Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regionalpolitik.
Motivering
Det går allt bättre för Sverige, men hela landet får inte del av de goda
tiderna. Den nationella solidariteten för att fördela tillväxt och välfärd har
bl a manifesterats genom de regionalpolitiska satsningar som gjorts
genom åren.
Det har blivit allt tydligare att inte enbart den traditionella
regionalpolitiken kan klara behovet av utjämning ifråga om service, arbete
och miljö. Regionalpolitiken måste ses som ett samlingsbegrepp för
samhällets samtliga insatser för att fördela tillväxt och framåtskridande på ett
rättvist och solidariskt sätt. Ojämlika förutsättningar skapar också utanförskap
för många människor, då samhället inte kan ta vara på människornas förmåga
och vilja att delta i det välståndsskapande arbetet.
Obalansen innebär vidare att många regioner har drabbats av utflyttning
och den pågår med oförminskad styrka. Den har snarare tenderat att
förstärkas. Utflyttarna är ofta ungdomar och kvar blir den åldrande
befolkningen. Detta skapar på lång sikt en helt ohållbar situation. Inga
ansträngningar får lämnas oprövade i kampen mot den pågående
"avvecklingen" av främst Norrlands inland. Det är närmast en plikt för
samhället att klara den utmaningen som under senare år nu blivit allt
tydligare. Vi vill dock ha sagt att vi på intet sätt förringar de problem som vi
också tydligt kan se runt storstadsområdena/tillväxtområdena med
befolkningsgrupper som inte får del av det stigande välståndet och det
växande antalet arbetstillfällen. Det övergripande målet om en balanserad
regional utveckling ska göras tydligt och insatserna måste inriktas mot de
områden som är särskilt utsatta. Härför krävs en nationell politik för
utjämning som har solidariteten som främsta kännemärke.
Ett kraftfullt verkande instrument för att fördela tillväxt har varit
kommunala skatteutjämningen och kommer så att förbli den. Den har bidragit
till att upprätthålla och förstärka kommunal service i många kommuner, men
likväl så krävs ytterligare åtgärder för att klara verksamhet och sund ekonomi
i många av våra kommuner. Systemet är löpande föremål för utvärdering och
behovet av jämkningar i vissa avseenden är påtagliga.
Tekniska landvinningar på informationsteknikens område har bidragit till
att skapa möjligheter att flytta jobb i överhettade områden och att finna nya
arbeten som kan utföras oavsett var i Sverige man befinner sig. Dessa
möjligheter har naturligtvis utnyttjats, men i alltför liten utsträckning. Vi
behöver göra mera för att den nya tekniken i ännu större utsträckning ska
kunna bidra till flera jobb bl a i glesbygden.
Arbetet med tillkomsten av tillväxtavtalen har visat på nya sätt att arbeta.
Det samtal som startats mellan olika intressenter i samhället har haft och
kommer att ha en stor betydelse i framtiden. De svårigheter som man kan se
vid genomförandet av de mål som satts upp i dessa tillväxtavtal har ofta att
göra med att gamla strukturer inte så lätt låter sig rubbas. Att frigöra det
samhällskapital som finns inom olika sektorer och institutioner är svårare att
genomföra än vad parterna har föreställt sig. Här har staten ett stort ansvar
med att bidra till att regler och anvisningar lämnas i den utsträckningen att
detta blir möjligt. Klarar man inte av detta, så kommer kraftsamlingen lokalt
och regionalt att avklinga och tanken med tillväxtavtalen att helt förfelas.
Länen och regionerna har visat att de är beredda att ta ansvar för sin del av
utvecklingen, men då måste också förutsättningarna ges i tillräcklig
utsträckning. Egna utvecklingsförutsättningar och drivkrafter måste paras
med samhällets stöd i olika former. Annars kan inte den nödvändiga
kreativiteten och växtkraften tas tillvara på ett ordentligt och
tillväxtskapande
sätt.
En viktig förutsättning för att tillväxten ska komma alla regionerna till del
är att vi har tillräckligt med kompetent arbetskraft. Företag som inte kan
rekrytera duktiga och kunniga människor har små möjligheter att utvecklas
oavsett var de är belägna. Därför är det mycket viktigt att människor ges
möjligheter att utbilda sig nära sina hemorter. Den utbyggnad av högskolorna
som skett under senare år har betytt mycket för att skapa bättre och
kompetentare rekryteringsbaser för företag och institutioner. Högskolorna
utgör en motor i den regionala utvecklingen och denna möjlighet måste på
alla sätt tas tillvara. Men det finns åtskilligt mer att göra för att underlätta
denna process. Utbildningssystemet och framför allt de ekonomiska villkoren,
både för den enskilda individen och för kommuner och
utbildningsinstitutioner, måste ses över och förbättras. Sverige ska konkurrera
med välutbildad arbetskraft och inte med låga löner!
