1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skärgårdens villkor ur ett regionalpolitiskt perspektiv.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behov av samlad samhällelig service i skärgården.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändringar i regelverket om producentansvaret.1
4.
1 Yrkande 3 hänvisat till MJU.
Motivering
De villkor som gäller för boende och näringsidkare i Stockholms skärgård
är i mycket liknande de som traditionellt förknippas med glesbygd.
Avstånden är visserligen kortare i kilometer räknat, men eftersom
skärgårdsbor utan vägförbindelse är hänvisade till båt, blir avståndet i tid
och pengar avsevärt större. De flesta öarna i Stockholms skärgård ligger
inte heller särskilt långt från stan, men det är en klen tröst för dem som
måste ta en hel dag för att kunna göra post- och bankärenden eller
storhandla. I mycket går det att jämföra villkoren för öar utan bilväg till
fastlandet med de villkor som gäller för byar i Norrlands inland. Detta är
faktorer som måste vägas in i bedömningarna om olika former av
samhälleligt stöd till olika regioner.
Men många förutsättningar är också helt olika. Stockholms skärgård är ett
turistparadis, välkänt långt utanför landets gränser, och har blivit en snabbt
växande basnäring. Samtidigt leder turismen till en prisexplosion på
fastigheter. Utan möjlighet för näringsidkare att arrendera fastigheter och
lokaler till självkostnadspris riskerar dessa att konkurreras ut av turister på
jakt efter sommarstugor. Samtidigt är turismen en mycket säsongsbunden
verksamhet. För att folk ska kunna försörja sig året runt krävs oftast att man
är mångsysslare och kan ta andra jobb under lågsäsong.
En politik för skärgårdsutveckling måste ske på skärgårdsbornas villkor.
Samhällets roll är att rätta till skevheter i lagstiftningen som gör att
skärgården missgynnas gentemot andra regioner. Det är också en samhällelig
uppgift att garantera grundläggande infrastruktur. Med fördel borde
möjligheterna utnyttjas att samordna olika former av offentlig och
kommersiell basserivce.
För att kunna bedriva kommersiell verksamhet i skärgården är det
nödvändigt med tillgång till postkontor. Även om mycket av korrespondens
har flyttats över till fax och e-post, och paket och brev kan levereras via
ombud, är en näringsidkare beroende av kassaservice för att kunna sätta in
kontanta intäkter. Utan tillgång till denna kassaservice måste näringsidkare
med båt ta sig in till något post- eller bankkontor på land, vilket kan ta en
hel
dag i anspråk. Detta är något som regeringen måste ta hänsyn till i det
översynsarbete som pågår om Postens framtida roll och uppgifter.
Dagens lag och förordningar som reglerar det så kallade producentansvaret
använder procentuella kvoter av förpackningar som ska samlas in och
återvinnas. För detta ansvarar producenterna och systemet finansieras genom
en avgift som tas ut när förpackningen säljs. Eftersom det inte finns några
regler om lokala kvoter, väljer vissa insamlingsorganisationer att uppfylla
insamlingskvoterna i tätorterna, där insamlingen blir billigast. För skärgården
innebär det på vissa ställen att det överhuvudtaget inte sker någon insamling
av förpackningar, utan att det avfallet måste tas om hand av den kommunala
sophanteringen. Att transportera sopor från vissa öar i Stockholms skärgård in
till fastlandet motsvarar i drivmedel och tid som om man körde sopor från
Stockholm till Dalarna. Denna kostnad, som ska tas ut av producenterna,
måste istället finansieras via kommunala avgifter. Utöver kostnaden
motverkar också den obefintliga återvinningen lokala näringsidkares önskan
att kunna bedriva verksamhet med miljöprofil. Det är nödvändigt att
regeringen ser över de förordningar som reglerar producentansvaret så att
denna orättvisa skevhet tas bort.