med anledning av skr. 2000/01:59 En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en decentraliserad antidiskrimineringspolitik som
öppnar arenor för underifrån kommande initiativ och arbetssätt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inkludera brott inspirerade av kommunismen i
arbetet med Levande historia och Forum mot intolerans.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om arbetet med etiska frågor och bekämpning av
mobbning i skolan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om uppdraget till AMS och om köp av kunskapstjänster
från minoriteters och de diskriminerade gruppers experter och konsulter.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om Integrationsverkets uppdrag.
Inledning
1900-talets sista decennier har upplevt en illavarslande
återkomst av rasism, främlingsfientlighet och homofobi.
Hatet mot olika etniska grupper, människor med annan
religion eller annan sexuell läggning var starkt mellan första
och andra världskrigen, men avtog och verkade till och med
dö ut när andra världskrigets och Förintelsens förödande
resultat blottlades. Återkomsten av sådana attityder och
handlingar i vår tid utgör ett allvarligt hot och behöver
bekämpas intensivt även när denna dystra återfödelse äger
rum i samhällen med stadiga demokratiska traditioner och
med förhållandevis starka sociala strukturer.
Sverige har inte varit skonat från intolerans, hatpropaganda och rasistiska
och homofobiska handlingar. Vid upprepande tillfällen har den vardagliga
politiken agerat för att mobilisera allmänheten mot våldspropagandan och för
ett aktivt motstånd mot alla ställningstaganden med bakgrund i rasism,
främlingsfientlighet och homofobi. Stora och ibland spektakulära
demonstrationer och kampanjer har anordnats. Nya antidiskrimineringslagar
stiftades och började tillämpas av nya ombudsmän med tydliga funktioner i
försvaret av de mänskliga rättigheterna. Återkommande debatter och
aktiviteter har ägt rum. Ändå har den politik som vill stoppa hatets tal och dåd
mest haft karaktären av tidsbegränsade och icke samordnade handlingar.
Därför är den nya handlingsplanen mot rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering som regeringen presenterar i sin skrivelse
2000/01:59 mer än välkommen.
Ett samlat grepp
Skrivelsen har stora förtjänster. För det första sammanfattar den väsentlig
information både inom den nationella och den internationella politiken. Även
om Folkpartiet inte i allt delar synen på redan genomförda program och
projekt med antirasistisk och antidiskriminerande inriktning - när det t ex
gäller redovisningen om "Europaåret mot rasism" eller beskrivningen av
integrationspolitiken och minoritetspolitiken - betraktar vi denna första
samling av information och analys som nödvändig och värdefull. Alla
enskilda människor och grupper engagerade i kampen mot rasism och
diskriminering får i denna text en god vägvisare i dagens politiska landskap
och en samlad kunskap om de myndigheter, organisationer och nätverk som
agerar för att motverka rasism, homofobi och diskriminering.
Den andra stora förtjänsten denna skrivelse har består i viljan att få grepp
om helheten. Det gäller inte längre en rad sinsemellan isolerade kampanjer,
projekt och åtgärder, utan en strävan att göra den allmänna politiken till den
huvudarena på vilken de mänskliga rättigheterna oavbrutet försvaras.
Folkpartiet hade emellertid hellre sett att regeringen presenterat sin
handlingsplan i form av en proposition med skarpare förslag än de nu
föreslagna i skrivelsen. Regeringens alla skrivelser till riksdagen bör i första
hand innehålla en redogörelse för den aktuella verksamheten som föreligger
på området. Förslag, som en handlingsplan, passar bättre att föreläggas
riksdagen i propositionens form.
Ett positivt inslag i detta arbete är ansträngningen att samla rättssystemets
ansvar för brott med rötter i rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering. Folkpartiet liberalerna instämmer i många av de förslagna
åtgärderna - framför allt när det gäller en översyn av alla
antidiskrimineringslagar och en utredning om en möjlig framtida
sammanslagning av ombudsmännens funktioner, utom JO:s. Den aviserade
propositionen som kommer att behandla förslaget om kriminalisering av hets
mot homosexuella som grupp lovar också förbättringar i lagstiftningen. Det är
något som Folkpartiet tidigare har krävt. I samma riktning verkar
Mediegrundlagsutredningens analys av preskriptionstiderna för tryckfrihets-
och yttrandebrott och de förstärkande anvisningar i regeringens skrivelse
kring detta arbete.
