Motion till riksdagen
2000/01:Sf247
av Jonsson, Sofia (c)

Förebyggande insatser för ökad hälsa


Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökad samordning och individuellt inflytande för rehabilitering.
En ökad ohälsa
Samhället går igenom stora förändringar. I takt med förändringen har
också stressen ökat vilket i många fall leder till utbrändhet för människor.
Vi ser dagliga siffror och statistik som visar på människors ohälsa.
Problemet är att dessa siffror sällan kopplas till individerna i sig, varför
denna ohälsa ökar och vad vi kan göra för att öka livskvaliteten för
människor.
De allt mer ökade ohälsofrågorna måste belysas mer. Sjukskrivningarna
ökar i allt större takt, och då speciellt de långa sjukskrivningarna. I
statistiken
kan vi läsa att det är kvinnorna i den offentliga sektorn som står för de flesta
sjukskrivningarna. Det är också kvinnodominerade arbeten som är mest
utsatta.
I många fall är arbetsmiljön under all kritik. I en undersökning från
Statistiska centralbyrån visas det att cirka var fjärde yrkesverksam har besvär
på grund av sitt arbete. Dåliga arbetsmiljöer kan bryta ner både självkänsla
och livsglädje, vara rent skadlig och leda till sjukdom. Att ha ett arbete där
individen har inflytande, känner sig delaktig och har möjlighet till
flexibilitet
är viktigt. Arbetets utformning och villkor är av stor betydelse.
Ökade insatser
Rehabiliteringsinsatserna fungerar inte som de skall, detta leder till att
människor slås ut från arbetsmarknaden. Istället för att satsa på
förebyggande verksamhet har vi idag en rehabilitering som försöker rätta
till vissa misstag i efterhand. En sådan politik ger inte människor en ökad
livskvalitet. De passiva ersättningarna måste ersättas med aktiva insatser
där individen sätts i centrum, förebyggande insatser där både individen
och arbetsgivaren tar sitt ansvar.
Idag har arbetsgivarna ett stort men otydligt ansvar för de anställdas
rehabilitering. I praktiken tolkas ansvaret helt olika vilket medfört att
liknande situationer tolkats helt olika beroende på vilken arbetsgivare
personen i fråga haft. Ansvaret har i många fall istället flyttats till olika
insatser i landstingets hälso- och sjukvård, försäkringskassorna,
kommunernas socialtjänst och arbetsförmedlingen.
För att förenkla och förbättra insatser för ohälsa och rehabilitering bör
individens bästa i ökad utsträckning sättas i centrum. För att klara detta bör
den finansiella samordningen öka och knytas starkare till individen. I den
nuvarande uppdelningen är den spridd på olika myndigheter och skilda
sektorer vilket försvårar för effektiv rehabilitering. Den enskilde bör också
ges ett ökat inflytande i rehabiliteringsprocessen.

Stockholm den 3 oktober 2000
Sofia Jonsson (c)