Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av nya lagbestämmelser till skydd för personer som
hamnar vid sidan av de sociala skyddsnäten.
Motivering
Följande konkreta situation drabbar väl endast en mindre grupp, men för
den som drabbas känns det som om samhället inte längre bryr sig: Ett
stort företag kraschar. De friställda lever första tiden på A-kassa. När
inget ledigt jobb erbjuds, försöker somliga ta saken i egna händer och
startar en liten egen rörelse. De första åren är förtjänsten ofta endast en
bråkdel av den tidigare lönen, men förhoppning finns att allt ska bli
bättre, när man efter några år blir varm i kläderna. Sjukpenningen har
sjunkit avsevärt beroende på de lägre inkomsterna, men vad gör väl det,
man jobbar även när man har lätt feber. Så händer det, som ingen trott
skulle hända. Man drabbas av utbrändhet, kroniskt trötthetssyndrom eller
något, som gör att man ej kan fortsätta att arbeta som förut. Det visar sig
att försäkringskassan inte beräknar sjukpenningen efter den tidigare fasta
månadslönen, utan efter överskottet i den nya rörelsen. Det känns bittert
för den som en gång hade fast lön och ordnade förhållanden.
Man kan tycka att den som hamnat i denna olyckliga situation efter viss
övergångstid ska få tillbaka sin gamla sjukpenning, den man hade innan man
blev arbetslös. Sjukpenningen bör räknas upp med hänsyn till inflationen.
Även pensionen bör beräknas med utgångspunkt från den ursprungliga lönen
uppräknad med hänsyn till inflationen. Den som startar en egen rörelse och
blir sjuk bör inte hamna i en sämre situation än den som suttit med korslagda
händer och ingenting gjort för att börja få normala arbetsinkomster på nytt.