1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att också arbetande skall få starta-eget-bidraget.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avdragsmöjligheter för de soloföretagare som har kontor i
hemmet. 2
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vilka nya regler för att beräkna soloföretagares arbetslöshets-
ersättning som bör införas. 1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förenklad självdeklaration för soloföretagare med en årslön
motsvarande mindre än åtta basbelopp. 2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om periodiseringen av soloföretagens överskott. 2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om strategier för att öka examensfrekvensen vid högskolor och
universitet. 3
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om strategier för att förändra attityden till utbildning, kunskap och
skolan i sig. 3
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utlokalisera speciella högskoleutbildningar. 3
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om distansutbildningen. 3
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ytterligare stimulanser av näringslivets nätverk.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om företagskluster.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stimulera kommunerna att vara aktivare i arbetet kring
tillväxtavtalens skrivningar.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjligheterna att få sin utländska examen godkänd i Sverige. 3
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ökade möjligheter att komplettera utländsk
utbildning. 3
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om förstärkta möjligheter till praktik i näringslivet för
invandrare.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det administrativa ansvaret för medlen till kommunernas
introduktionsprogram för invandrare. 4
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den speciella företagsrådgivningen till invandrare.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stödet till projekt och organisationer som arbetar för att
underlätta möjligheterna för invandrarföretagande.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statligt finansierade kvinnliga affärsrådgivningscentrum i varje
svensk kommun.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hur mainstreamingen på NUTEK kan förbättras.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ALMI:s lån till kvinnliga företagare och mikrolånen till
kvinnor.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att överföra statliga medel till regional nivå för att bygga ut
företagsrådgivningen.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om företagsrådgivning för kooperativ, förnyelse av den offentliga
sektorn och företagsformer inom den sociala ekonomin.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stimulera upprättandet av lokala börser och
riskkapitalbolag.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stimulera upprättandet av kreditgarantiföreningar.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvalitetsmål och verksamhetsmål.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om reglering och kontroll av företagens produktion på marknader
där staten producerar och tidigare producerat samhällsåtaganden.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den sociala ekonomins betydelse.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statliga bolag.
30.
1 Yrkandena 1 och 3 hänvisade till AU.
2 Yrkandena 2, 4 och 5 hänvisade till SkU.
3 Yrkandena 6-9, 13 och 14 hänvisade till UbU.
4 Yrkande 16 hänvisat till SfU.
4 Inledning
Eftersom näringslivets villkor utgör en av de mest centrala delarna i en
regionalpolitik, sammanfaller delar av denna motion med vad som anförs
i Miljöpartiets motion "Regional styrka".
En rad statistiska indikatorer tyder på att Sverige tillhör den grupp av EU-
länder som har den mest ojämna fördelningen av den ekonomiska tillväxten,
geografiskt sett. En ojämnt fördelad tillväxt är inte ekonomiskt och ekologiskt
hållbart. Om tillväxten sprids jämnare över landet kan varje region bära sina
sociala kostnader, de befintliga resurserna utnyttjas bättre och belastningen på
miljön minskas. Genom en jämnare tillväxt ges människor också bättre
möjligheter att välja mellan olika typer av boende- och livsmiljöer. En
jämnare fördelning av tillväxten minskar också regionernas sårbarhet vid
konjunkturnedgångar.
5 Små och medelstora företags betydelse för
samhällsekonomin
Sedan länge har tron på storföretag och storskalighet varit dominerande i
Sverige. Stordrift och marknadsdominans har stått i centrum. Fusioner
och fusionsplaner har backats upp i offentlig debatt av politiker,
fackföreningar och andra politiska aktörer. Det har gynnat framväxten av
en ekonomisk struktur, dominerad av ett fåtal internationellt inriktade
storföretag, som under 90-talet blivit alltmer problematisk. Detta av tre
anledningar:
Följden har för det första blivit att flera branscher vanligen domineras till
80 % av några jättar, livsmedelssektorn, flyget och byggsektorn, för att bara
nämna några. Prissamarbeten och andra konkurrenshämmande strategier har
drabbat Sveriges konsumenter. Beroendet av storföretagen har för det andra
gjort svensk ekonomi mycket sårbar. Om ett storföretag försvinner (eller
flyttar utomlands, som det ofta hotas med) får det allvarliga konsekvenser för
sysselsättningen. Nästan samtliga svenska storföretag har under 90-talet
flyttat ut delar av produktionen till andra länder. De svenska storföretagen har
för det tredje upphört att växa i Sverige, mätt i antalet anställda.
Under 80-talet skapades det fortfarande många arbetstillfällen i de största
företagen. De stora företagen var de sista att avskeda. Så länge företaget gick
med vinst flyttade man personal inom koncernen eller satsade på utbildning.