Behovet av arbetskraft kan idag inte tillgodoses fullt ut i vissa områden.
Stockholmsregionen har problem att rekrytera arbetskraft och detta gäller inte
minst byggnadsarbetare av olika kategorier. Samtidigt går många
byggnadsarbetare i norra Sverige utan jobb. En större flexibilitet måste skapas
för att klara detta problem. Pendlingsstöd har diskuterats och borde vara ett, i
vart fall övergångsvis, verkningsfullt instrument för att råda bot på den
arbetskraftsobalans som f n gäller. Överhuvudtaget måste mer göras för att
öka rörligheten bland arbetskraften utan att för den skull bidra till en
permanent omflyttning av yrkesaktiva människor.
Väl fungerande kommunikationer är ytterligare ett absolut krav för att
klara bl a "förstorade" lokala arbetsmarknader. Det är egentligen en
förutsättning för att klara regional rättvisa. Det gäller bra vägar - och då
även
grusvägar - järnvägar och för norra Sverige givetvis väl fungerande
flygförbindelser med rimliga priser. Utbyggnaden av en infrastruktur för
höghastighetskommunikation utgör numera en av de viktigaste
infrastruktursatsningarna som staten måste ta ansvar för. Blivande regler för
stöd till en sådan utbyggnad får inte utformas så att vissa regioner inte får
tillgång till s k bredband. Framför allt måste stödet till kommunerna, som är
viktiga aktörer i sammanhanget, utformas som rejäla stimulansbidrag för att
få önskad effekt på utbyggnaden. Det gäller inte minst det berättigade kravet
på lika tillgänglighet till bredband för dem som bor i glesbygd som för dem
som bor i tätort. Inte minst för redan verksamma företag är tillgången till IT-
infrastrukturen viktig. Att den är en förutsättning för att locka nya företag
till
Norrland och dess inland är en självklarhet.
De regionalpolitiska stödformer vi har idag har i allt väsentligt fungerat
bra. Behovet av riktade stöd till byggande av industrilokaler och lokaler för
tjänsteföretagen är idag stort. Kreditgivningen till sådant byggande har
försvårats, då kreditinstituten har mycket höga krav på reala säkerheter. Ett
statligt åtagande härvidlag är helt nödvändigt. Någon form av statlig
kreditgaranti eller villkorslån med lämplig utformning måste tillskapas. Det är
tveksamt om de förslag som den regionalpolitiska utredningen nyligen lagt
fram angående avveckling av vissa stödformer är välbetänkta. När företag
fattar beslut om lokalisering av verksamhet till glesbygden, har stöd som
avser att täcka övergångsvisa merkostnader en mycket stor betydelse. Därmed
inte sagt att mera av generella åtgärder för att stimulera företagande i
glesbygd inte skulle vara behövliga. En kombination av selektiva och
generella stöd är nödvändig för att nå önskad effekt.
Återflödet av strukturfondsmedel från EU är en viktig finansieringskälla i
regionalpolitiskt sammanhang. Den nyligen avslutade programperioden har
gett oss viktiga erfarenheter av hur användningen av dessa medel kan ske.
Den byråkrati som projektägare och andra har vittnat om har varit till stort
men för utvecklingen och en bra användning av strukturfondspengarna. De
lärdomar vi fått av detta arbete bör rimligen få prägla den nya
programperioden. Tyvärr så rapporteras betydande svårigheter härvidlag
fortfarande. Genom tydliga instruktioner måste staten se till att pågående
programarbete och genomförandet av för glesbygden viktiga projekt kan ske
utan hämmande byråkrati. Detta kan med all säkerhet ske utan att kravet på
effektivitet och rättssäkerhet åsidosätts.
Vi föreslår, med anledning av vad som ovan anförts, att riksdagen som sin
mening ger regeringen tillkänna vad i motionen anförts om behovet av en
kraftfull regionalpolitik med ett brett anslag som tar sin utgångspunkt i alla
samhällets politikområden.