1. Riksdagen beslutar om ny rehabiliteringsorganisation från den 1 juli
2001, i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till det nödvändiga
lagstiftningsarbetet, i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en organisationskommitté med
ansvar för genomförandet, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Problemet
Kristdemokraterna har under en längre tid frågat efter åtgärder för att
snabbt ta itu med det ökade antalet sjukskrivningar i Sverige. Regeringens
handfallenhet inför de enorma kostnadsökningarna i sjukförsäkringen de
senaste åren är påfallande stor. Vi har i frågor, interpellationer och
debatter efterlyst åtgärder som åtminstone kan stävja den negativa
utvecklingen i sjukförsäkringen. Men regeringen tycks i denna fråga
lomhörd trots att miljarder strömmar ut ur statskassan på grund av
avsaknad av handlingskraft.
En nödvändig åtgärd är att snabbt se till att rehabiliteringsarbetet på
försäkringskassorna och arbetsplatserna fungerar. I tider av neddragningar
under 90-talet har arbetsgivarna inte ansett sig ha vare sig tid eller resurser
att
prioritera rehabiliteringsarbetet. Samtidigt har försäkringskassorna fått
kraftiga neddragningar så att de ej heller kunnat arbeta aktivt med
rehabiliteringsarbete. Detta ha nu snabbt visat sig ekonomiskt ödesdigert för
den svenska sjukförsäkringen men också för arbetsgivarna. De sjukskrivna
har drabbats i form av ökat lidande.
Försäkringskassorna har de senast fem åren minskat sin personalstyrka
med cirka 25 procent. När antalet sjukskrivningar ökade tvingades kassorna
prioritera utbetalningar av sjukpenning. Personella resurser har således
flyttats över från rehabiliterings- till utbetalningssidan. Den onda cirkeln är
därmed ett faktum, eftersom kassorna tvingas beskåda det ökade antalet långa
sjukskrivningar med ett ökat antal sjukpensioner. Man har således bitit sig
själv i svansen genom denna kortsiktiga prioritering. Samtidigt har RFV och
regeringen underlåtit att agera. Man hade kunnat sätta in akuta resurser för
att
"avarbeta rehabiliteringsköer". Men man har valt att förhålla sig passiv.
I regeringens budgetmotion står att "ohälsan är otillfredsställande hög för
försäkringskassans personal". Trots detta har ingen agerat för att åtgärda
problemet. Kristdemokraterna har föreslagit att man skall sätta in mer akuta
resurser till kassorna, vilket kunnat åstadkommas om riksdagens majoritet
röstat för våra förslag i tidigare budgetmotioner, eller lagt egna liknande
förslag.
Det senaste året har regeringen sagt att man väntat på de två utredningarna
dels om rehabiliteringen, dels om sjukförsäkringen. Nu när det finns förslag
säger man att man väntar på en arbetsgrupps förslag. Regeringen har tillsatt
en arbetsgrupp under Socialdepartementet som man säger "har i uppdrag att
utarbeta en handlingsplan för hela ohälsoområdet i syfte att bryta den
negativa utvecklingen med alltfler långtidssjukskrivna". Detta är lovvärt men
hur lång tid kan vi vänta på att åtgärder genomförs?
Arbetsgruppen kan enligt budgetpropositionen lägga förslag till riksdagen
först hösten 2001 med ikraftträdande från och med år 2003. Detta synes som
moment 22 där alla väntar på alla. Regeringen har väntat tillräckligt länge nu
och åtgärder är nödvändiga omedelbart. Rehabiliteringsarbetet är snart
grundligt skadat. Det förebyggande arbete som började byggas upp under
tidigt 90-tal med rehabiliteringsförordningen och med Arbetslivsfondspengar
har nu mer eller mindre raserats.
Allt mindre resurser går till rehabilitering. Under 1999 använde
försäkringskassorna 514 miljoner kronor till administration av samordnad
rehabilitering, vilket är en minskning med cirka 200 miljoner kronor eller 29
procent i jämförelse med 1998.
Sjukskrivningskostnaderna var 1999 27,8 miljarder kronor och år 2000
beräknas kostnaderna stanna på 36,5 miljarder kronor. År 2001 kommer
enligt regeringens beräkningar kostnaderna att ligga på 38,4 miljarder kronor.