Den pågående verksamhet med kunskapsstrategier inom rättsväsendets
myndigheter och den översyn som Brottsförebyggande rådet kommer att stå
för kommer också att förstärka försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Spridning av kunskap om alkohollagen och om föreskriften att brott för
olaga diskriminering innebär att serveringstillståndet kan ifrågasättas utgör
antagligen ett effektivt redskap i kampen mot intolerans.
Handlingsplanen ägnar särskild uppmärksamhet åt de minoriteter som
oftast utsätts för övergrepp.
Eftersom romerna många gånger saknar tillit till myndigheter ger den nya
handlingsplanen DO ett tvåårigt uppdrag för att motverka och förebygga
diskriminering av denna folkgrupp. Också okunskapen om samernas kultur
och om deras vardagliga livsvillkor analyseras i regeringens skrivelse. Den
nationella informationssatsningen om samerna som inleddes år 2000 är
långsiktig och strategisk och kommer att sträcka sig fram till 2005.
Folkpartiet betraktar dessa satsningar som viktiga i kampen mot
diskriminering.
Ett centraliserat
arbetssätt eller rum för
gräsrötternas initiativ?
På flera punkter föreligger det skillnader mellan regeringens
och Folkpartiets uppfattning om arbetet med aktuella frågor
om intolerans. Den viktigaste skiljelinjen återfinns i
relationen mellan det offentliga Sverige och de grupper och
individer som kan och vill agera mot alla former av
intolerans. Folkpartiet tror på ställningstaganden och
aktioner utformade och genomförda underifrån och upp,
med utgångspunkt i initiativ och handlingar som den
enskilde invånaren och som små lokala grupper står för. De
utgör kärnan i den mest effektiva strategin mot intolerans.
Därför tycker vi att tvåvägskommunikationen i samhället
behöver avsevärt förstärkas. Bara så skapas spelrum för
demokratiska krafter engagerade i kampen mot rasism,
främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.
De delar i regeringens skrivelse som avser den vardagliga dialogen och
samverkan mellan å ena sidan beslutande och verkställande instanser och å
andra sidan invånare är oftast för svagt formulerade.
Vissa avsnitt tyder på förståelse för frågan om en förbättrad
kommunikation mellan beslutsfattare, verkställande grupper och invånare.
Det talas i texten om t ex åtgärder för att skapa förutsättningar för
medborgarnas aktiva deltagande i samhällslivet och det talas också om de
lokala utvecklingsavtal som staten har träffat med kommunerna angående
storstadssatsningen. Men de flesta aktioner som kommer i gång enligt
etablerade modeller följer starkt centraliserade och hierarkiska mönster. Först
beslutas centralt att medel ska delas ut, sedan skapas en hel apparat av
centrala och lokala byråkrater som sluter avtal och planerar och i sista led
inbjuds invånarna att ta del av det som redan är beslutat och ofta också
detaljplanerat.
Det som då händer är att den offentliga sektorns starka aktörer och deras
redan väletablerade samarbetspartner - ekonomiskt starka studieanordnare,
traditionella stora svenska organisationer, arbetsförmedlingar och kommunala
förvaltningar och bolag - tar för sig alla uppdrag. De grupper som redan har
direkta erfarenheter av diskriminering tilldelas automatiskt rollen av passiva
åtgärdsobjekt, vilket hos dem har fördjupat känslan av utanförskap och
maktlöshet. Just dessa grupper borde tilldelas en viktigare roll i arbetet mot
intolerans. Det är Folkpartiets uppfattning att de kan bidra till demokratins
förnyelse om och när de har en chans att ta sig an sina egna problem och blir
aktiva i samspelet med samhällets alla traditionella aktörer.
En decentralisering av antidiskrimineringspolitiken är nödvändig. Arenor
för egen makt och generös finansiering av underifrån kommande initiativ och
aktioner bör ge bättre resultat än kostsamma centraliserade och hierarkiskt
anordnade satsningar.