Nu är storföretagen först med att avskeda, oavsett om verksamheten går med
vinst eller ej, inte bara på grund av hårdnande vinstkrav utan också som en
följd av personalbesparande teknikinvesteringar.
Att gynna tillväxten av små och medelstora företag är
sysselsättningsskapande. Det ökar också konkurrensen. Att stödja framväxten
av små och medelstora företag är därför något av det viktigaste i dagens
näringspolitik.
5.1 Eget företagande, lönearbete och fritid flyter
samman
Arbetsmarknaden har förändrats. Företag och myndigheter blir allt mindre
angelägna att göra långsiktiga bindningar i form av fasta anställningar.
Man vill inte vara låst vid en speciell personalstruktur eller en viss mängd
anställda, dels för att kompetenskraven ständigt förändras, dels för att
kunna utnyttja folk vid speciella produktionstillfällen.
Tillfällighetsanställningar och projektjobb har blivit allt vanligare. Vissa
arbetsgivare anställer bara dem med egen firma. Det har blivit allt
vanligare att starta eget. 1997 var 596 000 företag soloföretag av
sammanlagt 791 000 företag, enligt SCB. 1998 var motsvarande siffror
607 000 av totalt 810 000.1 Räknar man med jordbruks- och
fiskeföretagen utgör andelen soloföretag 75 procent av Sveriges företag.
Att starta firma är ett ekonomiskt risktagande, speciellt i inledningsskedet.
Starta-eget-bidraget är ett viktigt instrument för att stimulera uppkomsten av
småföretag.
Som dagens system emellertid utformats kan bara arbetslösa beviljas
starta-eget-bidrag. För arbetande, som lämnar sin plats åt någon annan, finns
inte den möjligheten.
Varför arbetslösa skulle vara bättre på att starta företag än andra är svårt att
motivera. Om starta-eget-bidraget skall fortsätta som stödform måste det
också ges till dem som inte är arbetslösa, av rättviseskäl.
Men det är svårt att försörja sig som småföretagare. Drygt femtio procent
har därför valt att sköta det på deltid. Att i det läget exempelvis hyra en
arbetslokal är för många en omöjlighet. Hälften av egenföretagarna har därför
kontoret hemma. Dagens avdragsmöjligheter för kontor i hemmet är
minimala. De som arbetar mer än 800 tim/år får göra ett schablonavdrag; 2
000 kr/år för dem i egen bostad, 4 000 kr/år för dem i hyrd bostad. De som
kan bevisa att de inrättat en särskild del som arbetslokal får göra dubbelt
schablonavdrag. Detta schablonavdrag har inte uppindexerats på senare tid.
Avdragsmöjligheterna är alltså både ekonomiskt och rumsligt ytterst
begränsade. Vi förordar att regeringen antingen höjer schablonbeloppet till ett
halvt basbelopp. För dem som inrättat en särskild del i bostaden beviljas ett
schablonavdrag om 2/3 av basbeloppet eller att företagaren får redovisa sina
faktiska kostnader för den lokalytan.
5.2 Företagarna är en diskriminerad grupp i
trygghetssystemen
Den lilla företagaren har inga säkra inkomster. Företagarna måste tjäna in
varenda krona själv till skatt, avgifter och egen lön. Det gör dem sårbara.
Soloföretagare är dessutom mer utsatta än vanliga lönearbetare vid
händelse av arbetslöshet. Det beror på att trygghetssystemen från början
utformades utifrån den anställde lönearbetarens behov. 600 000 svenska
småföretagare är orättvist behandlade i de svenska trygghetssystemet.
Företagarnas medlemsvillkor och arbetsvillkor regleras i SFS 1997:238.
Den orättvisa som finns mellan vanliga löntagare och företagare består i att
det finns olika regler för den som blir tillfälligt arbetslös. En
projektanställd
lönearbetare får arbetslöshetsersättning, men för en företagare som blir utan
arbete en tid kan det innebära nackdelar att uppbära ersättning. Medan vanliga
löntagare kan växla mellan aktivt arbete och utnyttjande av a-kassa är det
fortfarande en omöjlighet för landets soloföretagare.
Reglerna i SFS 1997:238 § 35 kan tolkas så att företagaren blir
återbetalningsskyldig om dennes firma får nytt jobb. Att ändra dagens
beräkningsgrunder, så att företagare och vanliga medborgare behandlas lika är
viktigt för att underlätta småföretagarnas överlevnadsmöjligheter.
Dagens regler skapar inte bara stora bekymmer för dagens företagare, utan
hindrar många att starta eget. Några anser att det är för riskabelt att byta
lönearbete mot ett liv som egenföretagare. Många arbetslösa drar sig eftersom
de vet att de mister sin trygghet.
