläget att snarast sätta in
kraftfulla åtgärder för att höja kvaliteten inom försäkringsadministrationen.
Detta för att säkra rättstryggheten och för att satsa på rehabiliteringsarbetet
och på så sätt minska kostnaderna inom sjukförsäkringen.
Vi är övertygade om att kompetensutveckling och kvalitetshöjning går
hand i hand. Detta gäller inte minst inom rehabiliteringsområdet. Effektiva
och adekvata rehabiliteringsåtgärder måste sättas in så tidigt som möjligt. Det
krävs därför stor kunskap hos personalen. I många fall rör det sig om osynliga
handikapp där människor drabbats av sjukdom eller skada som lett till
funktionshinder. Här finns bl.a. allergiker, astmatiker, diabetiker, mag- och
tarmsjuka, blödarsjuka, migräniker och whiplash-skadade.
Bemötandeutredningen har påvisat att bristande respekt i bemötandet från
myndigheter också är ett stort problem. Detta förhållande understryker
behovet av kompetensutveckling. I samband med neddragningar på
försäkringskassor har många nyrekryterade med hög kompetens tvingats
lämna sin anställning, vilket sänkt kompetensen totalt sett  på
försäkringskassan. Detta är en utveckling som måste vändas om
socialförsäkringen skall återfå sitt förtroende. Enligt undersökningar har
tilltron till försäkringskassan och dess beslut minskat. Sammantaget finns det
all att anledning utpeka kompetenshöjande åtgärder som prioriterat område de
närmaste åren.
En stor brist som måste åtgärdas är att aktiva åtgärder sätts in för sent.
Undersökningar finns som visar på att sjukbidrag är "inkörsporten" till
förtidspension. Liksom förtidspension föregås i allmänhet sjukbidrag av långa
sjukfall. För att bryta den negativa utvecklingen är det nödvändigt att aktiva
rehabiliteringsåtgärder sätts in tidigt.
Omedelbara åtgärder
Mot bakgrund av den kristdemokratiska analysen av
problemen inom socialförsäkringsområdet kan vi inte nöja
oss med regeringens tidsplan för åtgärder. Regeringen tänker
lägga förslag hösten 2001, som kan träda i kraft först år
2003.
Regeringens utredare, Gerhard Larsson, som lämnat slutbetänkandet
"Rehabilitering till arbete" (SOU 2000:78), anser att hans förslag kan
genomföras från den 1 juli 2001. Utredningens analys och förslag till åtgärder
stöds av Kristdemokraterna, som i en särskild rehabiliteringsmotion föreslår
att utredningens förslag skall genomföras.
Detta får konsekvenser på såväl kostnads- som intäktssidan inom
utgiftsområdet. Kostnaden beräknas uppgå till 1 300 miljoner kronor. Intäkter
och kostnadsminskningar förutses bli 1 250 miljoner kronor. Följande år ökar
kostnaderna. Intäkterna och inkomstminskningarna ökar dock betydligt mer.
Karensdagar
Vi föreslår att sjukförsäkringen skall innehålla två
karensdagar med ett högriskskydd på 10 dagar per år. Detta
förstärker statsbudgeten med  2 040 miljoner kronor varav
270 miljoner kronor på utgiftsområde 10. En del av
besparingen uppstår genom att besparingen för företagen
regleras genom att arbetsgivaravgiften höjs med 0.19
procentenheter. Genom denna åtgärd får de som har få
sjukdagar per år bära en större årlig självrisk än för
närvarande. Högriskskyddet på 10 dagar gör att de som ofta
är sjuka får en oförändrad årlig självrisk.
Självrisk i form av nuvarande karensdagsbestämmelse, oavsett antal dagar,
medför problem för vissa grupper. Regering och riksdag har hittills varit
ointresserade av att komma tillrätta med detta. Många anställda missgynnas
genom dagens regelsystem. Det gäller deltidsarbetande, skiftarbetande,
timanställda samt arbetstagare med mer än en arbetsgivare. Riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att återkomma med förslag till regeländringar.
