Motion till riksdagen
2000/01:Sf292
av Leijonborg, Lars (fp)

En liberal trygghetsförsäkring


Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad  i motionen
anförs om en socialförsäkringsreform.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad  i motionen
anförs om principerna för socialförsäkringarna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att motverka fusk och överutnyttjande av socialförsäkringarna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad  i motionen
anförs om behovet av en blocköverskridande överenskommelse om
socialförsäkringarna.
5. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp enligt uppställning:
6.
Tabell 1: (Anslag
Regeringens förslag
Anslagsförändringar )
Inledning
Det finns en utbredd misstro mot att våra socialförsäkringar
fungerar när vi verkligen behöver dem. Många är oroliga för
att spelreglerna inte skall ligga fast, att ersättningsnivåer
skall ändras över en natt och att ingångna löften plötsligt
skall svikas. Denna oro är lätt att förstå. Under 1990-talet
har reglerna för de svenska socialförsäkringarna ändrats
åtskilliga gånger.
De flesta av dessa ändringar är i och för sig små, i meningen att de inte
berör så många individer, men å andra sidan kan just de individerna ha
påverkats på ett mycket långtgående sätt.
Återkommande undersökningar visar att förtroendet för
socialförsäkringarna sjunker. Det är i sig ett allvarligt problem genom att
människors otrygghet ökar.
Tjänstemannarörelsen, TCO och SACO, har visat starkt missnöje med att
den socialdemokratiska regeringen inte förmått samla sig till en bra politik på
socialförsäkringarnas område. Socialdemokraterna har inte lyckats att hantera
socialförsäkringarna på ett tillfredsställande sätt.
I dag står socialförsäkringssystemet inför många nya utmaningar. Det är
framförallt sjukförsäkringen som är problembarnet. Dess kostnader  skjuter
nästan okontrollerat i höjden och regeringen vet inte vad den ska göra.
Samtidigt tvingas försäkringskassorna konstatera att rehabiliteringspengarna
är slut. Åter gör regeringen i stort sett ingenting. Lidande blir både de
enskilda långtidssjukskrivna och samhällsekonomin.
Under senare tid har också allt fler röster i den offentliga debatten börjat
stödja den nu gamla folkpartitanken att socialförsäkringarna ska vara
fristående från statsbudgeten och fonderas för att på det sättet kunna klara
konjunktursvängningarna. Utan att slå oss för bröstet vågar vi att påstå med
en liberal modell för socialförsäkringarna, med fristående försäkringar med en
tydlig koppling mellan avgifter och förmåner, hade inte problemen med
sjukförsäkringen nått dagens dimensioner.
I följande motion skissar vi på en modell för socialförsäkringarna som kan
klara dagens och framtida påfrestningar samtidigt som den individuella
tryggheten ökar och incitamenten till arbete blir större.
Varför socialförsäkringar
Socialförsäkringssystemet bidrar till att förstärka
medborgarnas möjlighet att påverka sina egna liv även i
situationer när sjukdom, skada, arbetslöshet eller ålderdom
förändrar villkoren för den enskilde människan.
Alltsedan socialförsäkringstanken lanserades i vårt land 1884 i en motion
av liberalen Adolf Hedin, så har den ständigt ifrågasatts av politiska
motståndare till liberalismen. Det dröjde fram till 1910-talet innan tanken på
ett socialförsäkringssystem som omfattar flertalet medborgare blev politiskt
accepterad. Inom den så kallade invalid- och ålderspensioneringen, 1913,
infördes för första gången en blygsam inkomstrelaterad ersättning som var
relaterad till medborgarens tidigare inkomst. Efter 1950-talets ATP-strid och
sjukförsäkringsreformen 1955 så genomsyrades samtliga socialförsäkringar
av inkomstbortfallsprincipen.
Genom inkomstbortfallsprincipen omfattas även högre inkomsttagare av
socialförsäkringssystemet vilket starkt bidrar till systemets allmänna stöd och
legitimitet.
Hur vårt liv blir avgörs till en viss del av tur och otur. Vi råkar ut för saker
som ligger utanför vår egen kontroll, men som på olika sätt inskränker vårt
självbestämmande och vår frihet. Ingen väljer sin föräldrar eller sin
genuppsättning. Vi föds med olika resurser, exempelvis olika slags
handikapp. På liknande sätt är olika risker, som risken för sjukdom och
arbetsskada, omständigheter som i stor utsträckning ligger utanför individens
omedelbara kontroll.
Detta hör till livet självt och kan inte elimineras genom några mänskliga
konstruktioner. Men det har i mänsklighetens historia funnits försök att
mildra effekterna av naturens orättvisor. Drivkrafterna för detta har hela tiden
säkert varit de som fortfarande är de grundläggande: en allmän känsla för vad
som är rättvist och orättvist samt en insikt hos många att olycka kan drabba
vem som helst och att försök att förutse effekterna ökar tryggheten.