Bekämpa hatbrotten
Folkpartiet har under ett antal år arbetat för att bestämmelsen
om hets mot folkgrupp utvidgas till att omfatta också hets
mot homo- och bisexuella. En lagreform har hittills
blockerats av en majoritet av socialdemokrater, moderater
och kristdemokrater. Det gör att nazistiska och andra
extremistiska grupper kan fortsätta att sprida fullt laglig
hatpropaganda som går ut på att homo- och bisexuella inte
har rätt att leva och att den som mördar homo- och
bisexuella är en hjälte. Homo- och bisexuella har alltid
tillhört nazismens främsta måltavlor.
Folkpartiet liberalerna anser att det brådskar med att få en lagändring till
stånd som gör det straffbart att utöva hets mot homo- och bisexuella. Frågan
är i dag under utredning och en majoritet verkar nu vara möjlig att uppnå.
Homo- och bisexuella bör även omfattas av regeringsformens förbud mot
diskriminerande lagstiftning.
Även om regeringens föreslagna handlingsplan tar upp homofobi behöver
arbetet mot att bekämpa hoten mot homosexuella ytterligare understrykas.
Det gäller i synnerhet hatbrotten. I dag är det polisen som lokalt utreder
riktade brott och våld mot homo- och bisexuella. Mycket tyder på att vissa
utredningar skulle bli effektivare med speciella utredare som har kännedom
om homo- och bisexuellas situation. Den ideologiskt motiverade
brottsligheten mot homo- och bisexuella kartläggs sedan några år även av
säkerhetspolisens författningsskydd, eftersom rasistiska och homofoba brott
angriper grunden för det demokratiska samhället. Det är angeläget att SÄPO
fortsätter att kartlägga och motverka sådana brott.
Folkpartiet tycker att det är en självklarhet att befintliga
brottsförebyggande institutioner som arbetar mot våld och brott tar sig an de
dåd som riktas mot homo- och bisexuella. Brottsförebyggande rådet (BRÅ)
bör få ett särskilt uppdrag att arbeta mot våldsbrott riktade mot homo- och
bisexuella. Polisen och övrig personal inom rättsväsendet bör få ökade
kunskaper om homo- och bisexualitet genom förbättrade utbildningsinsatser.
Sedan 1994 är det en försvårande omständighet om syftet med ett brott är
att kränka en person grundat på tillhörighet till folkgrupp m.m. (brottsbalken
29 kap. 2 § första stycket 7). Det är oklart om bestämmelsen fått någon
betydelse vid bedömningen av straffvärdet för brott mot homo- och
bisexuella. I flera rättsfall där det har klarlagts att brottet haft ideologiska
motiv har straffskärpning ändå inte gjorts. En översyn av lagrummet behövs
för att klarlägga om homo- och bisexualitet bör nämnas särskilt eller om
någon annan åtgärd bör vidtas. Därför är det bra att regeringen nu föreslår
detta.
Stärk
antidiskrimineringsskydd
et
Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet som
infördes 1999 tillkom med stöd från Folkpartiet. De nya
lagarna är ett stort steg framåt mot en effektiv och rättssäker
lagstiftning mot diskriminering. Samtidigt återstår påtagliga
brister. Lagstiftningen har splittrats upp på en lång rad olika
lagar, en för varje typ av diskriminering. Dessutom finns
många olika ombudsmannamyndigheter som arbetar mot
diskriminering. I samband med riksdagsbehandlingen av
lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder och lagen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning har
Folkpartiet förelagt riksdagen förslag om en samordning av
diskrimineringslagarna och ombudsmännens funktioner.
Att slå ihop vissa ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore
en viktig åtgärd för att samordna insatserna mot diskriminering.
Sammanslagningen bör därför avse Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)
och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning
(HomO). Dagens olika diskrimineringslagar bör samordnas till en gemensam
lagstiftning.
