Riksdagen begär att regeringen tillsätter en brett sammansatt utredning
med uppgift att analysera de problem som följer av en åldrande
befolkning och föreslår ändringar i transfererings- och
socialförsäkringssystemen i syfte att öka arbetskraftsutbudet, främst
genom att motverka tendensen till sjunkande faktisk pensionsålder.
Motiv för mina förslag
Svenskarna allt äldre
Sveriges folk blir allt äldre. Det föds färre barn, och vi lever längre.
Andelen personer i yrkesverksam ålder minskar, och antalet personer över
65 år växer snabbt. Den förändrade ålderssammansättningen medför
dessutom att arbetskraftens genomsnittsålder stiger.
Födelsefrekvensen sjönk från ett genomsnitt kring fyra barn per kvinna för
hundra år sedan till färre än två barn under 1930-talet. Därefter har de årliga
födelsetalen pendlat rätt kraftigt kring denna nivå. F.n. är fruktsamheten
rekordlåg (ca 1,5 barn per kvinna), vilket sammanhänger med att mödrar
dröjer allt längre med att föda sitt första barn.
Samtidigt har medellivslängden stigit kraftigt. Under 1900-talet ökade den
med över 20 år för män och närmare 25 år för kvinnor till 77 resp. 82 år.
Befolkningens medelålder har under samma tid stigit från under 30 år till ca
40 år. Andelen personer över 65 års ålder har mer än fördubblats till över 17
procent av befolkningen.
Dessa trender väntas fortsätta under första hälften av 2000-talet. Den
avtagande befolkningstillväxten övergår i en faktisk minskning framemot
mitten av seklet. Då har medelåldern stigit till ca 44 år, och andelen över 65
är ca 25 procent. Ökad invandring kan motverka befolkningens åldrande men
är egentligen endast ett sätt att skjuta på problemet, eftersom även invandrare
blir äldre.
De demografiska trender som kan observeras i Sverige utmärker hela
industrivärlden. Överallt skall en minskande befolkningsandel i yrkesverksam
ålder försörja allt fler pensionärer. Även om det sjunkande barnantalet
övergångsvis lindrar försörjningsbördan, blir problemet snart ännu mer akut,
eftersom det årliga tillskottet till arbetskraften blir allt mindre i
förhållande till
avgången. Konkurrensen länder emellan om ung, välutbildad arbetskraft blir
allt hårdare, och det är inte säkert att Sverige förmår attrahera fler än vi får
släppa ifrån oss.
Det bör också noteras att offentliga prognoser - både här hemma och
utomlands - har tenderat att underskatta åldrandet. Varje prognosrevision
under senare år har skärpt problembilden. Befolkningspyramiden framstår
som allt mer "topptung".
Sjunkande förvärvsfrekvens
Befolkningens ändrade ålderssammansättning påverkar naturligtvis
utbudet av arbetskraft i negativ riktning. Om knappt tio år väntas antalet
personer i yrkesverksam ålder t.o.m. börja att minska i absoluta tal. Denna
utveckling förvärras av två aktuella tendenser i var sin ända av
åldersgruppen 16-64 år: allt längre utbildningstid med åtföljande senare
utträde på arbetsmarknaden och sjunkande faktisk pensionsålder. Dessa
tendenser kan inte nämnvärt motverkas av den stigande
förvärvsfrekvensen bland kvinnor, eftersom denna redan hunnit bli så hög
(ca 85 procent i åldern 20-54 år).
Bland ungdomar är inte ökad studieverksamhet den enda förklaringen. Det
har blivit allt vanligare med utlandsresor, "sabbatsår" och andra aktiviteter
före utbildningens slutförande. Följden blir färre återstående år i
yrkesverksam ålder, då studieskulder kan betalas av och avsättningar för
pensionärstiden kan göras.
Den genomsnittliga pensionsåldern uppskattas idag till ca 62 år, vilket är
en klar sänkning jämfört med tidigare. Fastän hälsoläget i den övre
medelåldern rimligen har förbättrats, har antalet förtidspensionärer stigit till
400 000 eller ca 10 procent av arbetskraften. Därutöver väljer många att
frivilligt dra sig tillbaka från arbetslivet, trots att de är fullt arbetsföra.