Samtidigt vet vi att aktiv rehabilitering är lönsam.
Lösningen
Kristdemokraterna anser därför att åtgärder inte kan vänta och stödjer
därför de förslag som förs fram i Gerhard Larssons utredning
"Rehabilitering till arbete" (SOU 2000:78), som nyligen lämnade sitt
slutbetänkande till regeringen. Dessa förslag är så intressanta och viktiga
att de bör leda till handling.
Målet med utredningens förslag är färre och kortare sjukfall. De
samhällsekonomiska vinsterna lyfts fram liksom att de individer som kan få
adekvat hjälp får ett stöd tillbaka till arbetslivet.
Förslaget går ut på att införa en rehabiliteringsförsäkring som ersätter
bland annat dagens sjuk- och rehabiliteringsförsäkring, bidrag till
arbetshjälpmedel, medel till köp av rehabiliteringstjänster, sjukbidrag och
förtidspensioner samt kostnader för administrationen.
Särskilda resultatenheter inom Försäkringskassan skall tydliggöra att det
inte går att nagga på detta område i dåliga tider.
Den nya försäkringen skall bli mer försäkringsmässig. Försäkringen skall
finansieras via arbetsgivaravgifter. Staten skall övergångsvis stå som
medfinansiär under en treårsperiod via skattemedel. Andelen bör sedan
minska till cirka 5 procent. Enligt utredaren behöver mellan 2,6 miljarder och
2,9 miljarder kronor per år satsas under en treårsperiod för att sätta igång det
nya arbetssättet.
Av de nästan 80 miljarder kronor i utgifter för sjukersättning,
rehabilitering och förtidspensioner som årligen utbetalas, utgör passiva
ersättningar 90 procent. De aktiva rehabiliteringsinsatserna utgör mindre än
10 procent. Utredaren pekar på att en satsad krona ger nio tillbaka sett över de
fyra sektorerna inom offentlig sektor, arbetsgivaren och den enskilde
individens ekonomi.
En ny myndighet kallad Rehabiliteringsstyrelsen skall införas. Där delar vi
dock inte utredarens förslag att den skall byggas upp som en fristående
myndighet. Vi anser att dess funktion bör finnas som en egen resultatenhet
inom RFV. Däremot anser vi likt utredaren att istället för renodling av roller
som riskerar att skapa murar behövs en huvudaktör som har ett tydligt
huvudansvar. Det är dessutom viktigt att satsa på incitament till samarbete
mellan olika aktörer.
I övrigt föreslås :
- en regional resultatenhet inom den regionala
försäkringskasseorganisationen
- en metod och utvärderingsenhet
- kompetensförstärkning av handläggarpersonal
- en nationell utbildningssatsning för 3000 nyckelpersoner på arbetsplatser
och myndigheter
- en förstärkt yrkesinspektion
- högskoleutbildning inom rehabilitering
Sammantaget stämmer dessa förslag väl överens med det vi
kristdemokrater länge slagits för nämligen resurssatsningar på
rehabiliteringsområdet för tidiga åtgärder och höjd kompetens inom
försäkringskasseorganisationen. Utredaren belyser också på ett bra sätt att
vissa personer behöver hjälp med arbetsmarknadsinriktade åtgärder för att
komma tillbaka i arbete. Denna helhetssyn ger möjlighet för fler att välja
arbete istället för att som idag ofta tvingas in i förtidspension.
Genomförande
Utredaren gör en bra analys av behoven av rehabilitering och arbetssätt
och kristdemokraterna ställer sig positiva till utredarens förslag.
Utredaren anser att hans förslag kan genomföras från 1 juli 2001. Vi anser
att det är viktigt att så sker. Riksdagen bör därför fatta ett principbeslut
enligt utredningens förslag samt ge regeringen i uppdrag att påbörja
erforderligt lagstiftningsarbete. Dessutom måste en
organisationskommitté tillsättas.
Anledningen till att kristdemokraterna föreslår att ett utredningsförslag
genomförs utan att invänta sedvanligt remissförfarande är att utredningen gett
ut en diskussionspromemoria som remissbehandlats och vägt in de
synpunkter som då kom fram.