Grundprincipen ska vara att den framtida ombudsmannen ska ha samma
mandat att arbeta mot diskriminering oavsett vilken i lag nämnd egenskap
diskrimineringen avser. Även den framtida lagstiftningen bör ha samma
utgångspunkt. De metoder som används ska dock även i framtiden kunna vara
olika beroende på vilka uttryck diskrimineringen tar sig. Därför är det bra att
regeringen nu föreslår att detta ska utredas.
Folkpartiet liberalerna vill också stärka lagstiftningen mot trakasserier. Till
skillnad från vad som gäller för andra former av trakasserier är arbetsgivaren
inte skyldig att arbeta förebyggande mot trakasserier på grund av sexuell
läggning. Det förebyggande arbetet bör avse även trakasserier på grund av
sexuell läggning. Arbetsgivarens förebyggande insatser skulle däremot kunna
vägas in vid bedömningen av påföljden vid konstaterade fall av trakasserier.
Stödet från EUs sociala
fonder
Enbart en procent av de projekt som genomfördes med stöd
från Europeiska socialfonden, mål 3, under perioden 1995-
1999 var initierade och ägda av invandrargrupper fast dessa
projekt enligt de ursprungliga EU-dokumenten var avsedda
just att skapa nya möjligheter för s k utsatta grupper, och
bland dem just arbetslösa invandrare.
Regeringens skrivelse påminner om det kommande gemenskapsinitiativet
EQUAL, en aktivitet avsedd att motverka intoleransen genom en positiv
utveckling i arbetslivet. Vad som saknas i regeringens skrivelse är att en av
gemenskapsinitiativets viktigaste principer är det som på EU-språk kalls för
"Empowerment", alltså principen om egenmakt hos de som i dag upplever sig
själva som maktlösa. Minoriteter, utlänningar bosatta i landet och sexuellt
avvikande grupper ska inte enbart beskrivas som offer för intoleransens
angrepp. Istället ska de betraktas som viktiga delar i kampen mot intolerans.
Att dessa grupper tar makt över sina liv och själva med kraft försvarar sina
intressen är avgörande för kampen mot rasism och främlingsfientlighet.
De nya svenska bestämmelserna som reglerar arbetet med EU-stödet inom
det nybildade ESF-rådet får orimliga konsekvenser. Det insatsområde som
utgör huvudarenan för små grupper och diskriminerade enskilda kallas i
regelsamlingen för insatsområde fyra. Hela Stockholmsregionen får bara tre
miljoner kronor om året. I jämförelse med de stora belopp som går till
Storstadssatsningen eller finansiering av aktivitetsgaranti är denna tilldelning
upprörande. Antagligen är denna summa resultat av en omedveten
diskriminering, ett sätt att bara satsa symboliskt på handlingar som inte
strängt dirigeras av den offentliga sektorns representanter.
Antidiskriminering och
integration
Regeringen påpekar i sin skrivelse: "Det är självklart inte lätt
att dra någon skarp gräns mellan mer allmänt
integrationsfrämjande insatser och åtgärder för att motverka
rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering."
Ändå hävdas det att mycket i integrationspolitiken "faller
utanför ramarna för arbetet mot intolerans".
Folkpartiet har i motioner under en längre tid skrivit om behovet av en
förstärkt makt åt dem som i dag saknar möjlighet att bestämma över sin
vardag, genom t ex aktivitetscentra drivna på entreprenad av de arbetslösa
själva och entreprenader som försöker skapa nya arbetstillfällen. Egenmakt
kräver både en sund och genomskinlig finansiering av sådana entreprenader
och ett regelsystem som ger stöd till människor som upplever sig
diskriminerade.
En sådan politik skulle i praktiken motverka propagandan om
bidragsjagande utlänningar som kommer till Sverige för att hänsynslöst
utnyttja trygghetssystemen. Samtidigt kan en sådan politik minska det
missnöje som idag är mycket spritt i invandrarbefolkningen, ett missnöje
dokumenterat bland annat i färska rapporter från Riksdagens revisorer och
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, och tidigare
beskrivet i utredningen om brandkatastrofen i Göteborg.