Beräkningsgrunderna måste ändras så att inte företagare drabbas värre än
andra. Idag beräknas arbetslöshetsersättningen på hur förhållandena varit det
senaste redovisningsåret. Om definitionen av beräkningsgrunden breddades
och tog sin utgångspunkt i hur mycket småföretagaren tjänar i ett
fortvarighetstillstånd skulle ersättningen bli mer rättvis. Vårt förslag är att
bredda årsbasen för en sådan beräkning till att gälla 11/2 år .
En fråga som kvarstår är hur företagare på ett rimligt sätt ska kunna
erbjudas rätt att vara deltidsarbetslös.
5.3 Redovisningsskyldigheten är ett stort problem för
små företagare
Företagsredovisningen har förenklats på senare tid, men är fortfarande så
komplicerad att småföretagare måste ta hjälp för detta ändamål. När andra
inkomsttagare kan kryssa i en förenklad självdeklaration måste företagare
fortfarande anlita kostsam expertis för ändamålet, även om deras
inkomster är ringa. En komplicerad redovisning kan vara befogat för
större företag, men för dem som inte tjänar mer än andra
medelinkomsttagare, som vanligen tar ut en årslön motsvarande mindre
än åtta basbelopp per år bör deklarationen kunna göras enklare.
En annan svårighet som stjälpt många företag är periodiseringen i
redovisningen. Avskrivningsmöjligheterna är starkt begränsade för de små
företagen, och småföretagen i synnerhet kännetecknas av stora svängningar i
verksamhetens omsättning och lönsamhet. Därför bör dagens möjligheter att
periodisera sitt överskott utökas, att kunna fondera överskottet och beviljas
uppskjuten reavinstbeskattning. Detta kan låta sig göras om tidsgränsen för
redovisningsskyldigheten blir två år.
6 Arbetskraftens betydelse för tillväxten
För att den ekonomiska tillväxten skall vara möjlig är det betydelsefullt
att det regionala näringslivet och den lokala arbetsmarknaden stimuleras
så att de matchar varandra. De flyttstudier som gjorts och redovisats visar
att människor sällan rör sig mellan lokala arbetmarknadsregioner. Cirka
80 procent av alla flyttningar sker inom de lokala
arbetsmarknadsregionerna. Rörligheten mellan olika arbetsplatser blir
därför också starkt lokalt betingad. I de allra flesta fall stannar människor
där de är, trots bristen på arbete (gäller ej ungdomar). Det beror på att de
annars går miste om de investeringar de gjort socialt, fritidsmässigt och
boendemässigt.
En slutsats härav är att företagen är beroende av arbetskraft som finns i
närområdet och att människors val av boendeort påverkar företagens
etableringar. Företagen flyttar sällan på grund av arbetskraftsbrist. De har
investerat för mycket i regionen. Eftersom flyttningar oftast sker inom lokala
arbetsmarknadsregioner kan näringslivet inte förvänta sig att en eventuell
arbetskraftsbrist minskas genom ökad inflyttning.
7 Högskolans betydelse för arbetsmarknaden
Tillgången till kvalificerad arbetskraft är den viktigaste
lokaliseringsfaktorn för dagens företag. Den är avgörande för det lokala
näringslivets framgångar. Det är alltför vanligt att det saknas kompetent
arbetskraft när företagen ska rekrytera personal. Det är redan brist inom
många branscher som efterfrågar personal som fått speciell yrkesförbered-
ande utbildning på gymnasiet. Ungdomarna tenderar att välja andra
program än just sådana. Kommunerna och företagen skulle stimulera
ungdomarna. Industriprogrammet och Vård- och omsorgsprogrammet
skulle först och främst behöva fler sökanden.
Störst är bristen på högskoleutbildad arbetskraft och personer med tekniskt
kunnande. Detta är allvarligt. Det gör att företag i kunskapsintensiva sektorer
inte vågar etablerar sig i vissa delar av Sverige.
För att höja den lokala arbetskraftens kompetens krävs det åtgärder för att
de som sökt till högskoleutbildningarna verkligen skall trivas och lyckas i sitt
val. Trots en omfattande nyrekrytering i början av 90-talet har nämligen inte
antalet utexaminerade ökat i någon särskild omfattning. Andelen invånare
med högskoleexamen är därför fortfarande låg i jämförelse med andra OECD-
länders. Det krävs också nya strategier för att locka människor till tomma
utbildningsplatser. Attityden till utbildning, kunskap och skolan i sig har
försämrats under slutet av 1900-talet. Staten bör bedriva en långsiktig politik
för att förändra dessa attityder.