En liberal rättviseteori utgår i från att det i så stor utsträckning som möjligt
endast skall vara sådana omständigheter som individerna själva rår över och
kan påverka som skall tillåtas att avgöra vilket liv och vilka
levnadsomständigheter människor skall leva under. Det innebär att
omständigheter, som slumpen, som avgör eller påverkar antingen skall
kompenseras alternativt utjämnas genom en resurstillförsel.
Den generella välfärdspolitiken - med bland annat obligatoriska
socialförsäkringar - är en lyckad lösning på dessa problem. En rätt utformad
generell välfärdspolitik understöder människors självbestämmande och skapar
därmed frihet för den enskilda människan att själv forma sitt liv.
Grunden för de resurser som krävs för en generell välfärdspolitik är
arbetet. Arbete är också en förutsättning för att kunna leva ett självständigt
liv. Alla människor har också en skyldighet att försöka försörja sig själva.
Staten bör omfördela samhällets resurser så att alla - inte bara vissa -
människor ges möjlighet till ett självständigt liv. Staten skall via skatter,
avgifter och sociala trygghetssystem söka minska de skillnader mellan
människor som beror på omständigheter som ligger utanför deras påverkan.
Skillnader som skapar bättre totala förutsättningar och villkor även för de
sämst ställda skall däremot inte motverkas. En politik utefter dessa principer
uppfyller bäst de liberala målen om alla människors rätt till ett självständigt
liv och till möjligheter att växa.
En generell
välfärdspolitik
En generell välfärdspolitik har bland annat den fördelen att
den ger mindre marginaleffekter än selektiva lösningar. En
annan fördel är att den kräver mindre byråkrati och inte är
integritetsstörande. Dessutom har den större möjlighet till en
bred anslutning bland medborgarna. Till skillnad från
selektiva system utestänger den ju inte stora grupper och
skapar därmed inte heller misstroende mellan dem som har
mest utbyte av systemet och dem som huvudsakligen betalar
till systemet. Därmed bidrar den till social stabilitet. Den kan
därutöver underlätta ett accepterande av förändringar på
arbetsmarknaden och i arbetslivet och därmed bidra till
välståndsutvecklingen.
En generell välfärdspolitik finansieras solidariskt. Alla skall vad gäller
skola, omsorg, vård etc bidra efter bärkraft till finansieringen och vad gäller
sjukförsäkring och ålderspension efter den inkomst som försäkras och
oberoende av den individuella risken att bli sjuk eller chansen att bli gammal.
Det finns flera argument för obligatoriska socialförsäkringar mot
inkomstbortfall. Det viktigaste är den spridning och fördelning av
riskkostnaderna som uppnås genom att alla är med. Den som löper mindre
risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som de som har
mycket större risk. Personer med ärftliga sjukdomar, kroniskt sjuka och
människor med större sjuklighet än genomsnittet slipper därmed betala
avsevärt högre premier än unga friska människor eller - i värsta fall - nekas
försäkring. Fördelen är alltså att premiernas storlek inte påverkas av den
individuella risken att bli sjuk eller den individuella chansen att bli gammal
utan endast av den genomsnittliga risken eller chansen samt den försäkrade
inkomstens storlek.
Under senare år har tanken på obligatoriska socialförsäkringar ifrågasatts.
Tanken på någon form av omfattande tvångssparande i form av så kallade
konton har lanserats som alternativ till obligatoriska socialförsäkringar.
Medborgarkontotanken har fått många skepnader sedan den i vårt land
lanserades av ekonomen Stefan Fölster. I Skattebetalarnas förenings version
av medborgarkonto har den gått under namnet välfärdskonto och i SAF:s
version benämns den trygghetskonto i skriften "Proportionell skatt med
trygghetskonton" (SAF 1998). Alla förslagen har dock vissa grundläggande
drag gemensamma.
Enkelt uttryckt bygger kontoidén på att större delen av dagens bidrag och
samtliga socialförsäkringar ersätts med ett individuellt tvångssparande på ett
konto. Individen själv bestämmer till vad och när kontot skall användas. Ju
mer pengar som en person under sitt yrkesverksamma liv väljer att - eller är
tvungen att använda - till sjukskrivning, studier, föräldraskap, sjukvård med
mera desto mindre pengar finns kvar till pensionen.
Utgångspunkten för de olika varianterna är att skatten måste sänkas rejält
med 20-30 % av BNP. Förutom det tveksamma i att förorda endast en
proportionell beskattning (eller plattskatt) så är denna målsättning bara möjlig
om man ser den obligatoriska socialförsäkringen i sin helhet som skatt medan
det tänkta obligatoriska sparandet i sin helhet ses som privat konsumtion.