Antidiskrimineringsklaus
uler vid offentlig
upphandling
En kommitté lämnar snart fram sitt betänkande angående
utformning av upphandlingsavtal. Regeringen kommer att,
efter sedvanlig remissbehandling av betänkandet, arbeta med
inriktning mot att antidiskrimineringsklausuler som kan
finnas verkligen utnyttjas vid offentlig upphandling.
Antidiskrimineringsklausuler kan ha en positiv effekt. Det är onekligen
fallet idag att diskriminering på sina håll förekommer vid upphandling av
olika tjänster. Det finns också goda exempel på att en form av sådana
klausuler fungerar. I USA används de som ett effektivt redskap i kampen mot
diskriminering. Men i Sverige kan det finnas hinder för en liknande reform.
EG-rätten kan visa sig vara svårförenlig med antidiskrimineringsklausuler. De
kan också få effekten att det i praktiken blir mycket svårt för en del mindre
företag att få ett kontrakt med upphandlaren.
Folkpartiet anser att man bör avvakta Upphandlingskommitténs
betänkande och vänta på en del klargöranden innan riksdagen slutligt tar
ställning för eller emot antidiskrimineringsklausuler.
Levande historia, Forum
mot intolerans
Som framkommer av skrivelsen pågår i dag ett viktigt arbete
med analys och uppvärdering av etiska ställningstaganden på
samhällets offentliga arenor, i de institutioner, myndigheter
och organisationer som ger struktur till vardagens samtal och
handlingar. I detta sammanhang vill Folkpartiet påpeka att
stora brister förekommer i diskussionen om den mycket
grymma intolerans som har sina rötter i kommunismen. Det
räcker inte med de hänvisningar till stalinismen som
skrivelsen innehåller. Det gäller en analys av den långvariga
och blodiga politiska praktik som verkade för att överföra
kommunismens principer i handling. Denna art av intolerans
har under hela 1900-talet och även tidigare gett upphov till
oändligt många våldsamma konflikter, terror och massmord
av astronomisk omfattning.
Fröet ur vilket stora kedjereaktioner av våld och massmord har vuxit är en
politisk filosofi som sätter kriget mellan sociala grupper, den s k
klasskampen, i centrum.
Den jugoslaviska tragedin har med all tydlighet bevisat att klasshatets läror
utgör en mycket bred inkörsport för det etniska hatet. Det var kommunisterna
kring Milosevic och Tudjman som ville behålla makten och återupplivade alla
gamla konflikter mellan landets etniska och religiösa grupper. Denna tragedi
utan like i Europas nutida historia bör studeras med stor uppmärksamhet just
därför att den så klart avslöjar det etniska krigets inre mekanismer.
Den praktiska politik som hämtar inspiration från klasskampens lära har
fullständigt misslyckats överallt där den har tillämpats. Men dess tankegångar
har en fantastisk förmåga att gömma sig bakom milda formuleringar och på
nytt propagera för en aktiv hatpolitik.
Trots Berlinmurens fall har politiska ställningstaganden som försöker
ursäkta kommunismens brott mot mänskliga rättigheter fortfarande stor
spridning i hela världen. Oftast hämtar dessa strömningar sin styrka ur det
som bör kallas för vänsterns revisionism - alltså en systematisk
historieförvrängning som syftar till att antingen förminska eller helt
bortförklara kommunismens praktiska effekter över politik och samhällsliv. I
kampanjen Levande historia och i de svenskt initierade konferenserna om
intoleransen bör vänsterrevisionismen bli objekt för ständiga analyser och allt
djupare avslöjanden.
Också andra typer av intolerans behöver ägnas större uppmärksamhet i
arbetet med etisk förnyelse. Den religiösa fanatismen som inte respekterar
andra livsuppfattningar än den egna bör bemötas aktivt och systematiskt.
Historieundervisningen bör få en betydligt starkare ställning än i dag i
grundskolor och gymnasier, på högskolor och universitet.
Etik i skolorna -
mobbning
Mobbning, aggressivitet och muntliga förolämpningar kan
direkt kopplas till intoleransens sociala klimat. Rasförtryck,
förföljelser av minoriteter, trakasserier och misshandel av
homosexuella har mycket svårt att komma i gång om barn
och ungdomar vistas i miljöer fria från våld och aggressiva
sätt att tala. Intoleransens sociala och psykologiska
mekanism består faktiskt i våldsamma beteenden och
mobbning. Jakten på lovligt byte utnyttjas alltid av
främlingsfientligheten, rasismen och homofobin.