Satsningen på högskolan måste därför fortsätta. Att högskolor och
universitet etablerar sig i regioner behöver inte med nödvändighet ha
betydelse för näringslivet eller de lokalt boende. Det viktiga är hur det
faktiska samspelet mellan högskolor och företag/individer struktureras. Att
förbättra utbytet mellan studenter/högskolans institutioner och näringsliv är
en viktig förutsättning för att behålla studenterna i regionen efter avslutad
examen. Högskolorna måste också bli bättre på att nischa sig i samarbete med
kommun och näringsliv. Att därför ytterligare utlokalisera vissa
högskoleutbildningar till mindre städer med företag i speciella branscher är en
viktig del av regionalpolitiken.
7.1 Om distansutbildningen
Alla har inte möjlighet att flytta till orter med utbildning. Därför måste
utbildningen flytta ut. Många av studenterna har i dag familjeansvar, och
30 % av de studerande är över 30 år. Detta gör att många är bofasta på
orter där det inte finns högskolor.
Vinsterna med distansutbildning blir flera. Många orter som idag inte har
högskoleutbildning kan behålla sina ungdomar längre, och de kan i sin tur på
ett bättre sätt knytas till den lokala/regionala arbetsmarknaden. Trycket på
högskole- och universitetsorter minskar, inte minst vad gäller bostäder och
kommunal service. De regionala skillnaderna vad gäller utflyttning respektive
inflyttning minskar och i motsvarande grad så kan hela Sverige utvecklas.
Distansutbildning har också en stor och viktig funktion att fylla när det
livslånga lärandet ökar i betydelse, eftersom man inte behöver vara ledig från
jobbet och kan i princip bo var som helst.
Distansutbildning bör dock ses som ett komplement till den traditionella
närutbildningen. Likvärdiga krav måste ställas på distansutbildning som på
traditionell högskoleutbildning. Det innebär förutom att innehållet skall vila
på vetenskaplig grund även att det är nödvändigt att anpassa
undervisningsformen till de studerandes villkor och behov. Likaså är
tillgången till kvalificerad studievägledning ett viktigt kvalitetskrav även för
distansstuderande.
För att främja decentraliserad utbildning och distansutbildning behöver
resurstilldelningssystemet i högskolan förändras så att pengar öronmärks för
att en speciell distanshögskola skall kunna inrättas. Riksdagen har redan
beslutat att skapa en distansutbildningsmyndighet i Härnösand. Det är
naturligt att vidareutveckla denna med ett bredare mandat, fler
högskoleplatser och status som egen högskola.
8 Företagsagglomerationer och nätverk
Företag förändrar inriktning, läggs ned och nybildas i aldrig tidigare
omfattning. Det är inte märkligt. Anpassningsförmåga och
konkurrenskraft har blivit allt viktigare i den nya internationella miljön
som företagen verkar i. Företagens långsiktiga konkurrenskraft är mer
beroende av deras innovationsförmåga, flexibilitet och förmåga till
"ständigt" lärande, snarare än av kostnadsfördelar. Ett företag som kan
producera och leverera bättre produkter och anpassa produktionen väl till
beställarnas efterfrågan har störst överlevnadsfördelar.
En dynamisk lokal näringslivsmiljö skapas inte av en enskild aktör.
Forskning från OECD visar tydligt att det är i samspelet mellan olika aktörer i
den samhälleliga omgivningen som kompetensen utvecklas. Att samarbeta är
också betydelsefullt för företagens överlevnad. Strategiska allianser mellan
likasinnade, så kallade nätverk, har blivit allt vanligare. Det skapar en god
grund för informationsutbyte, ekonomiskt-tekniskt samarbete och lärande
mellan företag. Att stimulera sådana nätverk är en viktig del av
näringspolitiken.
Den geografiska närheten mellan företag är väsentlig. Det underlättar det
personliga mötet. Det finns också kostnadsfördelar både för företagen och
kommunen med att företag förlägger verksamheten nära andra. Företagen kan
därmed dela på, t.ex. leveranskostnader och investeringar. Att förlägga sin
verksamhet i närheten av andra företag underlättar också näringslivets
möjligheter att hitta kompetent personal på orten. Det blir också lättare för
kommunen att specialanpassa infrastruktur och utbildningssystem till den
lokala arbetsmarknaden. Det är därför uppkomsten av företagskluster bör
understödjas (med kluster menas geografiska anhopningar av företag som
arbetar i relaterade branscher).
Uppkomsten av nätverk och kluster hävdar vissa är något som politikerna
inte skall lägga sig i. Sådant får uppkomma av sig självt. Det finns emellertid
trögheter i systemet, en sorts marknadsimperfektioner, som gör att
regionala/kommunala myndigheter och organisationer kan spela en viktig roll
för utvecklingen genom att tillföra information/rådgivning, energi,
organisationsförmåga och en del av finansieringen.