I åldern
60-64 år ingår endast ungefär varannan person i arbetskraften.
Sjunkande faktisk pensionsålder och stigande livslängd samverkar till en
snabb ökning av antalet levnadsår efter yrkeslivet. Problemet, som uppträder i
alla industriländer, accentueras av att åldersgruppen 55-64 nu är ovanligt stor
("40-talisterna"). Biologiskt finns det ingen grund för denna utveckling.
Tvärtom kan det göras gällande att den äldre arbetskraften numera är mest
produktiv på grund av sin ackumulering av humankapital och de allt mindre
kraven på fysisk styrka och smidighet.
Påfrestningar på de sociala skyddssystemen
Det perspektiv som här har tecknats visar att vi går mot en tid av växande
påfrestningar på de sociala skyddssystemen. Det gäller naturligtvis i
första hand pensionsordningen men även organisationen av sjukvård och
äldreomsorg.
Den pensionsreform som nu håller på att slutföras gör dock Sverige bättre
skickat än många andra länder att möta den nya tidens krav. Den närmare
kopplingen mellan avgifter och förmåner borde motverka den förtida
pensionsavgång som idag kan motiveras med att full pension redan är
intjänad och att fortsatt avgiftsbetalning är helt bortkastad. Men det finns
många andra inslag i socialförsäkringarna som stimulerar till tidig avgång ur
förvärvslivet.
Efterfrågan på sjukvård ökar med stigande ålder. Men det är normalt ändå
endast under de sista levnadsåren som en person utnyttjar sjukvårdens tjänster
i stor omfattning. Stigande levnadsålder medför inte i sig att denna
intensivperiod behöver bli märkbart längre. Däremot torde det finnas
anledning att räkna med kraftigt ökade kostnader för äldreomsorgen. Detta
blir en följd av den snabba tillväxten av åldersgruppen över 85 år, vilken
utnyttjar de mest kostnadskrävande tjänsterna på detta område.
Nödvändiga åtgärder
Grundläggande för att möta de fördelningsproblem mellan generationerna
som tornar upp sig är att öka den tid under vilken individen är
yrkesverksam. Alla planer på allmän arbetstidsförkortning är uppenbart
malplacerade. För ungdomar är det angeläget att genom förändringar i
studiestödssystem m.m. påskynda övergången från utbildning till
yrkesarbete.
Men viktigast av allt blir att motverka incitament till tidig pensionering
och underlätta kvarstannande i förvärvslivet efter 65 års ålder. Det är
beklagligt att den i principbeslutet om pensionsreformen överenskomna
höjningen av rätten att behålla sin anställning till 67 års ålder ännu ej
genomförts. Målet bör vara att med iakttagande av principen om rörlig
pensionsålder höja den legala avgångstiden till 67 år och närma det
genomsnittliga faktiska pensioneringstillfället så nära 65 år som det går.
En höjning av den faktiska pensionsåldern får en dubbelt positiv effekt.
Dels förlängs den yrkesverksamma tid då individen bidrar till produktionen
och sin egen försörjning, dels förkortas den tid då individen är beroende av
andras produktion för sin konsumtion. Det är inte heller alla som uppskattar
en lång period av fritid och relativ sysslolöshet efter den yrkesaktiva tiden
utan skulle föredra att göra fortsatta insatser på arbetsmarknaden långt upp i
70-årsåldern, förutsatt att möjligheter till detta föreligger.
De problem som är förknippade med en både andels- och antalsmässigt
sjunkande befolkning i yrkesverksam ålder är ännu ofullständigt analyserade.
Riksdagen bör ge detta i uppdrag till en brett sammansatt utredning, som
också bör få till uppgift att föreslå ändringar i transfererings- och
socialförsäkringssystemen ägnade att öka arbetskraftsutbudet, främst genom
att motverka tendensen till sjunkande faktisk pensionsålder.