med anledning av skr. 2000/01:59 En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av samhälleliga informationsinsatser om alla olika
genom historien och i nutid förekommande odemokratiska samhällen och
samhällssystem.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om olika former av sanktioner eller andra ingripande åtgärder från
det allmänna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ombudsmännen bör vara underställda riksdagen i stället för
regeringen.
Skrivelsens innehåll
I skrivelsen redovisas, förutom pågående arbeten inom en
rad skilda områden, en nationell handlingsplan mot rasism,
främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Den
utgör ett försök att effektivisera de samlade insatserna på
området. Det betonas att ansvaret att bekämpa till exempel
rasism och diskriminering vilar på oss alla och att var och en
som bor i Sverige har ett individuellt ansvar att i vår egen
vardag och efter våra egna förutsättningar reagera när
människor kränks.
Regeringen har förhoppningen att handlingsplanens åtgärder skall bidra till
att mobilisera hela samhället - statliga myndigheter, kommuner och
landsting, fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer, företag och
företagarföreningar, frivilligorganisationer och allmänhet - i kampen för ett
Sverige där varje individ respekteras.
Utmaning mot
demokratin
Rasistiska och andra uppfattningar och värderingar som står
i strid med principen om alla människors lika värde utgör
ytterst en utmaning mot hela den värdegrund som bär upp
demokratin. Ett viktigt inslag i det arbete som
handlingsplanen avser är därför att stärka de demokratiska
institutionerna och öka den demokratiska medvetenheten hos
medborgarna. Det är viktigt att det politiska systemet som
sådant och folkvalda på alla nivåer tar ställning när
människor kränks eller förnekas grundläggande mänskliga
rättigheter.
Mot denna bakgrund är det viktigt att den nationella handlingsplanens
insatser för det långsiktiga främjandet av demokratin och demokratiska
värderingar (kapitel 5.2) också innehåller aktiva samhälleliga
informationsinsatser om alla olika genom historien och i nutid förekommande
odemokratiska samhällen och samhällssystem. Detta innebär som jag ser det
att det som en viktig del bör ingå att också genomföra en samlad
informationsinsats om de brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts i
den kommunistiska ideologins namn.
Rättsväsendet politiseras
I kapitel 5.3 redovisas pågående lagstiftningsarbete på
området, medan kapitel 5.4 redovisar regeringens
synpunkter kring olika andra typer av ingripande åtgärder
från det allmänna. Som instrument som mer aktivt bör kunna
användas i arbetet för att motverka diskriminering nämns till
exempel antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling, regelverket kring statliga stöd och bidrag och
möjligheten att dra in utskänkningstillstånd.
Det är enligt min uppfattning inte acceptabelt att man i Sverige bygger upp
system som innehåller dubbla eller tredubbla påföljder eller
sanktionsmöjligheter. Det är framförallt inte acceptabelt om detta leder till
att
man skapar ett eget rättsväsende vid sidan av det domstolsväsende som finns
för att tillämpa av Sveriges riksdag antagna lagar. Detta vore ett brott mot
grundläggande demokratiska principer och skulle i förlängningen kunna leda
till att politiker och politiska organ i ökande utsträckning får rättsvårdande
uppgifter. Detta vore synnerligen allvarligt.
Att dubbla eller tredubbla påföljden för ett diskrimineringsbrott genom att
i domstol först lagföra och döma enligt diskrimineringslagstiftningen, sedan i
Regeringskansliet dra in eventuellt bidrag eller subvention och till sist i
kommunen dra in ett tillstånd känns mycket tveksamt ur rättslig, mänsklig
och demokratisk synpunkt. Ingen skulle väl på allvar hävda att en lagförd och
dömd mördare efter strafftiden inte skall få ut sin ålderspension och dessutom
förbjudas gå på komvux.
Det är av avgörande betydelse att alla typer av sanktionsåtgärder eller
andra ingripande åtgärder från samhällets sida har ett otvetydigt stöd i
lagstiftningen och att de kan bli föremål för rättslig prövning genom till
exempel överklagande. Alla typer av påföljder och sanktioner som relateras
till ett visst brott mot diskrimineringslagstiftningen måste ses i ett
sammanhang och beaktas i sin helhet. Detta innebär till exempel att man i
straffsättningsarbetet måste beakta även andra påföljder och sanktioner som
aktualiseras i det enskilda fallet.
Ombudsmän under
riksdagen
I kapitel 5.6 redovisas bland annat att regeringen avser att ge
tilläggsdirektiv om att en pågående uttredning om utvidgat
skydd mot diskriminering också skall se över uppgifter och
ansvarsområden för ombudsmän underställda regeringen.
Utredningen skall också överväga frågan om en
sammanslagning av några eller samtliga ombudsmän som är
underställda regeringen.
Det är min bestämda uppfattning att samtliga ombudsmän skall
underställas riksdagen i stället för regeringen. Det är utomordentligt viktigt
att
ombudsmännen kan bedriva sitt arbete fristående från regeringen och
Regeringskansliet. Det skulle kraftigt förstärka deras roller och förtroendet
för
dem hos allmänheten. De skulle få en betydligt friare roll, samtidigt som de
därmed också skulle kunna förhålla sig neutrala i förhållande till
regeringsmakten. Mot den bakgrunden bör tilläggsdirektiven också innehålla
uppgiften att föreslå ett överförande av ombudsmannainstitutionerna från
Regeringskansliet till riksdagen.
Stöd till brottsoffer
Brottsligheten i Sverige har ökat kraftigt under de senaste
femtio åren. Det finns flera olika faktorer som har bidragit
till detta. Den sociala kontrollen har minskat genom
befolkningstillväxt och befolkningskoncentration till
storstadsområden. Missbruket av alkohol och droger har
ökat. Dessutom har socialdemokratin under flera decennier
stått för en politiskt förhärskande negativ attityd i
förhållande till enskilda människors och familjers ansvar och
beslutsområden samt till rättsväsendet och polisarbetet. Vi
hade under främst 1970- och 1980-talen en kriminalpolitik
som mera betonade förövarnas behov och välfärd än
brottsoffrens skada, rättsförlust och psykiska och fysiska
välbefinnande.
Under 1990-talet har denna inställning förändrats till det bättre och det är
bra. Kvar står dock att det finns mycket mark att återerövra när det gäller
normer, värderingar och empati mellan människor och grupper i samhället.
Det är väsentligt att det brottsofferstödjande arbetet av allmänheten upplevs
som reellt, tillgängligt och rättvist. De frivilliga och till stor del ideella
insatserna som görs landet runt i olika brottsofferjourer måste stödjas på ett
bättre sätt än i dag. På sina håll läggs den lokala verksamheten ned i brist på
stöd.