9 Specialiseringens fördelar
Det rådande företagsklimatet bestäms av en rad sociala, kulturella och
institutionella faktorer. Vissa delar av Sverige lämpar sig därför bättre än
andra för vissa näringar. Kommunerna har börjat inse vikten av att
utnyttja dessa komparativa fördelar och gynna ett mer specialiserat
företagsutbud. Ronneby-Karlskrona har blivit ett nytt centrum för företag
inom telekomsektorn, Arjeplog är känt som bilföretagens testcentrum,
Kiruna är Sveriges rymdstad osv. Men specialiseringen får inte vara
ensidig. När fler kompetenser och näringar agerar inom samma region
uppstår ett dynamiskt samspel mellan en allt mer avancerad efterfrågan
respektive utbud.
Kommunerna bör genom rådgivning och information stimuleras att vara
aktivare vid skrivningarna av tillväxtavtalen och på eget initiativ hitta
möjliga
lösningar i sin del av regionen på hur näringslivs- och miljöutvecklingen kan
stimuleras. Det finns även en enorm idékraft i den informella ekonomin, i det
lokala kultur- och föreningslivet.
10 Invandrarna på arbetsmarknaden
Inflyttningen av nya invånare bör ses som en resurs för det lokala
näringslivet, ja, för den ekonomiska tillväxten i sin helhet. Att underlätta
deras deltagande på arbetsmarknaden är av yttersta vikt för att få bukt
med en del av den resterande arbetslösheten. Denna är en enorm
välfärdsförlust för samhället och går stick i stäv mot all
integrationspolitik. Vi vill
- att det ska bli enklare att få utländsk examen godkänd i Sverige och
lättare att komplettera tidigare utbildningar,
- förstärka möjligheterna till praktik i näringslivet för invandrare,
- underlätta invandrarnas introduktion i näringslivet. Kommuner som ännu
inte gjort det bör i interkommunal samverkan utveckla yrkesanpassade,
individualiserade, behovsanpassade och näringslivsrelaterade
språkundervisningsprogram av hög kvalitet med tillhörande praktik i
privata företag eller offentlig sektor.
Det görs alldeles för lite för att stimulera invandrare att bli egenföretagare
under deras introduktionsperiod i Sverige. Det har två orsaker. Det beror
dels på kommunernas introduktionssystem som har en dominerande
socialpolitisk profil, vilket resulterar i ett långvarigt bidragsberoende, dels
på en bristande kunskap bland banker och företagsrådgivare om
invandrarnas potential. Om det administrativa ansvaret för ersättningarna
till kommunerna förs över från Integrationsverket till regional nivå kan
medlen strategiskt fördelas till kommunernas introduktionsprogram för
nyanlända inom ramen för samordning av de regionala tillväxtavtalen.
Företagsrådgivning till invandrande företagare måste utökas, i form av
speciella kontaktpersoner eller regionala företagsrådgivningscentra. Det
handlar om att få hjälp med det viktigaste; utformningen av en företagsidé,
kännedom om konkurrenter, bankkontakter, kunskaper om att driva företag i
allmänhet samt tillgång till andra kontakter och nätverk. Denna sorts
företagsrådgivning bör utökas och utgöra en integrerad del av den allmänna
statliga företagsrådgivningen.
11 Kvinnligt företagande
11.1 Affärsrådgivning och stöd till kvinnor på
regional och lokal nivå
Företagandet i Sverige är extremt lågt. Endast sex procent av
arbetskraften är egna företagare jämfört med OECD-ländernas genomsnitt
på 15 %.Av de företag som startas årligen ägs 23 % av kvinnor. Genom
att så få kvinnor väljer att driva företag går Sverige miste om den
speciella kompetens och erfarenhet som kvinnor besitter. Låt oss
exempelvis nämna ett område där män inte gärna startar eget - vård- och
omsorgssektorn. Bland gruppen offentliganställda har många valt att ta
steget ut till egen verksamhet. Detta har ofta skett i kooperativ form och
gällt både barn-, handikapp- och äldreomsorg. Tjänstesektorn behöver
växa i takt med det svenska folkets åldrande. Frågan är hur kommunerna
ska klara av att driva den verksamheten och hitta personal. Många av
dagens kvinnliga företagare har valt att starta företag inom vård- och
omsorgssektorn.
Det borde finnas en bättre beredskap för att mobilisera kvinnors vilja att
starta eget i kommunerna. Då krävs det rådgivning till dem som står i begrepp
att starta eget. Kvinnliga affärsrådgivare finns redan i många kommuner, ett
hundraåttiotal. De utgör ett viktigt komplement till regionala resurscentra.
Tyvärr drivs flera av enheterna i projektets form. Den framtida finansieringen
är osäker. Vi föreslår därför att staten finansierar en utbyggnad av
verksamheten, så att det slutligen finns kvinnliga affärsrådgivare i varje
kommun.