Ersättningsgrundande
inkomst (SGI)
Vi föreslår att den ersättningsgrundande inkomsten (SGI) i
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen beräknas på
snittinkomsten under de två senaste åren.
Samtidigt anser vi att skattepliktiga förmåner samt semesterersättning ska
vara SGI-grundande. Detta leder sammantaget till en nettobesparing på 1 670
miljoner kronor.
Ny modell för
trafikförsäkringen
Försäkringsförbundet har i rapporterna Utvidgat ansvar för
trafikförsäkringen (1996-01-31) och Utvidgat ansvar för
trafikförsäkringen - några kompletterande synpunkter från
försäkringsbranschen (1996-07-05) redovisat
försäkringsbolagens möjligheter att ta ett större ansvar för
trafikförsäkringen än idag.
Systemet innebär att trafikanterna mer direkt via sin försäkring får ett
ansvar för de kostnader de själva förorsakar genom sitt beteende i trafiken.
Försäkringsförbundet har valt att särskilt studera det finska
trafikförsäkringssystemet som en möjlig modell för reformering av det
svenska systemet då de i allt väsentligt har lika ersättningssystem. Skillnaden
består främst i den finska trafikförsäkringens primäransvar för inkomstförlust
och den direkta skyldigheten för ett trafikförsäkringsbolag att ombesörja
främst rehabilitering av arbets- och förvärvsförmåga, men också viss
medicinsk och social rehabilitering av den skadelidande. Systemet har varit i
kraft sedan 1974 då skadeståndslagen trädde i kraft. Enligt den finska
Trafikförsäkringscentralen fungerar systemet bra med en något högre
försäkringspremie, medan staten sparat minst motsvarande belopp - som kan
återföras trafikanterna.
Det alternativ som Kristdemokraterna förespråkar innebär att samtliga
personskadekostnader i samband med trafikolyckor förs över till
trafikförsäkringen från och med den 1 januari 2001. Detta skulle vid en
statistisk beräkning innebära att riskpremien för trafikförsäkringen skulle öka
med ca 880 kronor per år i genomsnitt. Enligt de beräkningar som gjorts står
staten för 63 procent eller 4 000 miljoner kronor av de personskadekostnader
som trafiken orsakar. Hälften av den besparing som uppstår för statskassan
återförs till trafikanterna genom sänkt fordonsskatt. Den vinst som uppstår
genom de nya ekonomiska incitamenten för minimering av skador kan
därmed delas mellan staten och trafikanterna.
En strukturellt viktig effekt blir just att trafikanter med många skadefria år
får högre bonus och lägre försäkringskostnader medan grupper med mycket
skador får bära en större del av sina skadekostnader. Härigenom uppstår en
positiv effekt som kommer att leda till större försiktighet i strävan efter den
lägre försäkringspremie som fler skadefria år innebär. Reformen blir
stödjande för den av riksdagen beslutade nollvisionen om antalet dödade och
svårt skadade i trafiken.
Övrigt
Anslaget till Riksförsäkringsverket  (RFV) påverkas av
Kristdemokraternas förslag om nedläggning av
Integrationsverket från den 1 juni 2001. Verket föreslås få
25 miljoner kronor (40 mdkr år 2002) för nya uppgifter. Det
gäller administration av medel till den  utvecklingspeng som
skall följa individen och utbetalas av försäkringskassan samt
medel till kommunerna för bl a sfi-undervisningen.
RFV föreslås få ett sparkrav på 2,5 % vilket innebär en anslagsminskning
på 15 miljoner kronor.

Stockholm den 5 oktober 2000
Rose-Marie Frebran (kd)
Inger Davidson (kd)
Yvonne Andersson (kd)
Magda Ayoub (kd)
Sven Brus (kd)
Lars Gustafsson (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Helena Höij (kd)
Dan Kihlström (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Maria Larsson (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Fanny Rizell (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)
Erling Wälivaara (kd)