Vi tycker att skrivelsens uttalanden om skolans roll i bekämpning av
intolerans och om värdegrundsfrågor - vilket är ett onödigt komplicerat sätt
att tala om uppförande, etik och moral - är långt ifrån tillfredsställande. Om
skolan ska kunna stoppa hatpropagandans spridning bland ungdomar behöver
skolan handla, göra mycket mer än att tala om "värdegrunder". Våldets alla
yttringar ska stoppas i tid.
Mobbning, våld och sexuella trakasserier ska inte tillåtas i skolans
arbetsmiljö. Brott som begås i skolan ska alltid polisanmälas. Varje skola ska
ha en åtgärdsplan mot mobbning. En av de viktigaste åtgärderna är att
informera föräldrar till barn som mobbar eller mobbas. Det är idag ingen
självklarhet. Det finns metoder mot mobbning som förespråkar att föräldrarna
"inte blandas in". Det tycker Folkpartiet är fel. Föräldrar har rätt att få veta
hur deras barn har det i skolan, och de kan också bidra till en lösning av
problemet.
Folkpartiet anser att elever som gjort sig skyldiga till grova förseelser som
mobbning och våld måste kunna skiljas från skolan under en längre tid. Idag
finns bara möjligheten att visa ut en elev från klassrummet under ett
undervisningspass. Följden blir att det är den mobbade i stället för mobbaren
som flyttar på sig. Om en elev gör skolmiljön otrygg för sina kamrater, måste
kraftfulla åtgärder vidtas. Det är angeläget att under elevens avstängning
arbeta på att lösa problemet på längre sikt och förbereda hans eller hennes
återinträde i skolan. Detta arbete ska skolan göra i samarbete med eleven,
elevens föräldrar och, om de samtycker, med professionell hjälp utifrån.
I Skolverkets nationella kvalitetsgranskning från 1999 av skolors arbete
mot mobbning och annan kränkande behandling ifrågasätts om
bestämmelserna i skolformsförordningarna ger skolor rätt stöd för sina
myndighetsbeslut. Folkpartiet föreslår att denna fråga ses över så att skolor
får det lagstöd de behöver för att arbeta mot mobbning på ett effektivt sätt.
Vi vill i detta sammanhang också påminna om att de utländska lärarnas
frånvaro eller i bästa fall sällsynta närvaro i den svenska skolan inte främjar
förståelsen för andra kulturer. Att AMS hittills inte har lyckats rekrytera
akademiker med utbildning från hemländerna till läraryrket är en stor förlust i
ansträngningen att bekämpa diskriminering. Skolan kan inte på ett trovärdigt
sätt tala mot intolerans så länge lärarkåren innehåller mycket få av
minoriteternas akademiker.
Relationen mellan
invandrare, AMS och
andra myndigheter och
etablerade organisationer
Regeringen vill ge AMS ett särskilt uppdrag om bl.a.
utbildningssatsningar riktade till arbetsförmedlare och annan
personal inom AMV rörande såväl mekanismerna bakom
diskriminering som de gällande reglerna på området. Syftet
är att motverka diskriminering i arbetslivet i stort och risken
att arbetssökande i kontakterna med arbetsförmedlingen
diskrimineras.
Vi anser att uppdragets omfång och innehåll är klart otillfredsställande.
Som vi tidigare påpekat har flera rapporter och undersökningar (Riksdagens
revisorer, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering IFAU, utredningen
om brandkatastrofen i Göteborg) beskrivit den känsla av frustration, missnöje
och ibland intensiv misstänksamhet som har spritt sig i invandrarbefolkningen
när det gäller kontakterna med myndigheterna och då oftast relationerna med
arbetsförmedlingar.
I ljuset av dessa dystra beskrivningar menar vi som socialliberaler att
radikala grepp behövs för en ändring av attityderna. Det gäller t ex
uppmaningar riktade till AMS, länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar att
etablera kontinuerliga kontakter med invandrarorganisationer i trakten.