11.2 Affärsrådgivning och stödarbete för kvinnorna
på riksnivå
Nationellt resurscentrum för kvinnor har lagts ned. Centret var en enhet inom
NUTEK som sysslade med att stödja kvinnorna i landets regioner. Det
bildades ursprungligen sedan kvinnor, som arbetat med regionala frågor på
lokal och regional nivå, upptäckt att mycket av de ekonomiska resurserna för
den regionala utvecklingen gick till män och etablerade grupper i samhället.
Enheten har mest blivit känd för stödet till kvinnligt företagande. Vid
årsskiftet lades verksamheten ned. Meningen var att "mainstreama". Det
innebar att varje enhet på NUTEK implementerar jämställdhetsarbetet i sitt
dagliga arbete.
För många på NUTEK har detta känts som något främmande och nytt.
Arbetet går trögt och NUTEK:s enheter har inte lyckats ersätta det tomrum
som nedläggningen av resurscentret innebar. Under tiden har arbetet för
kvinnorna och jämställdheten åsidosatts. Lokala och regionala organisationer
uppfattar det till och med som att NUTEK:s arbete upphört. Något vidare
arbete utåt under implementeringsfasen har alltså inte gått att upprätthålla
sedan årsskiftet.
De 2,5 miljoner kronor som myndigheten fick för att genomföra
"mainstreamingen", i april 2000, har inte använts till att anställa speciell
personal för ändamålet på enheterna, sådan som kan och har erfarenhet från
området.
Det nationella resurscentret arbetade kontinuerligt, utvärderade och
utvecklade jämställdhetsarbetet på central nivå. En stor del av verksamheten
handlade om utbildning, information och att underhålla kontaktnäten mellan
kvinnor. Allt detta arbete har åsidosatts.
En annan olöst fråga rör framtiden efter årsskiftet 2000/2001, då NUTEK
upphör. I organisationskommitténs direktiv gällande den tilltänkta "företags-
utvecklingsenheten" står det knappt ett ord om jämställdhetsarbete.
Vi kräver därför:
- att särskilda personer inom varje enhet får ansvar för det arbete som
resurscentret gjorde,
- att personalen inom varje enhet kontinuerligt utbildas, för att motverka
ovilja och okunskap bland dagens anställda,
- att det anställs en grupp särskilt kunniga och erfarna (exempelvis
personer från nätverksorganisationen Nationella riksförbundet
resurscentra för kvinnor) under en övergångsperiod till dess att
omorganisationen och "mainstreaming"-metodiken har satt sig,
- att tillväxtavtalen revideras. När tillväxtavtalen skrevs var det redan
etablerade samhällsgrupper som kom överens och därför lågprioriterades
jämställdhetsfrågorna när avtalen skulle författas,
- att RRV och personer från Nationella riksförbundet resurscentra för
kvinnor, kontinuerligt utvärderar och följer upp hur arbetet inom NUTEK
och morgondagens motsvarande organisationer utvecklas.
11.3 ALMI och kvinnorna
Nuvarande ALMI har, med sin inriktning på tillväxtföretag och
expansion, kommit att gynna traditionellt mansdominerade branscher och
företag. Vissa ALMI-bolag har emellertid också genomfört insatser
riktade speciellt till kvinnliga företagare, oavsett bransch. ALMI
administrerar företagarlånet för kvinnor. Det kom till för att möta andra
behov än de som kunde lösas med ett nyföretagarlån. Kvinnor fick här
chansen att låna mindre summor. Vår förhoppning är att det skall vara
möjligt, också fortsättningsvis. De behövde ej heller driva aktiebolag.
ALMI har senare lagt till ett krav på att lånesökande skall var intresserade
av tillväxt i företaget. Detta är helt i strid med de ursprungliga
intentionerna att villkoren skulle svara mot många kvinnors sätt att
bedöma sitt lånebehov.
Att se över alla villkor för ALMI:s lån för att göra dem väl anpassade för
målgrupper av bägge könen är ett sätt att börja göra låneverksamheten mera
jämställd.
12 Specialiserad företagsrådgivning
Företagarna är i stort behov av icke-ekonomiska stödåtgärder från statens
sida. Samhällets komplexitet och internationaliseringen av marknader har
nämligen gjort det svårare att driva företag än tidigare för dem som
deltager i den internationella konkurrensen. De konkurrerar med fler och
större koncerner och transnationella företag än tidigare.
Dagens företagsrådgivning sköts av en mångfald olika institutioner. På
nationell nivå finns ett trettiotal olika aktörer. På lokal nivå finns ett stort
antal kommunala nyföretagarcentra och näringslivssekretariat med mera. Vid
förändringen av den regionala organisationen för företagsutveckling, som
enligt 1999/2000:NU17 är på väg att göras om, är vårt förslag att förändra
företagsrådgivningen.
