Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring.
Motivering
Arbetsgivarna i mindre företag har idag svårt att följa lagen och ta sitt
rehabiliteringsansvar. De som är bäst på detta är stora arbetsgivare med
god tillgång till företagshälsovård och utredningsresurser. Små företag
klarar det inte. Problemet är att flertalet små arbetsgivare inte anser sig ha
råd, inte har tillräckliga kunskaper och inte har några utredningsresurser.
Trots att lagen (lag om allmän försäkring, AFL) föreskriver att
arbetsgivaren ska sätta igång en rehabiliteringsutredning om arbetstagaren
varit sjukskriven längre än fyra veckor i följd, saknas det en sådan i 75
procent av de sjukskrivningsfall som pågått längre än 90 dagar.
Enligt utredningen Rehabilitering till arbete (SOU 2000:78) finns det
allvarliga brister i rehabiliteringsarbetet. För en majoritet av de
arbetsskadade
som arbetar inom små företag i till exempel servicebranschen finns det få som
får en rehabilitering som gör det möjligt för individen att fortsätta sitt
yrkesverksamma liv. De vanligaste skadorna är belastningsskador. Dessa går
att förhindra och rehabilitera om resurser sätts in i tid.
Enskilda individer ska naturligtvis ha likhet inför lagen och ha samma
rättigheter till rehabilitering. De ska inte vara beroende av den enskilde
arbetsgivarens ekonomiska styrka, betalningsvilja och godtycke; det måste
ses som ett allvarligt demokratiskt misslyckande.
Det grundläggande problemet är att arbetsgivarna skiljer sig åt i
ekonomisk styrka och tillgång till företagshälsovård. Det behövs därför ett
nytt system där arbetsgivarna mer solidariskt delar på detta, sitt lagstadgade
ansvar. Ett sådant system skulle utjämna skillnaderna mellan små och stora
företag eftersom vi då får ett system där alla arbetsgivare är med och betalar
rehabiliteringen. I denna mening sprids riskerna.
Det borde därför snarast införas en statlig obligatorisk
rehabiliteringsförsäkring som ett komplement till den allmänna sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. Denna försäkring borde finansiera en större del av
rehabiliteringens kostnader. På så sätt skulle samhället garantera att denna
rättighet kunde spridas till alla.
En vanlig invändning mot detta förslag är att det kan frånta arbetsgivaren
ett incitament till att förbättra sin arbetsmiljö. Denna invändning är
visserligen relevant men inte hållbar. Arbetsgivaren har ändå enligt
arbetsmiljölagen skyldighet att rätta till fel och brister i arbetsmiljön.
Dessutom skulle detta leda till en stimulans av rehabilitering, vilket skulle
göra det möjligt för Yrkesinspektionen att via enkla register lokalisera
arbetsplatser där arbetsmiljön måste förbättras. Det är också svårt att belägga
att arbetsgivare av rädsla för just framtida ansvar för rehabilitering
investerat i
förbättrad arbetsmiljö. I så fall skulle inte så många mindre och medelstora
företag ha problem att uppfylla lagens bokstav.
Vi ser också att arbetsmarknadens utveckling mot lösare
anställningskontrakt gjort att det har blivit svårare att få arbetsgivare att
känna
sitt ansvar för rehabilitering. Här behövs därför en kollektiv fond som kan
användas av de statliga myndigheterna för att få till stånd rehabilitering för
dessa grupper.
Det är också viktigt att slå fast att det inte handlar om att ta ifrån
arbetsgivarna kostnadsansvaret utan snarare att se till att detta ansvar också
realiseras i praktiken vilket inte sker idag. Genom att via arbetsgivaravgiften
ta in pengar till rehabiliteringen centralt och sedan sprida den där behoven
finns ökar riskspridningen, försäkringsmässigheten, rehabiliteringsviljan och
utjämnar ojämlikheten. Samhället skulle tjäna på en obligatorisk lagstadgad
företagshälsovård och en statlig rehabiliteringsförsäkring, framför allt
eftersom det skulle minska mänskligt lidande men också genom att det skulle
förhindra att personer i yrkesaktiv ålder försvinner från arbetsmarknaden.
Med ett ökat arbetsutbud skulle eventuella flaskhalsproblem och latenta
inflationshot minska. Sysselsättningen skulle totalt kunna öka. Målet om 80
procent i sysselsättning vore lättare att nå.