Studiedagar, konferenser och seminarier i vilka invandrarna får rollen av
lärare och samtalsledare medan arbetsförmedlare och andra tjänstemän intar
positionen av elever skulle väsentligt förbättra kommunikationen mellan de
berörda. För att en gång för alla göra slut på fördomarna som automatiskt gör
invandraren till passivt objekt för åtgärder och program behöver
myndigheterna själva börja ta del av de erfarenheter som fyller den
diskriminerades vardag.
När det gäller stöd för lokalt arbete, stöd till brottsoffer, rådgivning och
stöd till kommuner och lokalt brottsförebyggande arbete är dialogen med
minoriteterna oerhört värdefull. Att köpa kunskapstjänster om
antidiskriminering direkt från de berörda gruppernas experter och konsulter är
ett sätt att i praktiken försvåra diskrimineringen.
Integrationsverkets
strategiska roll
Regeringen har under år 2000 gett Integrationsverket flera
uppdrag med syfte att intensifiera verkets förebyggande
arbete mot intolerans. Den nationella kunskapsbank mot
rasism, främlingsfientlighet och diskriminering som verket
bygger upp kan bli ett effektivt instrument i förbättringar av
dialogen mellan invånare och myndigheter. En sådan
kunskapsbank utgör en stor vinst för samhället.
Folkpartiet har tidigare tagit ställning mot inrättandet av Integrationsverket
och yrkat på en nedläggning av myndigheten. De senaste månaderna har
verket förtydligat verksamhetens mål och strukturerat sitt arbete. Det finns
fortfarande stora frågetecken kring verkets ovanliga funktion och dess
praktiska förutsättningar.
Som Folkpartiet tidigare påpekat är de bästa aktörerna i kampen mot alla
former av diskriminering de berörda människorna själva. Om utlänningar
bosatta i landet och homosexuella själva har praktiska möjligheter att
organisera sig och försvara egna intressen, om de har tillgång till ekonomiska
resurser och regelverk som bildar en realistisk plattform för konsekvent och
kontinuerlig aktivitet, då erövrar grupper tidigare utsatta för trakasserier
eller
hot makt över sina liv. Har de egen makt - då behöver de varken en "ta-hand-
om"-politik eller tjänstemän som verkställer denna politik på statlig, regional
och kommunal nivå.
Integrationsverket kan antagligen vinna en helt berättigad position i en
"Empowerment"-process först när denna myndighet skapar arenor på vilka de
diskriminerade kan spela en huvudroll. Ett sådant verk skulle snarare vara en
katalysator, en medlare och förmedlare av kunskap och kontakter än en
myndighet som uppifrån verkställer färdigt formulerade planer och program.
Planer och program utformas och genomförs av målgrupperna själva. Verket
bör stimulera och stödja denna verksamhet och öppna allt flera mötesplatser
på vilka nerifrån kommande initiativ kommunicerar med viktiga institutioner
och organisationer.
För att kunna spela denna roll behöver verket en helt annan ekonomi än
den har nu. Hela beloppet som Integrationsverket årligen kan dela till landets
alla invandrarorganisationer ligger på en skrattretande låg nivå, ca 20
miljoner. När hundratals miljoner kastas in i den offentliga "ta-hand-om"-
politiken via Storstadssatsningen och när miljarder går till en enorm apparat,
alltså AMS, som hittills aldrig har kommit med tillfredsställande svar på den
plågsamma frågan om invandrarnas kroniska arbetslöshet, då är de 20
miljonerna som delas ut till invandrarnas egna aktioner snarare bevis på
diskriminering än medel för att bekämpa diskrimineringen. Hela funktionen
som Integrationsverket tilldelas i den nya handlingsplanen ter sig tvivelaktig
när medel inte finns hos verket för att på ett effektivt sätt öppna samhällets
aktiva arenor för människor som i dag lever i segregation och drabbas av
diskriminering. Folkpartiet tvivlar på att planens vackra ord om
"Integrationsverkets strategiska roll" i de givna omständigheterna kan
betraktas som något annat än tomma slagord.