Vi vill skapa regionala företagsutvecklingscentra anpassade till
regionernas behov och förhållanden. Det innebär att ge länsorganen makt och
ekonomiska möjligheter att organisera sin egen företagsrådgivning. Det
innebär att överföra en stor del av de statliga medel som centrala myndigheter
idag tillhandahåller till regionerna.
Vissa regioner kan då exempelvis bestämma sig för att öka samordningen
eller samverkan mellan olika aktörer. Andra regioner kan välja att skapa
några olika regionala företagsutvecklingscentra med olika inriktning, något
som sysslar med förnyelse av den offentliga sektorn, ett som sköter
rådgivning för invandrare, ett annat som specialiserar sig på de heta
tillväxtbranscherna etc. Här kan företagare dels erbjudas specialiserad
rådgivning och utbildning, dels ges möjligheter att ta del av idédebatt inom
just sin bransch. Det skall exempelvis finnas en fristående organisation för
information och rådgivning för kooperativt företagande, förnyelse av den
offentliga sektorn och företagsformer inom den sociala ekonomin.
13 Kapitaltillförsel i obalans
Riskkapitalets fördelning över riket uppvisar stora regionala obalanser.
För företag i heta tillväxtbranscher och börsnoterade företag i storstäderna
är kapitalförsörjningen inte något större problem. För dem i traditionella
branscher, i skogslänens inland, förhåller det sig däremot precis tvärtom.
En annan eftersatt grupp av företag är de små och medelstora företagen.
Deras förmåga till självfinansiering är dålig, situationen är särskilt prekär
för
kvinnor och nyföretagare. Tre problem försämrar deras möjligheter att hitta
en lösning på det problemet. Det första handlar om att den privata
kapitalmarknaden inte är särskilt benägen att ta risker, särskilt i företagens
tidiga utvecklingsskeden.
Det andra är att mindre företag har lägre soliditet än större. De kan inte
lämna så mycket i säkerhet och får därtill betala högre räntor än andra.
Det tredje problemet handlar om konkurrens inom banksektorn. Många
bankkontor lägger ned eller går samman utanför storstäderna. På många orter
finns det bara en enda bank. Detta är allvarligt.
Av kapitaltillförseln är det just bankkrediterna som är betydelsefulla om de
svenska småföretagen ska överleva. Enligt en genomgång som gjorts av SCB
av företag med färre än 20 anställda visar det sig att få företag vänder sig
till
statliga riskkapitalbolag eller till andra myndigheter som hanterar stöd. 58
procent vänder sig till banker och 27 procent till arbetsförmedlingar.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att finna en lösning på de här
problemen. Det innebär att stimulera upprättandet av lokala börser/banker och
kreditgarantiföreningar:
13.1 Lokala börser/banker
I Australien har experimenten med lokala börser/banker permanentats.
Där stängdes 1500 bankkontor under 90-talet. Medborgarna tröttnade. De
inledde ett samarbete med en av landets storbanker, Bendigo Bank. En
lokal styrelse samlade ihop ett aktiekapital, personal och lokaler.
Storbanken garanterade dem en infrastruktur, kunnande och
kredittillgångar. Vinsterna, beslutade man, skulle delas lika mellan
storbanken och den lokala banken. Kreditbedömningarna görs av den
lokala styrelsen.
Att få ihop till aktiekapitalet var inte svårt. Lokalbefolkningen investerade
hellre i den lokala bankens kontor än i andra bankers eftersom de därmed
också fick tillgång till det kontorets service. Idag finns ett fyrtiotal
bankkontor
och aktiekurserna har fördubblats sedan 1998. Den största utmaningen blir att
stimulera kapitaltillförseln till nyskapade lokala börser/banker. Ett sätt att
stimulera en sådan tillförsel är att ge företag som investerar i lokala
börser/fonder uppskov med reavinstskatten.
13.2 Kreditgarantiföreningar
Ett annat sätt att stödja nyföretagandet och befintligt företagande är att
underlätta bildandet av kreditgarantiföreningar. Fungerande
kreditgarantiföreningar finns redan i Frankrike och Italien. Föreningens
medlemsföretag bygger upp egna riskfonder och kan därigenom garantera
delar av det lån en medlem beviljats. En viss procentandel av lånet får den
enskilde företagaren själv ansvara för. Genom denna extra säkerhet kan
medlemmarna få en lägre ränta.
I Italien har det varit vanligt att bilda kreditgarantiföreningar bland
jordbrukare. Staten har just för den gruppen valt att bidraga med en liten
räntesubvention under en viss uppbyggnadsperiod.
14 Sänkta arbetsgivaravgifter och höjda
energiskatter
Arbetskraftskostnaderna är oftast den största utgiften för dagens mindre
företagare. Att sänka arbetsgivaravgiften är den enklaste administrativa
metoden för att sänka beskattningen för företagen. En sådan sänkning
gynnar alla företag, kommuner och myndigheter. För att finansiera
sänkningen och värna om en uthållig tillväxt, speciellt en minskad
växthuseffekt, bör energiskatten höjas.