Per Molander har i boken En effektivare välfärdspolitik (SNS förlag 1999)
argumenterat emot stora delar av dagens generella välfärdssystem utan att
egentligen presentera eller ta ställning för något alternativ. Det är lätt att
instämma i hans krav på lägre marginaleffekter och mindre skattekilar i
systemen. Det är något som Folkpartiet mycket länge har påtalat. Men i fråga
om socialförsäkringarna är hans resonemang påfallande tunna. Inte
någonstans i boken redogör han för eller tar hänsyn till skillnaden mellan
skatter och avgifter. Ett socialförsäkringssystem, som Folkpartiets modell,
som baserar sig på avgifter istället för skatter bör rimligtvis innebära en
större
försäkringsmässighet och mindre skattekilar än dagens
socialförsäkringsmodell. Det är något som förbigås med tystnad av författaren
till En effektivare välfärdspolitik.
Däremot är det bättre ställt i andra SNS-skrifter. I  SNS-boken
Välfärdspolitik i kristid - håller arbetslinjen? (av A Björklund, L Söderström,
P-E Edebalk och R Ohlsson 1998 Välfärdspolitiska rådets rapport) kritiseras
tanken på medborgarkonto samtidigt som allmänna socialförsäkringar
försvaras.
Författarna konstaterar:
Vid bedömningen av modellen med medborgarkonto måste man ha klart
för sig att individer drabbas av sjukdom, arbetslöshet och sådant i mycket
olika omfattning och att deras konton följaktligen skulle bli mycket olika
belastade. Den som har tur skulle kunna se fram emot en kraftig extra
pension, samtidigt som den otursföljda skulle få se sitt konto tömmas helt
och hållet. Risken för inkomstbortfall avspeglar skillnader i hälsa,
utbildning, bostadsort o s v. Under livet får vissa personer .... långt mer
än sin beskärda del av sjukdom, arbetslöshet och annat elände. Dessa
personers problem löses inte med individuellt sparande, utan kräver en
eller annan försäkringslösning, där de som har tur bidrar till de
otursförföljdas försörjning.
Skulle man byta dagens allmänna sjukförsäkring mot ett
sparande som bland annat skall täcka inkomstbortfall vid
sjukdom, så blir skillnaderna mellan olika individer, med
olika riskbilder, nästan hur stora som helst. Detta är den
viktigaste skillnaden mellan försäkring och sparande. Den
förra utjämnar risker. Den senare gör det inte. Den modell
som utjämnar risker som individen inte rår över är därför
den modell som närmast kan sägas uppfylla det liberala
jämlikhetskravet att alla människor skall behandlas med
samma hänsyn och respekt.
Principerna för ett
hållbart system för
socialförsäkringarna
Försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom
socialförsäkringarna. Det skall finnas ett direkt samband
mellan inbetalda avgifter och förmåner. Där inga förmåner
finns skall inga avgifter tas ut.
Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett sätt som motverkar
utslagning och gynnar rehabilitering.
Det skall alltid löna sig att arbeta. Försäkringarna skall innehålla en
självrisk som motverkar överutnyttjande och stimulerar till arbete och till en
så kort försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäkringsmässig koppling
mellan avgifter och förmåner minskar de s k skattekilarna och det lönar sig
bättre att arbeta.
Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras med avgifter samt, för
fördelningspolitiska inslag, med direkta statsbidrag. Försäkringssystemen
skall huvudsakligen finansieras med egenavgifter. Detta bidrar till att
tydliggöra försäkringsmässigheten. Genom att försäkringarna lyfts ut ur
statsbudgeten och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.
Det är viktigt att  taket i socialförsäkringarna sätts så att det stora
flertalet
inkomsttagares inkomster ligger under taket.
Eftersom inga avgifter skall tas ut där inga förmåner finns, så måste taket
för förmån och taket för avgifter vara detsamma. Vi föreslår att taket i den
nya ohälsoförsäkringen och - på sikt - i abetslöshetsförsäkringen skall vara
detsamma som överenskommits för  det reformerade pensionssystemet - 7,5
"lönebasbelopp". En övergång till "lönebasbelopp" betyder att förmåns- och
avgiftstaket räknas upp med standardstegringen i samhället.
För att socialförsäkringarna skall ha sina positiva effekter på trygghet och
utjämning av riskkostnader utan att ha de negativa effekter som skatter har på
arbetsvilja och hederlighet, krävs att deras utformning är konsekvent och
tydlig.