15 Den sociala ekonomins betydelse för
tillväxten
Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har
samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är
organisatoriskt fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och
ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ,
stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheter inom den sociala
ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som
främsta drivkraft. I Sverige används begreppet mer för att beskriva
verksamhet driven av aktörer som inte tillhör den offentliga sektorn eller
är ett privatkapitalistiskt företag (som har ekonomisk vinst för ägaren som
primärt mål) och som använder sitt överskott (i praktiken en vinst men
som används till verksamheten i första hand) för att utveckla
verksamheten, inte för utdelning till enskilda ägare.
Den sociala ekonomin bygger på människors kraft och vilja att arbeta för
gemensamma mål och ses allt oftare som ett alternativ till det privata och det
offentliga. Grovt beskrivet kan man säga att den sociala ekonomin består av
tredje sektorn men med undantag för arbetsmarknadens parter, partipolitiska
organisationer och religiösa samfund och kyrkor. När civilsamhällets
engagemang tas till vara, då människor arbetar tillsammans mot gemensamma
mål utvecklas samhällen, byar, stadsdelar och kvarter. Deras produktion
genererar både materiell och social tillväxt. Medlemmar som känner att de
gör något meningsfullt mår bättre och deras engagemang i otraditionella och
ideella verksamheter kan vara en bra investering och ibland en inkörsport
till eget företagande.
Den sociala ekonomins betydelse för samhällsekonomin är större än vad
många tror. I Kulturdepartementets rapport, Social ekonomi - en tredje sektor
för välfärd, demokrati och tillväxt, konstaterar man (s 83) att den sociala
ekonomin har förutsättningar att bidra med nya arbetstillfällen, speciellt för
grupper som är svaga på arbetsmarknaden. Den sociala ekonomin kan också
öka samhällets service, exempelvis genom nya kreativa välfärdslösningar
inom vård och omsorg. Lägger man sedan till den aktivitet och potential som
finns i föreningslivet/folkrörelserna, och den ideella sektorn, kan satsningar
på den sociala ekonomin komma att få avsevärd betydelse för den
ekonomiska tillväxten och särskilt för landsbygdens
överlevnadsmöjligheter.
16 Statens roll som ägare av bolag
Staten har helt eller delvis avyttrat sitt ägande i en rad företag under 90-
talet. Nettoeffekten av utvecklingen har emellertid inneburit att antalet
majoritetsägda statliga bolag är ungefär lika stort som för tio år sedan. Det
statliga och offentliga engagemanget grundar sig på ekonomiska teorier
om s.k. externa effekter, och statens äganderoll grundar sig på viljan att
förebygga marknadsmisslyckanden. Det är i vissa fall befogat, i lägen där
det samhälleliga värdet av en producerad tjänst är större än för den
enskilde konsumenten eller där privata aktörer inte bör släppas in av
säkerhetsskäl. Staten har till skillnad mot många andra västerländska
stater vågat konkurrensutsätta statliga bolag på tidigare stängda
marknader. Konkurrensen skulle emellertid kunna förbättras avsevärt.
1997/98 visade det sig att mer än hälften av de statliga bolagen inte
arbetade på någon konkurrensutsatt marknad. Frågan är om det är befogat
att staten fortsätter att driva bolag på sådana marknader eller om det i
vissa fall skulle vara bättre att öppna upp för konkurrens, ja, rent av sälja
ut en del bolag och sedan styra och reglera produktionen på marknaden i
enlighet med hållbara kvalitetsmål och styrregler.
Statens bolag skiljer sig åt vad gäller målsättningar. Två tredjedelar av de
statliga bolagen arbetar strikt affärsmässigt, utan andra krav på sig än
lönsamhet. Den övriga tredjedelen producerar emellertid så kallade
samhällsåtaganden, dvs. tjänster som inte är ekonomiskt lönsamma och som
därför måste finansieras antingen genom medel från företagets övriga
verksamhet eller via statliga subventioner. För att kunna reglera företagen
på en viss marknad, låt oss säga bilprovning, måste styrningen och kontrollen
förbättras, också måldokumenten. Riksdagens revisorer har tidigare påpekat
brister på det här området. Departementen har uppvisat ett bristande
engagemang, speciellt de departement som ansvarar för ett fåtal bolag. Vi
efterlyser tydligare syftesbeskrivningar och fler preciserade verksamhetsmål,
s k kvalitetsmål , för i första hand de bolag som helt eller delvis har andra
mål än rent kommersiella. Staten ställer sällan upp sådana mål för de statliga
bolagen. Det är särskilt viktigt att formulera sådana för de verksamheter som
bedrivs i lagstadgade monopol.