Vi menar att ett socialförsäkringsskydd som byggs upp efter de principer
vi anger inte behöver användas som budgetregulator. Det får en inbyggd
följsamhet mot samhällsekonomin av samma slag som det nya
pensionssystemet.
Men en förutsättning för den autonoma ställningen gentemot
statsfinanserna är att principerna verkligen upprätthålls. Socialförsäkringarna
är en så stor del av samhällsekonomin att t ex fel incitamentsstruktur får
mycket kraftigt genomslag. Därför måste det finnas t ex självrisker, så att
systemet - just för att det existerar för de perioder då vi inte arbetar - ändå
uppmuntrar till arbete.
Beivra överutnyttjande av
systemen
Uppslutningen kring en generell välfärdspolitik är avhängig
av minst tre förutsättningar:
att välfärdsprogrammen uppfattas som allmänt rättvisa
att de genomförs korrekt och
att bördorna fördelas någorlunda rättvist.
Missbruk och fusk undergräver stödet för den generella
välfärdspolitiken. Det är därför avgörande för systemens
fortsatta legitimitet att fusk och missbruk beivras och att
systemen utformas och underhålls på ett sätt som underlättar
detta.
Folkpartiet anser att det är mycket viktigt att motverka fusk och missbruk
så att den generella välfärdspolitikens legitimitet ökar.
Det behövs en
blocköverskridande
överenskommelse om
socialförsäkringarna
Under socialliberal ledning inleddes en blocköverskridande
uppgörelse om framtidens pensionssystem.
Pensionsreformen med sina raka rör mellan inbetalningar
och förmåner, sin flexibilitet och sitt inslag av individuellt
sparande är samtidigt en mycket liberal reform.
Folkpartiets nyvalde partiledare sade i mars 1997 i sitt landsmötestal att
när pensionsuppgörelsen är i hamn måste nästa steg vara att partierna enar sig
om en stor socialförsäkringsreform. Vi måste få fram långsiktigt hållbara
lösningar. Människor måste kunna lita på sina försäkringar. När folk planerar
sin framtid är det viktigt att de känner trygghet och vet vad som gäller om de
blir sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa.
Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Detta krav
upprepades i valrörelsen 1998. Folkpartiet gör fortfarande bedömningen att
det behövs en bred uppgörelse - av samma dignitet som den stora
pensionsreformen - mellan de partier som tror på försäkringsprincipen i
välfärdspolitiken. En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör
byggas upp.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga
försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring  (inklusive förtidspensionen) och
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens
budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner.
Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder.
Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten.
Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när
det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten
behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns
incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
En uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande
delar.
Fristående ställning med
autonoma styrelser
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är
definitionsmässigt offentliga, bl a genom att de är
obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående
ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas
inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts
till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten
att fastställa ramarna för avgifter och förmånerna ska
styrelsen - som bör ha längre mandatperiod än riksdagen
och inte bestå av riksdagsledamöter - ha det operativa
ansvaret för att försäkringens buffertfondering varken går
under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en
finansiering som till den dominerande delen utgörs av
egenavgifter krävs sannolikt någon form av avgiftsväxling
där nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen
granskar
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre
försäkringarna i den allmänna trygghetsförsäkringen.
Strävan mot individuell
anknytning
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och
många alltså får ut mindre från försäkringen än de betalat in
- bör ansträngningar göras att "individualisera" systemen.
Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt samband mellan
avgifter och förmåner. En annan väg är att förse individen
med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
En allmän a-kassa
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och
obligatorisk. Vi ser inga skäl till varför inte alla
inkomsttagare som uppfyller kraven på en fast anknytning
till arbetsmarknaden ska ha rätt till en inkomstrelaterad
arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona
att arbetslöshetsförsäkringen skall vara en
omställningsförsäkring med lång anknytning till
arbetsmarknaden.
Nytt stöd till utförsäkrade
från a-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör
kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta
skydd skall inte - som socialbidrag - prövas mot innehav av
bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd är
självfallet att individen står till arbetsmarknadens
förfogande.
Ökad satsning på
rehabilitering
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens
förtidspensionering och arbetssjukdomsdelen av
arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas så att
arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för
rehabilitering av långtidssjuka.
Återställande av
änkepensionerna
Besparingen på änkorna har lett till svåra ekonomiska
konsekvenser för många änkor. Detta är oacceptabelt.
Änkepensionen bör återställas.
Anslagsfrågor
Under utgiftsområde 10 lyfts kostnaderna för
trafikförsäkringen ur sjukförsäkringen samt minskas
kostnader för sjukförsäkringen och förtidspensioneringen
genom Finsam-reformen och genom åtgärder mot
överutnyttjande av systemen.

Stockholm den 5 oktober 2000
Lars Leijonborg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Johan Pehrson (fp)